Årets firardag

Gumman ska fira idag. Idag finns det hela två anledningar till att fira denna fredag den 17 maj. Dels är den norska halvan i mig på firarhumör, det är ju Norges stora nationaldag. Nu tänker jag inte springa runt ICA i byn med en norsk flagga, utan istället se till att vi får något extra gott på bordet i kväll. Extra gott på bordet som vegetarianer innebär en quornbiff med ost i, samt god potatis av någon sort. Gubben får väl vara med på ett hörn han också.

Den andra anledningen till att det är en lite extrafestlig dag är att gubben och jag aldrig firar bröllopsdagar, vi är aldrig riktigt säkra på vilken dag vi gifte oss, om det var den 18 eller 19 juli. Jag har rotat fram vigselbeviset en gång för länge sedan och har redan glömt vilken dag det var. Att det var för 16 år sedan det vet både gubben och jag i alla fall.

Vi firar förlovningsdagen istället! Den är lättare att komma ihåg då, den infaller på Norges nationaldag, det enda vi är osäkra på är hur många år sedan och vi räknar på fingrarna. Han påstod att vi varit förlovade i 22 år, men jag är riktigt säker på att det är 23 år. Strunt samma, jag har rätt, det var 1990 och vi tillbringade sommaren i city.

Nu är det inte mycket bevänt med citylivet, jag kämpar mot myrorna här i skogen istället. Nu har de små liven i stackarna vaknat till ordentligt och springer kring överallt och biter i tårna om man nu vill gå ut i sandaler. Det förtar lite av sommarkänslan för mig, om jag inte kan vifta på tårna under sommaren. Mitt vapen heter Myrr, fast trollgubben i Bollnäs säger bestämt att jag kan ta upp en liten myra och be honom tala om för polarna att här springer ni inte kring länge, håll er i skogen tack!

Har inte prövat, det låter lite flummigt och jag är inte säker på att det fungerar. Känner jag så är det ingen idé, då fungerar det inte. Om det någonsin gör det, tänk så mycket Myrrförsäljningen skulle sjunka, om folk kunde tala med myror och be dem flytta till något bättre ställe.

Att utrota alla myrstackar är heller inget val jag tänker göra, skulle vrida mig i samvetskval om jag skulle vara orsaken till att hundratusentals liv släcktes, för att jag var rädd om mina tår.

Lev och låt leva!

Gräsklipparen står redo, nu snart ska jag susa kring på den gröna mattan och klippa hela långa sommaren. Ja, några pauser blir det väl, så där var tredje dag behöver den en duvning. Motion får jag i alla fall, försöker få till lite positivt tänkande.

Allting är så mycket lättare här i stugan nu på sommaren. Det är bara att gå ut och sätta sig i bilen och åka iväg. Inte titta ut genom fönstret och se att det snöar kraftigt och att jag måste ringa snöröjaren och sedan ta bort en halv meter snö från bilen samtidigt som jag ska krångla med motorvärmarsladdar. Nej, nu skuttar jag i sandalerna, greppar min väska och slänger mig i lillbilen, startar galant och susar upp för backen.

Jag har märkt med åren att jag tagit bort mer och mer saker som känts besvärliga, gillar att kunna vara lat och inte ha mer att sköta än jag behöver.

Det började med trädgården, har minskat ned den och gjort den relativt lättskött. Kanske inte så snygg med det struntar jag i.

Sedan var det hästarna, de tog massor av tid och nöjet av att ha dem, övertogs av arbetet. Sommaren var väl den tid då vi kunde slappna av lite mer, då gick de ute dygnet runt och åt gräs. Men det var ett passande att se till att de hade vatten och inte tog sig ut ur hagen och sprang ned grannens havre.

Nu hände det inte, det var endast fölet som tog sig ut tidigt en morgon och sprang över till grannen. Där fnattade hon omkring på gårdsplanen och hade lite kul medan gumman i granngården, hon var då väl över 80, men stark som en vriden enbuske, hon hade storstövlarna på och sprang omkring där och försökte ta fölet. Det gick inget vidare, gubben fick hasa sig upp och gå över med en kraftfoderhink, då kom hon snällt. Godis fungerar för det mesta på djur, fast jag tror inte att en arg tjur skulle lägga av och bli som ett lamm över lite godsaker.

Så hästarna på sommaren var lätt, hästarna på vintern var desto jobbigare. Nu känner jag att jag bara sitter och skriver negativt om dem, det var inte så i början, vi tog glatt in dem varje dag, mockade varje dag och hade familjekvällar i stallet då vi pysslade och ryktade. Det var kul då, men när jag tänker tillbaka så skulle jag inte vilja ha så nu. Jag har blivit bekväm och lat.

Likadant är det med människor, jag har gjort mig av med de flesta. Har bara en handfull kvar som jag har kontakt med. Det är människor som jag tycker om och människor som gör mig gott. Livet ska inte bestå av att umgås med någon som antingen stjäl energi, eller gör mig nedstämd, eller på något annat sätt inte bidrar till något positivt. Har till och med gått så långt att jag inte gillar att sitta och fika och kallprata. Jo, kallprata med vänner, men inte med någon jag inte känner och då spela en roll i livets skådespel, kallpratsrollen.

Visst går det att slappna av och vara sig själv även då, men gardinprat och annat strunt med någon nästan okänd, det gör mig inte glad.

Nu råkar jag ha en kollega på arbetet som jag kan vara mig själv med, hon och jag kompletterar varandra på ett speciellt sätt.

Vi har inte varit i luven på varandra en enda gång under de här sju åren vi kamperat ihop. Så är det tyvärr inte på alla ställen, det får vi veta genom fackföreningen.

Speciellt på arbetsplatser där det är kvinnodominans. Där de inte kan bara gå sin väg och avsluta en bekantskap, de frotteras med varandra och rädslor gör att de inte vågar säga upp sig och gå vidare. Knepigt allt detta, men jag får väl känna mig utvald, jag har det förbaskat bra.

Nog med funderingar idag från stugan. Solen lyser och fåglarna kvittrar och det är dubbel firardag.