Jag hänger med

Gumman har svårt med tekniken. Igår fick jag säga adjö till min lilla knapptelefon som jag kan hantera. Det gick till på ett mycket bryskt och okänsligt sätt, inte som jag hade förutsatt mig. Har ett tag haft en ny liten, med betoning på liten, touchtelefon. Rädd att bli efter i allt det tekniska som sprutar fram i en aldrig sinande ström.

Annat var det när jag var ung. Transistorradio och rullbandspelare, en liten TV, det var ungefär där det tekniska slutade i vår familj.

Rullbandspelaren lärde jag mig lätt, mina föräldrar lärde sig den inte. Knäppa på radion och rikta antennen på den, där slutade deras kunnande.

Så kom kassettbandspelaren efter några år, den var också lätt. Spola framåt och bakåt, det enda svåra med den var att se till att kassetten var vänd åt rätt håll.

Så gick ett antal år till och då kom TV 2, alla skulle då se till att de hade antenner som fungerade. När de väl hade det så var det bara att knäppa, antingen på den första knappen på teven för kanal 1 eller så den andra för kanal 2.

Stereoanläggningen var nästa teknikgrej, inte så svår den heller.

Ska väl inte glömma walkmans som ungdomarna gick omkring med, eller bergsprängarna de hade på sina axlar medan resten av världen fick lyssna på deras musik.

Vi matades sakta och försiktigt in i vardagstekniken, hade gott om tid att fundera, köpa och sedan installera. Inget tjafs om olika boxar och kanalpaket, HD ready smarta TV eller inte. Det var lätt att leva på den tiden.

Efter åratal av stirrande på TV 1 och 2 kom videobandspelaren som en frisk fläkt, vi köpte och lärde oss, inte mina föräldrar förstås, de hade redan givit upp när TV 2 kom, det räckte och blev över enligt dem. De köpte en i färg, fast de var väldigt mycket grönt i gubbarna som visades.

Videobandspelarna var stora och klumpiga, tröga vred och halvtaskig bild. Men vi hyrde filmer och gottade oss, glada över friheten med att kunna se vad vi ville, när vi ville.

Sedan släpptes kanalutbudet fritt på TV, då var det endast Sverige och Albanien kvar i Europa, som inte fick visa reklam i sina apparater. Vi drunknade plötsligt i kanaler, det pruttades på bästa sändningstid i TV 3 med Robban Ashberg. Spelades Bingolotto och fröjdades i en annan kanal. SVT var plötsligt väldigt mossigt. 

Tror att även reklamen var kul i början, lite som bioreklamen var tidigare, jag ville aldrig missa den. Mumsade på M kulor och hörde på när Yvonne Lombard sjöng, att man skulle skämma bort sig och ha det bra, med Marabou mjölkchoklad. Reklam var kul.

Så TV utbudet exploderade, men videobandspelarna bestod och så gjorde i stort sett allt annat, tills telefonerna kom någon gång i mitten av nittiotalet, allt fler skaffade sig en yuppienalle som de så lustigt hette.

Ännu var de i sin linda, lite klumpiga och med dålig täckning utanför storstäderna. Kommer ihåg att en människa med just en sådan nalle kom hit och sa att täckningen försvann här utmed kusten, vid Gävle någonstans. Högre upp kunde folk med nallar inte åka om de ville prata i dem och det ville de. Det skulle dröja ett par år innan vi också fick master, vi här norröver.

Ungefär samtidigt började det brännas under de svenska fötterna ordentligt. Datorn gjorde sitt intåg i stugorna, eller hemma PC som det också kallades.

Tidigare fanns det också datorer men inte många var lockade att sitta och spela spel i det alltid svarta DOS med vita blinkande blippar som markörer. De gick att använda som skrivmaskin också, sedan kunde man spara sina arbeten i dem, på jättelika plattor som man satte in i datorn. Endast för de mest inbitna, inte för oss vanliga dödliga.

Jag har alltid satt en ära över mig själv att lära mig den senast tekniken, var så där lite självgod när jag började på min första datorkurs 1995, klickade världsvant med musen och var en hejare på att göra grafik. Lärde mig kluriga termer som RAM minne, processorstorlek och antal MB på hårddisken.

Jag minns att jag kunde gå in i en datorbutik och titta på den tidens värstingdatorer, drömma att jag hade den på min kammare och gjorde grafik så det bara stänkte om det. Det fanns också något som hette Internet, men så långt tänkte jag väl inte, det kändes lite avlägset.

Dator införskaffades, jag klickade med musen och lärde mig mer, det gick några år och modem köptes, det lät hemskt mycket när det skulle koppla upp. Skrek och surrade, det var också väldigt långsamt och att läsa Aftonbladet var ett heldagsjobb med upptagen telefonlinje.

Nu ska jag erkänna att vi hade det så här ända tills för fem år sedan, då kom ADSL till byn och vi bybor kunde börja surfa på riktigt. Då hade resten av landet redan blivit blasé på sina bredband, medan vi njöt över vår nyvunna frihet.

Sedan dess har allt gått utför för mig, jag och säkert många med mig, hänger inte med i teknikens under längre. Det spottas ut nya saker hela tiden, jag hinner inte lära mig Windows 7 förrän det där hemska Windows 8 kommer och sätter allt mitt datorkunnande som jag levt med sedan 15 år tillbaka, till intet.

Yuppinallar finns inte mer, nu är det smartphones och folk sitter inte vid stationära datorer längre och surfar, de springer omkring på stan med sina smartphones som kan göra nästan allt utom att torka dem i ändan.

Så igår fick jag som jag berättat i början av bloggen, gå över och bli smart jag också.

Fast på ett väldigt plötsligt och bryskt sätt, inte en övergång som jag ville ha den.

Fick för mig att vi skulle sätta i SIM kortet från knapptelefonen till nya. Bara för att pröva lite om kontakter och sådant var med.

Nu vet inte jag vad som hände i stridens hetta, men vi bytte och konstaterade att inga kontakter var med och då ville jag byta tillbaka, skrämd över det nya krångliga, ville vänta ett tag till. Då gick inte min gamla telefon igång, den fick skrämselhicka över att bli övergiven och fungerade inte. Så vi bytte tillbaka till den nya, jag fick skrämselhicka över att vara helt utan nalle. Någon kunde ju få för sig att ringa till mig.

Som tur var så hade jag alla kontakter i den gamla som visade sig i rätt ordning. Jag satte mig ned och skrev över dem på papper, länge leve papper och penna.

Sedan fick jag lära mig i en hast hur man lägger in nya kontakter i den konstiga världen av touchtelefoner. Gjorde ett antal innan jag kroknade, ska fortsätta idag.

Ännu har ingen ringt mig, men jag har hört mig för hur man svarar, glider med fingret på den gröna åt något håll säger de som kan. Försökte mig på ett SMS i morse, det tog för lång tid och blev fel, så jag gav upp.

Väntar med spänning på att någon kanske ringer så jag får öva, fast jag vet inte hur man lägger på. Tryck på den röda säger de som kan, jag får väl göra det.

Ja, ja, snart dröjer det väl inte länge innan alla springer omkring och styr telefonen med ögonen. Då gäller det att titta rätt hela tiden. Jag sitter nog då fortfarande och lär mig peta på den nya telefonen.