Gumman är tillbaka. Inte för
att jag varit på så många ställen annat än stugan, så är det väldigt länge
sedan jag gav en rapport härifrån.
Vi har nu börjat komma in i
de långa skuggornas tid, solen börjar att dala. Snart ska den vandra bakom våra
granar och komma igen i april.
Vilken sommar vi haft! Den
går nog till historien.
Jägersrogänget har kommit
och gått, vi har målat största delen av stugan, flämtat i värmen, avverkat ett
antal loppisar. Det är sommar när vi går in i gamla lador, drar in doften av
värme, damm och tittar på ett otal saker.
Kämpat igenom IKEA på årets
varmaste dag, där var det riktigt svalt och skönt.
Katterna som inte kan ta av
sina pälsar, de har legat i buskarna. Tyckte ett tag riktigt synd om fåren, men
de överlevde.
Sommarfolket har också
kommit och gått, nu går det riktigt bra att göra en vänstersväng ut på E4,
vilket var svårt när den värsta trafiken var igång.
Något som var bra i sommar,
det var att myggen försvann, bromsarna också, de fick väl värmechock. Samt att
gräsmattan inte behövde klippas.
Nu har vi flämtat klart,
redo för den mörka årstiden, samt jackor och tjocka tröjor. Men än är det ett
litet tag innan frosten tar över, vinterdäcken ska sättas på och motorvärmaren
i.
En liten stackars kantarell
har dykt upp vid vägen, kanske kan de komma om regnet blir rikligt. Han ser då
förskrämd ut med sin lilla gula hatt.
En annan stor sak här i
sommar, det har varit dotterns graviditet, hon som ständigt gick och oroade sig
att saker skulle ta ända med förskräckelse, har nu kommit in i de sista
skälvande dagarna.
Hon har då koll på allt. Ner
till den minsta sak, som att packa ned tandborste samt huvudvärkstabletter till
sambon i sin förlossningsväska.
Jag känner av allt detta,
det är en spänd förväntan över det liv som ska komma. Egentligen inget
märkvärdigt, det händer varje sekund på den här jorden, men väl så märkvärdigt
att bli mormor. Inget jag varit förr i alla fall.
De flesta jag känner har
blivit morföräldrar flera gånger, de har vanan inne, jag famlar i ingenmansland
med känslor jag inte visste jag hade.
Men någon gång ska vara den
första, dottern som för några år sedan, aldrig skulle ha något barn. Man ska ju
som bekant aldrig säga aldrig.
Det är i alla fall ett
ståhej kring detta, vi som är av den lite äldre generationen, jag säger bara
lite, för att inte känna mig så lastgammal, vi skaffade barnsaker när barnet
för fött. Det var väl bara en vagn och en säng som var där innan, samt lite
kläder.
Nu skaffar de nästan allt
upp till skolåldern, redan innan barnet har tagit sitt första andetag.
Antar att det ligger i
tiden, förresten förr, så drog de ut en byrålåda och lade ungen i, praktiskt
och bra, tog ingen plats direkt.
Jag känner flera ur mina
föräldrars generation som legat i byrålådor, det har blivit folk av dem med.
Tiderna förändras, människor
förändras, vad vi tyckte var normalt förut, det är inte så idag.
Såg en serie från 60- talets
England, eller rättare sagt från någon koloni de hade. Där satt frun och
blossade vilt på en cigarett bredvid sin man, som låg halvdöd med syrgas.
Sköterskan stack in huvudet
och lyfte inte ett ögonbryn, skulle aldrig gått vägen idag.
Tror inte ens att man får
blossa i sjukhusens närhet idag, jag som är uppvuxen med två rökande
föräldrar, jag är inrökt från början i alla fall.
I 60-talets England fanns
det också askkoppar vid varje biosäte, var det en extra spännande film och
många som ville ta sig en lugnande cigarett.
Då var det inte lätt att sitta bakom dem, röken steg uppåt och skymde
bioduken.
Har väl varit inne på det
här med rökning förr, men någonstans känner jag att det är lite väl hysteriskt,
men jag kan ha fel, kanske är det jättefarlig. Fast jag lever än idag och många
med mig.
Fibern står stilla, vi har
dosa både inne och ute, ledning fram till tomtgräns, grävt runt byn. Står
stilla vid järnvägen, de håller på med någon slags utredning var den ska borras
under spåret. Kanske 2018 inte är det året då vi kan koppla in oss.
I-landsproblem kan man tycka,
men väl problem för många, vi hankar oss fram med vårt mobila i alla fall, jag
fortsätter att skälla på gubben när han tar av vårt GB förråd och ser fotboll.
Snart kommer lillan till
jorden efter att ha suttit inne i nio månader, undrar vad hon tycker om det. Spännande
för både henne och oss.
Jag brukar böja mig ner mot
dotterns mage och prata med henne, säga att det är mormor som talar, att hon
ska känna igen min röst. De andra tycker jag är lite vrickad.
Ja, ja, snart så…..
