Husbilsemester

Gumman springer ut och in. Ja, jag springer ut och in med mina sommarblommor, det behagar ju inte bli sommar någon gång, men sommarblommor det ska vi ha.

Kollar väderleken som en hök, när är det säkert att ställa ut de små liven, utan att de fryser ihjäl.

Var uppe vid fem i morse och släppte ut katten Moy Moy, kollade mätaren, den stod på nollan!

Så det får bli om några dagar, den magiska siffran 6 juni är snart här, den som säger att det är helt ok att plantera ute, de sk. järnnätterna är över.

Någon form av fågel har byggt bo vid taknocken, säger någon form eftersom jag inte är så hemma på pippi, den är i alla fall lite större än en småfågel, samt lite mindre än en trast.

Funderar lite över hur det kommer att gå, när de små ska pröva sina vingar, kanske sitter hungriga katter och gapar, redo för att ta sig en fågelstek.

Det är djurens barnkammare där ute just nu, skatorna ruvar i sitt bo i pilen, de för ett himla liv när Moy Moy får för sig att klättra i den.

Det börjar alltid med att mamma skata far ut ur boet, sätter sig i busken bredvid och skriker.

Då kommer skatartelleriet, de dyker upp från ingenstans och anfaller katten, han har inte en chans, får klättra ned. De ställer verkligen upp för varandra, skatorna.

Annars är det terrordåd som duggar tätt, i stora vida världen, här i byn är den enda terrorn, att bilen som någon placerade vid vår väg, den står kvar. Den håller så sakta på att bli slaktad, någon hade tagit strålkastarna. Det sa gubben, han håller koll på sånt.

Husbilsfolket har börjat rulla på vägarna, de anlände för några veckor sedan. Då vet man, att då är snart sommaren på gång.

När jag var ung, då fanns inga husbilar, de fanns säkert i andra delar av världen, men inte här.

Vi hade en variant på husbil i mitten av sjuttiotalet, vi köpte en gammal transitbuss av märket Ford. De var ganska vanliga då.

Sen slängde vi in en madrass där i bak och åkte iväg.

Första gången var vi fyra stycken, madrassen i bak, lite packning och så gav vi oss iväg ut i stora vida världen.

Målet var England i alla fall, vi tog oss ned till Göteborg och båten. Det enda sätt man kunde frakta en bil över, skulle ta många år innan den där tunneln kom till.

Sen luffade vi runt, lite hipp som happ. Sov antingen i bussen eller på vandrarhem.

Tog oss upp till Skottland och letade rätt på en gammal vän till mig, hittade honom utan mobiltelefon eller någon adress. Det gick det med, som tur var så råkade han vara hemma.

Allting var så lätt på den tiden, tror det berodde på vår ålder, vi var unga och livet flöt på, vi levde en dag i taget.

Kan ju inte göra annat nu heller, att leva en dag i taget, men med åldern så kommer det annorlunda tankar. Allting blir liksom svårare.

Skulle knappast åka med en bil till England idag, med en madrass bak. Samt leta efter någon i Skottland, som bott i en by sist jag såg honom, som sedan visade sig ha flyttat.

Inte hade vi telefoner heller, vet ingen av vännerna i England som hade telefon. Inte ens med en sladd, fast det fanns ju bara sådana på den tiden.

Vi frågade runt, vi skrev brev när vi måste.

Idag sitter gubben och jag med varsin telefon, varav han svarar inte alltid i sin.

Jag studsar upp så fort det ringer, har naturligtvis en vanlig telefonsignal, kollar vem som ringer, svarar.

Han sitter där och låter den ringa i ett annat rum. Jag blir frustrerad och undrar om han inte ska svara. Då säger han att han ser ju vilken som ringt, har han lust så kan han ju ringa den personen sen, när han känner för det.

Tillbaka till England.

Vi hade en massa gryn med oss till att göra gröt, så hade vi ett litet spritkök, en kastrull och koka den i.

Det var ju inte snabbhavregryn precis, det var bastanta gryn från biodynamisk odling, då det tog sina modiga 20 min, innan den var ätbar.

Vet inte om jag berättat om detta förr, men då kör jag en repris.

Vi var jättehungriga, eftersom vi åkte på en väldigt låg budget, så var det inte tänkbart att vi skulle äta på något ställe utmed vägen.

Det var biodynamisk gröt som gällde, bara gröt och salt, ingen lyx som mjölk eller något.

Vi hade stannat vid vägkanten och där kokades det gröt. Kastrullen välte och allt hamnade på asfalten som en enda stor blaffa.

Två delar av det nuvarande Jägersrogänget, syskonparet. De tog sina skedar och började äta. De var ju så hungriga, ingen gröt skulle gå till spillo.

Jag vägrade, den andra som var med, en väninna till ena syskonet, hon började gråta.

Där stod hon och jag och såg på, hur de skedade upp gröt i munnen, direkt från asfalten. Om vi fick något i oss resten av den dagen, det kommer jag inte ihåg, men jag var väldigt smal på den tiden i alla fall.

Det gick inte att stå och sova hur som helst heller, inte som här, där det går att åka av vägen lite och ställa bilen och sussa.

Antingen fick vi leta vandrarhem, eller åka in på camping och betala.

En natt försökte vi, ställde bilen vid ett fält lite skymundan, men vips var markägaren där och avhyste oss. Det var ju privat mark.

Kan väl tycka att det är lite för strikt, vår allemansrätt är ganska unik. Den ställer också till med besvär för markägarna, som när det byggs upp hela tältläger i skogen och de lämnar efter sig en hög med skräp.

Lite si och så med allt, lite lagom vore bra.

Vi kom hem levande i alla fall, fast då hade motorhuven åkt av en gång, samt att gaspedalen givit upp i fjädringen.

Den gick ner men inte upp, det löstes med ett snöre som var bundet kring den och det fick man dra upp så inte motorn rusade, varje gång det skulle växlas.

Det fanns ingen bensinmätare i bilen heller, den stod jämnt på noll. Så det var en chansning att åka kring. Speciellt när den lade utav på autobhan i Tyskland.

Då fick vi stå och vifta på bilar som susade förbi i 220, med en bensindunk i handen, åka med till närmast bensinstation fylla dunken och försöka ta oss tillbaka till bilen igen. Lite av ett vågspel varje gång, men tyskarna var vänliga i alla fall.

En del, de delade med sig av sin bensin om de hade någon.

Väl hemma igen, så drog jag i alla fall en lättande suck. Aldrig mera sa jag, men året därpå var vi där igen, den gången i en sprillans ny Folkvagnsbuss.

Men det är en annan historia.