Swinging London

Gumman har fått nya glasögon. Nu har jag tre par, ett att se på långt håll med, ett att läsa med, ett att se på datorn med.

Kommer ihåg när mamma gav mig nål och tråd, bad mig trä tråden, hon såg inte.

Nu är jag där jag också, febrilt letande efter den där bra mackapären som trär i tråden åt en.

Cirkeln sluts.

Hösten bankar på dörren, den har smitit in och smitit ut. Snart dags för växterna att komma in från sitt sommarlov, nio månader i rumsvärme och torr luft.

Ser på en engelsk serie på SVT play. Den handlar om Londons East End i början av sextiotalet. Allt ser så där gammalt och slitet ut, tantiga frisyrer som de hade då, när Farah Dibas hårdsprayade svinrygg var på modet. Tuperat hår, som var som en pansarmössa på huvudet.

Vandringssägnen om frallan i håret, vi ryste när vi hörde om en människa (dialektalt kallas kvinna för människa här uppe, en man är en karl, alltså inte människa).

Hon hade stoppat en småfranska mitt på huvudet för att få en hög och fin frisyr. Tuperat och sprayat på håret, låtit frallan sitta där för länge, det hade blivit maskar i den och de hade krupit in i hennes huvud! Vad som hände med människan, det kommer jag inte ihåg. Men läskigt lät det. Nu ligger det ingen sanning i historien, men sådana dyker upp lite då och då. De ville väl inte att vi skulle stoppa en fralla i håret antar jag.

Förr skrämde de barn med diverse otäckheter, så att de inte skulle gå och drunkna, sa de att Näcken satt i vattnet och spelade. Skogen var full av illvilliga troll och annat oknytt.

Verkar som om folk, inte är lika skrockfulla i dessa dagar, i alla fall de yngre.

Min mamma var hemskt skrockfull, det sitter även i mig, men jag har inte förmedlat det till dottern, hon har ingen aning om att man inte ska ta in ljung i huset, eller köpa växten vandrande jude. De gör att olyckor händer.

Råkar man glömma något hemma och har gått iväg och vänder, då ska man sätta sig på en stol och räkna till tio innan man går ut igen, annars kan något hemskt hända.

Som barn så gick vi inte på de där luckorna i trottoaren, det betydde olycka. Att inte gå under stegar är väl en klassiker, kanske den lever än idag.

Allt sånt håller på att dö ut tror jag, dagens unga har enbart näsan nere i mobilen, de kan gå under hundra stegar utan att reagera. Sen är det ju så att tanken skapar, så tänker vi inte på att massa hemskt ska hända, så gör det väl inte det.

För att återgå till London på sextiotalet, så var jag där 1967, var på språkresa 15 mil därifrån, de tog oss ungdomar på en dags sightseeing i staden.

Det var ruffigt på sina ställen, sönderbombade hus var ännu inte uppbyggda, blitzen gick hårt åt London. Folk såg i allmänhet lite ruffiga ut, krigsinvalider var också vanligt. De var ju då runt femtioårsåldern, många satt i rullstol, idag finns de inte längre. Men då på sextiotalet, då var kriget inte mer än lite över tjugo år bort.

På tidigt sjuttiotal, så var jag ganska mycket där. Det var populärt med sk. bedsitter.

Det var långt innan Londons fastighetsmarkad var en av de dyraste i världen, folk hyrde sina lägenheter.

Ett bedsitterhus bestod av en hel massa enrummare, billig hyra med liten yta. Toalett och ganska skitigt badkar, fanns gemensamt för varje våning, eller för hela huset.

Det tog många år innan duschen infördes i England, kommer ihåg att de första jag såg, var en plastdusch att trä på badkarskranen, men de flesta badade för att bli rena. 

Idag är det nog tvärtom, fast badkaren de hänger kvar. Även så i denna stuga, det bor ju en liten anglofil i mig. Badkar är ett måste.

Var hemma hos flera, som hade bara ett rum, rummen brukade innehålla en liten köksdel, en spisplatta, kanske en liten ugn, diskbänk och kran. Sedan ett litet bord och en säng. Fanns det några stolar så satt vi på dem, annars på golvet, eller just i sängen. Därav namnet bedsitter.

Husen var oftast gamla viktorianska, där en familj bott, alla sovrum var omgjorda till bedsitters.

Tror inte de finns längre. Antalet hyresmöjligheter har nog sjunkit i London, kommunen har sålt sina lägenhetslängor till privata aktörer, som gjort om och de säljs till ett hutlöst pris. Stockholm har samma fenomen.

Så sextiotalets London var swinging, i alla fall på Carnaby Street. Det var op och poppmodets mecka. Svart och vitrutiga kläder, helst i plast. Allting var rutigt på den tiden och plastigt.

Sedan kom det en helomvändning i början av sjuttiotalet, då var det naturmaterial som gällde, förutom i Indien, där de upptäckt terylenbyxan och terylenskjortan, bort med bomullen, in med syntetmaterial. Fast de har väl lugnat ned sig där nu också.

Bomullen segrar till slut.

Glad att se serien, glad att känna igen det London som en gång var. Lite sorgsen att jag är så gammal att jag kommer ihåg det. Sånt är livet!

Nu sätter vi på oss våra gummistövlar och beger oss in i höstens alla färger och plockar våra 2 liter lingon som är årsförbrukningen här i stugan.

Långa skuggornas tid är inne

Gumman förbereder. Förbereder att Jägersrogänget ska komma till veckan, här har bakats bullar, gubben har putsat fönster med skiftande resultat, garderober har genomsökts efter täcken och kuddar. Här ska hoppas kring på köksbordet, med våra små plasthästar.

Annars så är vi inne i de långa skuggornas årstid, solen kommer inte lika högt, snart försvinner den bakom träden, tills i april.

Växterna i rabatten är lite trötta och hängiga, jag känner mig lika melankolisk den här tiden varje år. Ända tills jag accepterar och släpper taget om sommaren.

Ska iväg till Värmlandsskogarna i slutet av månaden, på kurs.

Tydligen är det stugor och vegetarisk mat, passar mig perfekt, jag är ju en gumma i en stuga, samt vegetarian. Blir bra för de inbitna köttätarna, att vara utan en vecka. Man måste inte äta döda djur för att överleva.

Kanske de får abstinens, åker till Molkom och köper salami, som de smusslar med på rummet.

Grannen har släppt ut sina ulltottar till får på vår åker, de går där och pinglar och bräker, gräset är så högt, att de inte syns. De håller tyst på nätterna som tur är, värre är det med tranorna, de börjar sin trumpetkonsert i gryningen. Men jag blir inte sur, är bara tacksam så länge de stannar.

Det åker kring utländska bilar på småvägarna, antar att det är bärplockare från något forna östland, de dyker alltid upp den här tiden. Samtidigt dyker det upp varningar om en vit skåpbil på Facebook. Den har varit med i många år nu, jag undrar om de aldrig byter bil, de där tjuvarna, som stjäl redskap och diesel.

Här om dagen så stod det två bilar och nästan blockerade vår grusväg, två bilar med svartmuskiga män, jag kunde inte låta bli att bli alert, de såg inte ut som bärplockare precis. Så är det med saker man inte förstår sig på, hade jag stannat och pratat med dem, så kanske det varit helt annorlunda. Tio bröder från Långbortistan, som skulle livnära sig i sommar, på att plocka blåbär.

Förr var det alltid folk från Thailand som skrotade kring i skogen, nu för tiden är de borta. Tröttnade väl, det är ju en lång bit att åka för att leta blåbär.

Jag orkar inte ens plocka jag, gillar för det första inte blåbär, för det andra så tar de ju en sån erbarmlig tid att få ihop. Gillar inte idén att använda bärplockare, hamnar ju mest blad i dem. Tar sedan en evig tid att rensa, samt blåa fingrar i en vecka minst.

Lite synd att jag inte tar tillvara vad Moder Jord skänker mig och oss alla. Men några lingon tar jag tillvara, om det nu finns några.

Det går ett lodjur här och äter kissar till lunch, i alla fall är det vad några grannar tror, de har mist ett antal. Grannen tvärs över, han som svär åt sin traktor, han har mist en. Nu hade han minst sex stycken, om det inte var sju, men likaväl, ett kisseliv är alltid ett kisseliv.

En annan som har en hel kattkoloni, han saknar fem. Nu kan de väl ha gått åt av andra anledningar, men jag hoppas ju, att det inte smyger kring en lo, vill ha kvar vår Dudde och vår Gizmo. Skulle det hända, ja då är det så.

Kanske den inte äter katt precis, men jag vet inte så noga, de kanske bara dödar.

Annars så händer inte så mycket som jag vet om, här i byn vill säga. Vi väntar på domedagen då internet ska släckas. Koppartrådarna stängs den 30 november. En ödesdag för oss. Vårt byafiber tycks dröja, kanske ett år till om det vill sig illa.

Det ska ju skrivas markavtal med alla markägare, låter som ett himla jobb, alla småsnuttar som folk tycks äga här och där. Grannen tvärs över, han som skriker åt traktorn, han ska inte ha fiber, fattar väl inte nyttan med den.

Han kan bli svår när det kommer till markavtalet, tror att han ska få betalt, men byafiber bygger på välvillighet från markägare. Om alla skulle få betalt, då skulle vi inte kunna få in fiber. Husen ligger inte tätt här, det skulle kosta en förmögenhet att få in.

Sommarstugeägarna håller väl på att dra sig tillbaka till storstan, det åker inte lika många bilar på vår väg. De kryper in i sina hem, med fiber och kabel TV, lämnar oss stackars bybor åt vårt öde. Ödet att inte komma ut på internet.

Fåren har konsert, solen skiner i de sista sommardagarna, hösten har kommit till Jämtland säger SMHI, tycker det låter tidigt, sommaren satte ju inte igång förrän vid midsommar här. En månad av toppenväder följde, gräsmattan blev brun i torkan, vi kippade efter andan under pilträdet. Ack det som varar, allt går över, så gör också sommaren 2016.