Godisslanten

Gumman ska resa. Till våren bär det av till Prag, en av de ställen folk blir lyriska av, för mig har det inte legat på någon ”bucket list”, men visst, jag hänger med dit, alltid kul att se nya ställen.

Väninna ringer från Stockholm, en av Jägersrogänget, hon vill åka till Indien nästa vinter. Har hittat en rundtursresa på ett par veckor, undrar om jag ska följa med.

Jag tvekar, låter hetsigt att fara runt, samt att jag tycker det där landet är lite småjobbigt. Fick mig en 6 månadersdos av det för 43 år sedan, har inte längtat tillbaka.

Mer än för maten då, men den kan jag ju få här hemma också.

Skulle nog få lite av en chock om jag åkte dit igen, det Indien jag lämnade och har för min inre syn, det stämmer nog inte med det Indien som finns idag.

Visst är det kul att resa, det berika livet, det ger andra perspektiv på tillvaron. Om vi vågar kliva ur våra lådor och kika lite över kanten, ta några vingliga steg från lådan, upptäcka att det finns många variationer i vår herres hage.

Men just nu reser vi ingenstans, mer än upp till byn. Vi har inte varit inne i Glada Hudik sen före jul. Vi har det mesta vi behöver, i vår affär här, så varför dra iväg hela tre mil. Nöjda och belåtna lullar vi kring här i stugan, gubben fyller på pellets så att vi håller oss varma, jag sysslar med lite av varje.

Letar förgäves rådjursspår, undrar vart de tagit vägen, kollar pippimat, sparkar lite i snöhögarna och undrar om de är borta i maj.

Känns bra, lite som att ha gått i ide, vi vaknar nog till i mars när solen börjar smälta snön.

Tänker på hur mycket som pågår runt om världen just i detta ögonblick, blir till ett enda sammelsurium i huvudet, återgår till till stugan i tanken, ser ut över det vita frusna landskapet.

Gubben och jag har i alla fall varit och kollat in isläget på havet, en kilometers promenad bort. Ingen is, mer än lite i viken. Lär inte bli någon heller innan våren kommer.

Isbrytarna har inte fått jobba mycket, inte som förr, då jag antar att man kunde ha traskat hela vägen över till Finland över Bottenhavet.

Annars så kommer det en från företaget som ska installera fiber, han kommer på måndag och ska se vart de ska gräva in fiberkabeln.

Jag antar att det är en han, genusvetarna blir rosenrasande på mig, jag gör tvärt emot vad de tycker.

Vi ska inte dela upp saker och ting i könsroller.

Tycker de är lite fåniga i många saker, men jag vet att det kommer en han. Inte så många kvinnor som väljer fiberyrket.

Grannen vi köper ägg av, han som svarar i sin nya telefon och glömmer att trycka på grön lur, han vägrar att skaffa Swish. Skulle vara behändigt när vi köper ägg. Jag har sällan kontanter, är lika förundrad över mynten ännu, har inte lärt mig se skillnad på de där konstiga små sakerna.

Känns som om jag var i utlandet och måste sätta på mig glasögonen och kolla vad det är för en slant. Kommer nog aldrig att vänja mig med, att kronan ser ut som forna tiders tvåöring i storlek.

Jag kommer ihåg ett och tvåöringar, kommer faktiskt inte ihåg om det fanns femöringar men det gjorde det nog. Tioöringar, femtioöringar samt tjugofemöringar.

Hemsk massa öringar att hålla reda på, ettöresgodis, femöresgodis, ville vi slå på stort så köpte vi för en hel krona.

Tanterna och farbröderna i kiosken, de stod tålmodigt med tången i handen och väntade på att vi skulle välja ur alla godisburkar. Ibland så valde vi en, ångrade oss för en annan och de plockade ur den bortvalda ur påsen.

Samtidigt räknade de högt, så att vi inte skulle övertrassera godispengen.

Idag finns det nog inga tanter och farbröder med yllekoftor i några kiosker. Dagens barn får ösa själva från godisburkarna i affären, i det överflöd som finns.

De får inte lämna fram en svettig peng, greppa den lilla papperspåsen med godis och dela de fyra bitarna med en kompis. Gällde att suga länge på varje, de skulle räcka ett tag.

Vi hade inte lika mycket som de har idag, vi var väl lika glada för det. Bäst var när vi hittade en slant i telefonkiosken som någon tappat, det var bonuspengar och bonusgodis.

Ändå levde vi i överflöd, om vi jämförde med våra föräldrars barndom. Pappa fick en bröstkaramell, den kunde han ha flera dagar, suga en liten stund på, så att den räckte.

Eller en bit av en sockertopp, som de hade, innan de massproducerade bitsockret hittat till affärerna.

Jag ska bli mormor! Är nu mormor till ett litet foster, som är ungefär lika stor som en jordgubbe.

Lite tidigt ännu att slå på stora trumman, men om allt går som planerat, så dyker det upp en person till i vår lilla familj.

Ganska märklig känsla, både oroligt och kul.

Ska försöka att bli en bra mormor, mormödrar är alltid snälla, bakar bullar och ger  barnbarnen en vaniljdoftande barndom. Samt läser sagor och gör sånt som föräldrarna inte har ork och tid med. En sån ska jag bli!