Året var 1965

Gumman sitter på kanten av stolen. Jag har ungefär en decimeter att sitta på, Dudde tar upp resten av ytan.

Katter gör oss till passiva vrak, sitter jag och många med mig i TV fåtöljen, så ger jag mig attan på att 99% inte har hjärta att lyfta bort en sovande katt från sitt knä. Att gå ut och hämta mer dricka, äta eller vad det nu är, blir inte av på timmar.

Gubben utnyttjar det en aning, han ber mig hämta det han vill ha, ser jag inte att han har en sovande katt i knäet.

Så här sitter jag på kammaren vid datorn, blickar ut över hösten och katten sover så gott på min stol.

Annars så känner jag att jag börjar bli lite äldre när jag tittar TV. Där visas i SVT, en serie som heter "Året var". Den har nu kommit fram till 1964 och det är femtio år sedan och jag minns det som igår. Det var lättare för några år sedan, då åren höll sig till mitten av femtiotalet, där var jag också med, men var för ung för att ha något vidare minne av det hela. Men nu är vi som sagt framme vid 1964 och jag får väl se fram emot 1965 och gilla läget.

1965 var det året då mamma, pappa och jag reste till Mallorca i mars. Det var också det året då jag och tjocka släkten reste upp till Hälsingland och intog Nilsagården.

Nilsagården inköptes som ett förtida kollektiv, för att ha som sommarbostad åt stora delar av min pappas syskon. I När jag tänker efter så var det bara två av dem, pappa och den andra brodern avstod från det kollektiva. Vi köpte egna sommartillhåll.

I alla fall så åkte vi i bilkaravan till Järvsö, vi måste ha varit många eftersom vi hade många bilar, med var också en lastbil som någons granne körde. På lastbilen fanns allt som vi skulle tänkas vilja ha den där första gången gården skulle intas.

Vi var säkert tjugo personer och det behövdes sängar och sängkläder, bord och stolar, tallrikar och koppar och kokkärl. Jag undrar vem som organiserat allt detta. Jag och mina kusiner vad det inte i alla fall, vi var ju fortfarande barn och åkte lyckligt med, de vuxna styrde med allt det praktiska. Det var lite skönt att vara barn i alla fall, man fick väl inte vara med och bestämma så mycket, men man behövde inte heller göra så mycket.

 På den tiden och kanske även nu, så var det inte så noga vad man hade i sommarstugan. Folk tog gamla uttjänta saker, tittade på dem och mumlade att det kanske var något för sommarstugan.

Väl uppe i Hälsingland så låg snön kvar i skogsgläntorna, det var i slutet av mars 1965 och Sverige var fortfarande ett land i tillväxt, alla mådde bra och vi kunde köpa oss egna sommarstugor, samt åka på utlandssemestrar till Mallorca.

Jag kommer ihåg att det var hemskt primitivt där uppe, rena 1800-tal tyckte jag och kusinerna. De vuxna styrde och ställde med mat och det praktiska, vi gick mest omkring och gnällde. Vi vägrade att gå på utedasset, det var det värsta vi Stockholmbarn hade varit med om. Vi tyckte huset var hemskt och gammalt, vi var rädda att sova, kanske fanns det spöken med på köpet.

Jag kommer ihåg att jag tyckte att allt och alla verkade lite gammalmodiga, folk på gatan i köpingen Ljusdal, tyckte jag inte hängde riktigt med i det senaste modet, de verkade faktiskt lite mossig där upp i Hälsingland. Inte lika hippa som vi som kom från Sveriges huvudstad där allt det nya kom till först. Antagligen var de flera år efter oss. Märker ni att jag också varit drabbad av Stockholmsyndromet.

 

Vi överlevde påsken, Nilsasgården överlevde nästan fyrtio år i släktens ägo. Fast den hade det svårt under sextio och sjuttiotalets iver i att modernisera det gamla. Helgerån utfördes när den gamla fina ladugården som hängde ihop med köket revs invändigt, där gjordes sovhytter för alla, med modern heltäckningsmatta.

På den tiden utfördes renoveringar, som vi idag ångrar bittert. Kakelugnar och köksspisar slängde ut i högar. Fina spegeldörrar fick ge vika för moderna i gabon, förstukvistar med snickarglädje byttes ut mot järnkonstruktioner.

Men när jag tänker tillbaka till 1965, så var det faktiskt så att jag helt enkelt inte brydde mig jag heller.

Annars så var det ett händelserikt år i mitt liv, det blev både utlandssemester, faktiskt var jag den första i hela klassen att åka på charterresa. Kom ihåg att jag blev noga förhörd när jag kom tillbaka. Alla var nog lite avundsjuka, idag är det ingen som höjer ett ögonbryn när man kommer hem från Mallis.

Sedan som grädde på moset köpte mina föräldrar också en sommarstuga, fast nere i Småland. Det var lika mossigt som Hälsingland i mitt tycke, vi åkte dit i pappas lilla folkvagn, han behövde chaufför de första gångerna, för han hade inte tagit körkort.

Det var inte klokt hur mycket en liten folka kunde ta med, både på tak och inuti, där forslades också ned gamla uttjänta saker. Man skulle inte ha lika bekvämt på landet som i stan.

Han var lite bakvänd pappa, först köpte han sommarstuga långt från stan, sen köpte han en bil så att vi skulle kunna åka dit, sen tog han körkort.

Jag vet inte hur många gånger det året, som jag fick höra hur starkt det var av pappa att klara av ett körkort vid 48 års ålder. Tills slut blev han superpappan i min värld, en pappa som klarar av det nästan omöjliga att vid den höga åldern klara av att ta ett körkort.

Han gjorde det och vi kunde åka ner till Småland i den lilla bilen, medan mamma fick agera tittut åt höger när pappa skulle köra om. Det var väldigt opraktiskt att ha vänstertrafik och vänsterstyrda bilar. Har inte riktigt luskat ut varför det var så, men vad jag kommer ihåg så var de flesta bilar det. Kanske berodde det på att vi hade import från högertrafikländer.

Så var det all popmusik som drällde in i våra radioapparater, jag hade en liten röd transistorradio där jag lyssnade på Tio i topp, vi gick på bio och såg ”Ferry cross the Mercy” med Gerry and the Pacemakers (vilket underligt namn) samt filmen ”A hard days night” med The Beatles för femtioelfte gången, vi suckade varje gång över hur söt Paul McCartney var.

Så det året var ett bra år för min del, några av er som läser detta var väl inte födda ens. Men nu vet ni i alla fall vad ni missat.