Brand i byn

Gumman är ute och går.  Brukar skriva om mina katter för er, nu ska jag prata lite hund. Inte tala med dem som Cesar Millan gör, men väl skriva om hundar.

I helgen är vi hundvakter här i stugan, dottern och mågen är i storstan och som så många andra hundägare har de dilemmat över att ha någonstans att göra av sin hund.

Annat är det med katter, vi var borta en vecka, en vänlig själ var här två gånger om dagen och pytsade i kattmat det var allt. De överlevde och var måttligt roade när vi kom hem igen. Inte en enda gång viftade de på svansen eller visade någon annan ömhetsbetygelse över att vi äntligen var där vi skulle igen. De behöver någon betjänt som ger dem kattmat, klappar och smek på deras villkor, det är allt.

Hundar däremot gillar inte att vara ensamma, de måste vara klistrade till sina ägare, motioneras och förströs med promenader, kel och tuggben.

Jag tycker om hundar, tycker att de flesta djur ska ses med respekt. Men jag är inte någon hundmänniska. Vet inte riktigt hur man ska vara för att vara hundmänniska. Har tänkt en del på detta denna helg, kanske är det att jag är för bekväm, katten behöver inte detta ständiga passande.  Hunden är totalt utlämnad till oss människor, även om det förekommer vildhundar och hemlösa hundar som klarar sig bra i den tuffa värld vi lever i.

En bra sak med hundar är att de gör som man säger, i de flesta av situationer i alla fall. Katter gör precis tvärtom.

Jag undrade lite hur det skulle gå med katterna och hunden ihop under samma tak en hel helg. Våra katter har ingen som helst hundvana, de har nästan aldrig ens sett någon.

Gammelkatten har kommit upp i den åldern att han bryr sig inte, verkar som om han inte ens tittar åt hunden längre. Han lever i sin egen lilla värld så här på livets sista skälvande minuter. I sin ungdom var han den som tufft utmanade räven, han gick emot den på tvären, gjorde en Tudorkatt och vips hade räven sprungit sin kos.

Nu vimsar han mest omkring och bryr sig om mat och eventuella ostbitar som jag snällt ger honom. Hundar, pyttsan, han har viktigare saker att bry sig om. En vällagrad Svecia t.ex.

Den andra stackars katten har det lite besvärligare, han är helt enkelt livrädd. Önskar att han hade haft samma tåga i sig som gammelkatten, men det har han inte. Han flyr skrämt upp på höloftet så fort han ser den otäcka hunden. Där är han ostörd, hunden kan inte gå på stegar hur gärna han ens ville. Men för att ta det säkra före det osäkra så klättrar han ända upp till takstolen, där sitter han som en liten svala precis under taket, för säkerhets skull.

Jag ber honom hålla ut tills i morgon förmiddag, då hämtas hunden och katten är fri att göra som han vill igen.

Det har varit dramatik här i byn. Här händer som bekant inte mycket i vanliga fall, livet går i sin stadiga lunk.

Gubben höll på med den nya högtryckstvätten i onsdags, jag gjorde väl ingenting mer att stå och glo på underverket. Insåg att jag får nog hålla strålen en bra bit från bilarna så inte lacken går all världens väg.

Då hördes en smäll och gubben rusade ut på gårdsplanen och skrek att det brann hos grannen. Grannen, han med katterna och hönsen har ett långt uthus, en maskinhall kan man väl också kalla det och i ena änden av den så stod lågorna högt.

Det blir som på film när något utöver det vanliga händer, man står och stirrar en stund och kan inte ta in det. Sedan insåg även jag att det verkligen hände och gubben ropade att jag skulle ringa 112. Varför han bad mig göra det är att han inte gillar att ringa, det är jag som sköter telefonerandet för det mesta.

Jag rusade in och sprang runt ett tag, funderade på om ingen annan larmat, sprang ut igen och såg inte en enda människa på grannens gårdsplan. Gubben frågade om jag ringt och det hade jag ju inte, förlitade mig på att någon annan gjort det. Så in igen och slog 112, för första och jag hoppas sista gången i mitt liv. En kvinna svarade direkt och frågade vad som hade hänt.

Jag hasplade ur mig att det brann hos grannen, sedan började hon fråga efter hans adress och den vet jag ju inte. Gav vår och sa att det var tvärs över åkrarna, tänkte inte på att de skulle säkert se rökpelaren, som syntes kilometervis fick jag senare höra. 

Då hade det gått tio minuter och elden spred sig i rask takt genom hela byggnaden, såg hur hans kaninburar stod i ljusan låga och ett par skrotbilar brann för fullt. Det small hela tiden, en tall tog eld och kastade eldslågor högt upp i himlen.

Ingen granne syntes till, jag insåg att han inte var hemma. Ringde en annan granne och där satt han och fikade i godan ro, han fick nog sitt livs chock när han hörde att det brann.

Boningshuset och ladugården ligger intill och vi befarade att de kanske skulle brinna upp, de också. Då kom både granne och brandkår. Det tog tjugo minuter för brandkåren att komma, jag insåg att det kan hända mycket på den tiden. De satte igång att spruta vatten på de gräsbränder som uppstått och koncentrerade sig på att hålla elden ifrån boningshuset.

De andra byggnaderna klarade sig och tur var väl det. Det var bara åtta kaniner som miste livet, de hade inte någon chans att komma undan där i sina burar. Hemskt.

Så nu är allt en enda askhög, skördetröska, traktor och allt annat är bara en hög med skrot. Det enda som återstår av kaninburarna är några förvridna hönsnät som suttit på dörrarna. Stor tragedi.

Elden är en bra tjänare men en dålig herre.