Gumman har fått nya
glasögon. Nu har jag tre par, ett att se på långt håll med, ett att läsa med,
ett att se på datorn med.
Kommer ihåg när mamma gav
mig nål och tråd, bad mig trä tråden, hon såg inte.
Nu är jag där jag också,
febrilt letande efter den där bra mackapären som trär i tråden åt en.
Cirkeln sluts.
Hösten bankar på dörren, den
har smitit in och smitit ut. Snart dags för växterna att komma in från sitt
sommarlov, nio månader i rumsvärme och torr luft.
Ser på en engelsk serie på
SVT play. Den handlar om Londons East End i början av sextiotalet. Allt ser så
där gammalt och slitet ut, tantiga frisyrer som de hade då, när Farah Dibas
hårdsprayade svinrygg var på modet. Tuperat hår, som var som en pansarmössa på
huvudet.
Vandringssägnen om frallan i
håret, vi ryste när vi hörde om en människa (dialektalt kallas kvinna för
människa här uppe, en man är en karl, alltså inte människa).
Hon hade stoppat en
småfranska mitt på huvudet för att få en hög och fin frisyr. Tuperat och
sprayat på håret, låtit frallan sitta där för länge, det hade blivit maskar i
den och de hade krupit in i hennes huvud! Vad som hände med människan, det
kommer jag inte ihåg. Men läskigt lät det. Nu ligger det ingen sanning i
historien, men sådana dyker upp lite då och då. De
ville väl inte att vi skulle stoppa en fralla i håret antar jag.
Förr skrämde de barn med
diverse otäckheter, så att de inte skulle gå och drunkna, sa de att Näcken satt
i vattnet och spelade. Skogen var full av illvilliga troll och annat oknytt.
Verkar som om folk, inte är
lika skrockfulla i dessa dagar, i alla fall de yngre.
Min mamma var hemskt
skrockfull, det sitter även i mig, men jag har inte förmedlat det till dottern,
hon har ingen aning om att man inte ska ta in ljung i huset, eller köpa växten
vandrande jude. De gör att olyckor händer.
Råkar man glömma något hemma
och har gått iväg och vänder, då ska man sätta sig på en stol och räkna till
tio innan man går ut igen, annars kan något hemskt hända.
Som barn så gick vi inte på
de där luckorna i trottoaren, det betydde olycka. Att inte gå under stegar är
väl en klassiker, kanske den lever än idag.
Allt sånt håller på att dö
ut tror jag, dagens unga har enbart näsan nere i mobilen, de kan gå under
hundra stegar utan att reagera. Sen är det ju så att tanken skapar, så tänker
vi inte på att massa hemskt ska hända, så gör det väl inte det.
För att återgå till London
på sextiotalet, så var jag där 1967, var på språkresa 15 mil därifrån, de tog
oss ungdomar på en dags sightseeing i staden.
Det var ruffigt på sina
ställen, sönderbombade hus var ännu inte uppbyggda, blitzen gick hårt åt
London. Folk såg i allmänhet lite ruffiga ut, krigsinvalider var också vanligt.
De var ju då runt femtioårsåldern, många satt i rullstol, idag finns de inte
längre. Men då på sextiotalet, då var kriget inte mer än lite över tjugo år
bort.
På tidigt sjuttiotal, så var
jag ganska mycket där. Det var populärt med sk. bedsitter.
Det var långt innan Londons
fastighetsmarkad var en av de dyraste i världen, folk hyrde sina lägenheter.
Ett bedsitterhus bestod av
en hel massa enrummare, billig hyra med liten yta. Toalett och ganska skitigt
badkar, fanns gemensamt för varje våning, eller för hela huset.
Det tog många år innan
duschen infördes i England, kommer ihåg att de första jag såg, var en
plastdusch att trä på badkarskranen, men de flesta badade för att bli rena.
Idag är det nog tvärtom, fast badkaren de hänger kvar. Även så i denna stuga,
det bor ju en liten anglofil i mig. Badkar är ett måste.
Var hemma hos flera, som hade
bara ett rum, rummen brukade innehålla en liten köksdel, en spisplatta, kanske
en liten ugn, diskbänk och kran. Sedan ett litet bord och en säng. Fanns det
några stolar så satt vi på dem, annars på golvet, eller just i sängen. Därav
namnet bedsitter.
Husen var oftast gamla
viktorianska, där en familj bott, alla sovrum var omgjorda till bedsitters.
Tror inte de finns längre.
Antalet hyresmöjligheter har nog sjunkit i London, kommunen har sålt sina
lägenhetslängor till privata aktörer, som gjort om och de säljs till ett
hutlöst pris. Stockholm har samma fenomen.
Så sextiotalets London var
swinging, i alla fall på Carnaby Street. Det var op och poppmodets mecka. Svart
och vitrutiga kläder, helst i plast. Allting var rutigt på den tiden och
plastigt.
Sedan kom det en
helomvändning i början av sjuttiotalet, då var det naturmaterial som gällde,
förutom i Indien, där de upptäckt terylenbyxan och terylenskjortan, bort med
bomullen, in med syntetmaterial. Fast de har väl lugnat ned sig där nu också.
Bomullen segrar till slut.
Glad att se serien, glad att
känna igen det London som en gång var. Lite sorgsen att jag är så gammal att
jag kommer ihåg det. Sånt är livet!
Nu sätter vi på oss våra
gummistövlar och beger oss in i höstens alla färger och plockar våra 2 liter
lingon som är årsförbrukningen här i stugan.