Bilbesiktning och blodtryck

Gumman plockar möss. Varje morgon är det minst två möss i olika grader av likstelhet, som ligger bland våra skor i hallen. Skorna är huller om buller, trasmattan lika så.

Det är katten Moy Moys fel, samt den nya kattluckan.

Kattluckan som de inte fattade att de skulle gå igenom, tills vi kom på att klistra upp luckan, så de skulle vänja sig att krypa in i hålet i dörren.

Som tur är så stannar de i hallen, tillträdet till huset, det går igenom vanlig öppna och stänga dörren. Annars hade vi nog möss lite här och var, kanske i sängen också.

Jag har ett plockningsverktyg som gubben hade med sig i boet, en gripklo som är till att plocka skräp med. Numera musplockare.

Sommaren ångar på utanför fönstret, syrener som blommar, gräset som växer, svalor som flyger in och ut ur vedboden, kaprifol som snart spricker ut i blomning och ger den mest underbara doft i kvällningen.

Listan kan göras hur lång som helst, det är bara för underbart med sommaren.

Hade vi sommar året om, då hade det nog inte varit så underbart intensivt som nu.

Trastfamiljen som hade bo vid taknocken, där är tyst och lugnt just nu. De små lämnade boet utan att vi uppmärksammade det, tror inte katterna fick sig en enda trast. Skönt!

Snart är det sommarsolståndet, den 21 juni närmare bestämt, det är den riktiga midsommaren. Människan har sedan hittat på att midsommarafton alltid ska vara på en fredag, då ska det dansas och ätas jordgubbar, snaps och sill inte att förglömma.

Sommaren innebär också bilbesiktning av min lilla bil, i år tänkte jag slå på stort.

Förra året såg jag att det började komma lite ytrost, på fram och bakbalkarna, de har väl ett namn, men det känner jag inte till.

Meningen var att köpa en sprayburk och be snällt till besiktningsmannen, om att få spruta lite där, när bilen ändå var upphissad.

I vår värld så har den där sprayburken alltid hetat Tectyl, så vi åkte till ett ställe där vi var säkra på att de hade sånt och frågade.

Försäljaren såg ut som ett frågetecken, tills gubben sa att det var underredsbehandling. Då sken han upp och sa att det hade de, men Tectyl var enbart ett märke, de hade annat.

Han visade oss en sprayburk och den hette något helt annat, där sprack vår föreställning om att Tectyl var ett gemensamt namn för allt man sprayade under bilen.

Så vi köpte ett par burkar och åkte till besiktningen, jag satte mig och försökte läsa en tidning, medan jag bevakade allt de gjorde med bilen. Gubben som inte är lika som jag, han gav sig iväg på en liten promenad.

Jag tror aldrig att det hänt, kommer inte hända igen, att en äldre kvinna står och sprayar sin bil på underredet, medans besiktningsmannen kollar bromsar och spindelleder och allt vad det heter.

Han fick nog något att prata om på fikarasten, den där tokiga kvinnan, som med något vilt i blicken, sprayar så det står härliga till på allt som kan tänkas bli rostigt.

När besiktningen var klar, så spänner den där tokiga kvinnan blicken i honom och frågade om allt var bra med hennes älskade bil. Han tittar på henne och säger,

-        Det här var inget att skriva hem om precis, det fanns inte ett fel på bilen.

Så var den dagen över, bilen rullade belåtet hem med oss igen. Har en sprayburk till, den ska ju besiktigas nästa år igen.

Så det är något med mig och bilar, lite skruvat kanske, men sån är jag.

Bilen som lämnades åt sitt öde vid vår väg, den står fortfarande kvar. En gång har den varit ny och omtyckt, glänst och susat kring på våra vägar. Nu står den där ensam och övergiven. Kände att jag tyckte lite synd om den, när vi åkte förbi sist, inte så lite skruvat det heller.

I år har vi ingen pallkrage med jordgubbar, de frös ihjäl i vintras. Vi har istället köpt en ampel med hänggubbar. Spanar varje dag, nu är där fyra kart, två till gubben och två till mig. Förra året lyckades vi inte få en enda, fåglarna var där först.

Min pappa var tokig i gubbar, han åt en liter per dag, så blev han inte mer än 72 år heller, om det nu var av de besprutade gubbarna, eller av annan orsak, det kan de lärde tvista.

Fast allt annat vi petar i oss, det är ju inte nyttigt heller.

Vi funderar att bli med blodtrycksmätare här i stugan, har en vän som är doktor och han sa bestämt, som bara doktorer kan, att en sån måste man ha.

Vi ska ju inte springa omkring och tro att vi har lågt och bra blodtryck. Inte bra för hjärtat om det är lite högt.

Så får det väl bli, gubben och jag framför teven på kvällen, dela på vår blodtrycksmätare och diskutera kvällens tryck.

Fast gubben får inte se på fotboll samtidigt, då är nog trycket farligt högt, speciellt när Hammarby dribblar bollen fram och tillbaka.

Kommer ihåg att jag nästan inte hade något tryck, en gång när jag låg på sjukhus, sköterskan sa att jag var i det närmsta död, fast jag kände mig ok.

Nu är det plötsligt högt, livet skiftar.

Välfärdssjukdomar, tror inte folk gick omkring med högt blodtryck när de arbetade på åkrar och ängar förr i tiden, fast de levde på salt sill. Men de hade ju inga mätare, så det är höljt i dunkel.

Ibland är salt farligt för trycket, ibland inte. Vet inte vad jag ska tro, men mat utan salt i, den smakar ju ingenting.

De säger att djur är bra för att hålla trycket nere, vet inte vad jag ska tro om det.

Mitt är i säkert högt när jag tror att de gått hädan, blivit uppätna av illvilliga lodjur ute i skogen. Det sjunker, när katterna kommer vandrande som ingenting har hänt.

Men då har jag sprungit och letat överallt, samt ropat över nejderna, grannarna kan väl tro att jag börjat träna kulning. Nu har vi inga grannar på nära håll, men det hörs ändå över åkrar och ängar.

Tranorna hörs däremot, de har börjat trumpeta på nätterna, antar att det är för att det är ljust. Men hellre tranors trumpetande än långtradare som dånar förbi, eller tåg.

Känner ett par som bor precis vid spåret, tågen dundrar nästan in i huset känns det som, men de hör ingenting, fast allt skallrar i huset, när de långa godstågen kommer.

De försöker sälja huset, men jag tror det blir svårsålt.

Så vad gör ett par tranor, de talar om att sommaren är här, samtalar lite på tranors vis, undrar vad de talar om.

Husbilsemester

Gumman springer ut och in. Ja, jag springer ut och in med mina sommarblommor, det behagar ju inte bli sommar någon gång, men sommarblommor det ska vi ha.

Kollar väderleken som en hök, när är det säkert att ställa ut de små liven, utan att de fryser ihjäl.

Var uppe vid fem i morse och släppte ut katten Moy Moy, kollade mätaren, den stod på nollan!

Så det får bli om några dagar, den magiska siffran 6 juni är snart här, den som säger att det är helt ok att plantera ute, de sk. järnnätterna är över.

Någon form av fågel har byggt bo vid taknocken, säger någon form eftersom jag inte är så hemma på pippi, den är i alla fall lite större än en småfågel, samt lite mindre än en trast.

Funderar lite över hur det kommer att gå, när de små ska pröva sina vingar, kanske sitter hungriga katter och gapar, redo för att ta sig en fågelstek.

Det är djurens barnkammare där ute just nu, skatorna ruvar i sitt bo i pilen, de för ett himla liv när Moy Moy får för sig att klättra i den.

Det börjar alltid med att mamma skata far ut ur boet, sätter sig i busken bredvid och skriker.

Då kommer skatartelleriet, de dyker upp från ingenstans och anfaller katten, han har inte en chans, får klättra ned. De ställer verkligen upp för varandra, skatorna.

Annars är det terrordåd som duggar tätt, i stora vida världen, här i byn är den enda terrorn, att bilen som någon placerade vid vår väg, den står kvar. Den håller så sakta på att bli slaktad, någon hade tagit strålkastarna. Det sa gubben, han håller koll på sånt.

Husbilsfolket har börjat rulla på vägarna, de anlände för några veckor sedan. Då vet man, att då är snart sommaren på gång.

När jag var ung, då fanns inga husbilar, de fanns säkert i andra delar av världen, men inte här.

Vi hade en variant på husbil i mitten av sjuttiotalet, vi köpte en gammal transitbuss av märket Ford. De var ganska vanliga då.

Sen slängde vi in en madrass där i bak och åkte iväg.

Första gången var vi fyra stycken, madrassen i bak, lite packning och så gav vi oss iväg ut i stora vida världen.

Målet var England i alla fall, vi tog oss ned till Göteborg och båten. Det enda sätt man kunde frakta en bil över, skulle ta många år innan den där tunneln kom till.

Sen luffade vi runt, lite hipp som happ. Sov antingen i bussen eller på vandrarhem.

Tog oss upp till Skottland och letade rätt på en gammal vän till mig, hittade honom utan mobiltelefon eller någon adress. Det gick det med, som tur var så råkade han vara hemma.

Allting var så lätt på den tiden, tror det berodde på vår ålder, vi var unga och livet flöt på, vi levde en dag i taget.

Kan ju inte göra annat nu heller, att leva en dag i taget, men med åldern så kommer det annorlunda tankar. Allting blir liksom svårare.

Skulle knappast åka med en bil till England idag, med en madrass bak. Samt leta efter någon i Skottland, som bott i en by sist jag såg honom, som sedan visade sig ha flyttat.

Inte hade vi telefoner heller, vet ingen av vännerna i England som hade telefon. Inte ens med en sladd, fast det fanns ju bara sådana på den tiden.

Vi frågade runt, vi skrev brev när vi måste.

Idag sitter gubben och jag med varsin telefon, varav han svarar inte alltid i sin.

Jag studsar upp så fort det ringer, har naturligtvis en vanlig telefonsignal, kollar vem som ringer, svarar.

Han sitter där och låter den ringa i ett annat rum. Jag blir frustrerad och undrar om han inte ska svara. Då säger han att han ser ju vilken som ringt, har han lust så kan han ju ringa den personen sen, när han känner för det.

Tillbaka till England.

Vi hade en massa gryn med oss till att göra gröt, så hade vi ett litet spritkök, en kastrull och koka den i.

Det var ju inte snabbhavregryn precis, det var bastanta gryn från biodynamisk odling, då det tog sina modiga 20 min, innan den var ätbar.

Vet inte om jag berättat om detta förr, men då kör jag en repris.

Vi var jättehungriga, eftersom vi åkte på en väldigt låg budget, så var det inte tänkbart att vi skulle äta på något ställe utmed vägen.

Det var biodynamisk gröt som gällde, bara gröt och salt, ingen lyx som mjölk eller något.

Vi hade stannat vid vägkanten och där kokades det gröt. Kastrullen välte och allt hamnade på asfalten som en enda stor blaffa.

Två delar av det nuvarande Jägersrogänget, syskonparet. De tog sina skedar och började äta. De var ju så hungriga, ingen gröt skulle gå till spillo.

Jag vägrade, den andra som var med, en väninna till ena syskonet, hon började gråta.

Där stod hon och jag och såg på, hur de skedade upp gröt i munnen, direkt från asfalten. Om vi fick något i oss resten av den dagen, det kommer jag inte ihåg, men jag var väldigt smal på den tiden i alla fall.

Det gick inte att stå och sova hur som helst heller, inte som här, där det går att åka av vägen lite och ställa bilen och sussa.

Antingen fick vi leta vandrarhem, eller åka in på camping och betala.

En natt försökte vi, ställde bilen vid ett fält lite skymundan, men vips var markägaren där och avhyste oss. Det var ju privat mark.

Kan väl tycka att det är lite för strikt, vår allemansrätt är ganska unik. Den ställer också till med besvär för markägarna, som när det byggs upp hela tältläger i skogen och de lämnar efter sig en hög med skräp.

Lite si och så med allt, lite lagom vore bra.

Vi kom hem levande i alla fall, fast då hade motorhuven åkt av en gång, samt att gaspedalen givit upp i fjädringen.

Den gick ner men inte upp, det löstes med ett snöre som var bundet kring den och det fick man dra upp så inte motorn rusade, varje gång det skulle växlas.

Det fanns ingen bensinmätare i bilen heller, den stod jämnt på noll. Så det var en chansning att åka kring. Speciellt när den lade utav på autobhan i Tyskland.

Då fick vi stå och vifta på bilar som susade förbi i 220, med en bensindunk i handen, åka med till närmast bensinstation fylla dunken och försöka ta oss tillbaka till bilen igen. Lite av ett vågspel varje gång, men tyskarna var vänliga i alla fall.

En del, de delade med sig av sin bensin om de hade någon.

Väl hemma igen, så drog jag i alla fall en lättande suck. Aldrig mera sa jag, men året därpå var vi där igen, den gången i en sprillans ny Folkvagnsbuss.

Men det är en annan historia.