En grön plastmugg

Gumman sörjer. Nu har jag inte skrivit på ett tag. Förra veckan blev jag sjuk, fick ont i luftrören och feber. Låg där och stirrade i taket hela lördagen, för slut för att vara uppe, det är länge sedan sist, håller mig frisk för det mesta om man inte räknar, trombocytopeni, blodpropp, sorkfeber, virus meningit, tilltäppt halspulsåder och lite andra sådana där småsjukdomar.

Sedan blev jag bra på ett par dagar och då tog nästa händelse vid.

Gammelkatten Sixten fick gå till sin sista vila. Det var ett stort och mycket jobbigt beslut att lyfta telefonen och slå det där avskydda numret till veterinären. Jag kände mig som en bödel, men jag visste innerst inne att jag måste.

Veterinären kom hit, ville inte släpa honom in i en bil och ge honom en sista traumatisk förvirrad stund. Bättre här på köksbordet där han levde sina sista år. Ja, han bokstavligen levde på köksbordet, han sov och åt där, gick ned någon gång för att gå på lådan eller sätta sig i fönstret och blicka ut.

Det är nu nästan arton år sedan han först kom in i stugan som liten kattunge på åtta veckor.  

På den tiden hade vi tre andra katter, Moj-moj, Mumin och Morris. Att han fick namnet Sixten beror på dottern, hon valde det. Det skulle bli hennes katt, hon slutade med godis i en månad för att hon ville så gärna ha just den kattungen. Vi var väl inte så sugna på en till, men jag intalade mig själv att vid fyra där går gränsen. Den gränsen har blivit lägre med åren, nu sätter jag ribban vid två.

Så Sixten kom till stugan och jag satte ned honom bland de andra katterna och lät dem fräsa och göra upp själva. Idag introducerar jag kattungar med långa krångliga ritualer. Jag var arton år yngre då, hade mindre ängslan i mig.

Han blev snabbt en i gänget, det gick över en natt. Kom ihåg att jag ville ha honom i sängen, men han hoppade ned och blev aldrig den sängkatt som jag ville ha.

Jättekatten Morris med det stora hjärtat blev naturligtvis hans idol. Där Morris var, där var Sixten, i alla fall när han var liten. Forsade kring och försökte hoppa upp på höloftet som de stora katterna, dunsade ned, ruskade på sig och gjorde ett nytt försök. Till slut kunde han också.

Sixten var ingen katt som utmärkte sig, han bara fanns. Nu kanske minnet sviker mig men vi hade vid den tiden så många djur, att han var bara en i mängden. Jag sprang inte kring och ängslade mig om han inte kom in någon natt, kanske gick det dagar utan att jag ens såg åt honom.

När jag skriver detta så känner jag inte igen den gumman som bodde i stugan vid den tiden. Katter fanns och gick in och ut, hade inte en tanke på att det kanske kunde hända något med dem. Idag klockar jag Gizmo, vet när han är inne eller ute, har sovstund och vilken tid han går ut och vilken tid han kommer in. Har nog med åldern att göra, har för mig att tanter är ängsliga.

Sixten var röd och vit, pälsen var semilånghårig, dvs. den var inte lång och inte kort.

Ytterst på svanstippen hade han en liten knix, den kotan var bruten någon gång under hans första tid. Vi antar att det var den vilda sonen i familjen som vi fick honom från, som slängde för mycket i dörrar och det är lätt för en liten kattunge att bli klämd.

Det var för övrigt samma familj som vi fick geten Frida av. De hade så många djur att det vid tillfällen var bara att gå dit och hämta. Vi kan säga att vi räddade Sixten från en tidig död. Ingen av hans syskon fick leva länge, de avlivades en efter en, fast det var inget fel på dem. Men så var det på den gården, djur införskaffades, djur blev för många, för besvärliga, de stoppades i burar och någon hemsk bödel sköt dem. Helt friska och sunda, med påhittade fel på för att döva samvetet lite.

Välbehållen i stugan lärde sig Sixten att det var i badkaret man drack vatten, om man var katt.

Vintern 1996 kommer vi aldrig att glömma, det började med att det var kallt dag ut och dag in. Ingen snö kom och till slut började vattenledningar att frysa lite här och där i bygden. Vi trodde ett tag i slutet av januari att vi skulle klara oss, men en lördagsmorgon, saker och ting brukar dyka upp just på lördagsmorgon, en hel helg där ingenting kan fås eller nås, då stod pumpen och pumpade luft.

Vattnet hade frusit! Vart det visste vi inte, vi hade tvåhundra meter till brunnen. Lika bra att gilla läget och hämta vatten på macken. Vilken tur att det fanns en bensinmack på den tiden, idag hade det varit svårare, inte en enda mack kvar i byn, ett par mil när närmaste tappställe för vatten. Grannarna var vi inte så kända med så att vi ville besvära dem med daglig vattenhämtning.

Badkaret blev ett naturligt ställe att ha en balja med vatten i, det behövdes till tvätt och toalett.  

Sixten blev snabbt van att dricka ur den, katter gillar att dricka vatten lite här och där, helst inte i sin skål på golvet. En del föredrar rinnande, så då är det bara för dessa hussar och mattar att sätta på en kran. Tur att ingen av våra var så, det skulle vara ett väldigt passande och jamande varje gång en katt var törstig.

Kanske det finns smarta katter som lär sig att sätta på kranen själv, risken för tom brunn skulle då vara stor. Om man inte var hemma på en hel dag och katten fått för sig att sätta på kranen tidigt på morgonen och säkert inte ha vett att stänga av den heller.

Nog om det. Sixten fick dricka ur baljan i fem månader innan vi fick vårt vatten tillbaka, då försvann baljan och han var minst sagt förvirrad.

Då kom jag eller gubben på att fylla en liten grön plastmugg med vatten och ställa ned i badkaret, han som tyckte att ordningen var återställd, nöjde sig med att lapa vatten ur den något förminskade plastbaljan och hoppade glatt ur karet.

Varje gång någon skulle in på toaletten var han där, snabb som ögat och trängde sig före, hoppade i badkaret och stirrade stint på oss där vi satt på toa. Han ville hela tiden ha färsk påfyllning av sin gröna mugg. Det dög inte att dricka vatten som stått en hel dag, nytt skulle det vara.

Jag antar att han drack annat vatten också, när vi inte var hemma på någon dag hade han inte någon betjänt, som kunde fylla på muggen.

En del gäster som inte kände till hans besynnerliga vana de blev lite förvirrade. En kvinna gick upp på toa och kom ned igen, hon som inte kände till ritualen undrade varför vår katt satt i badkaret och stirrade på henne när hon satt på toaletten.

Jag gick snabbt upp och visade muggritualen, bara så att hon visste om det blev fler gånger som hon skulle dit.

Sixten levde tätt ihop med Morris, idolen, ibland gick det hett till när de började leka och leken övergick till att sprida hårtussar kring hela stugan.

Då gick jag emellan och röt, pojkarna särade sig och blev utjagade av en arg mamma, därute kunde de kyla av sig och bli vänner igen.

Åren gick och Morris blev magrare och magrare, antar att hans njurar inte fungerade som de skulle, det gör att muskelmassan så småningom försvinner. För fyra år sedan fick han somna in under fläderbusken en varm sommardag. Jag hade då ringt det hemska veterinärnumret i en hast den gången. Morris var skadad av en annan illvillig katt, som gick omkring i bygden och spöade upp andra katter. På en timme var han borta och Sixten blev ensam kvar.

Sixten verkade lite dämpad, jag inbillade mig att han sörjde sin kompis och jag började tänka att jag skulle skaffa en lillebror åt honom. Tänkte väl inte så mycket på att han var fjorton år och kanske skulle ha lite lugn och ro omkring sig. Han var fortfarande en stilig herre på runt sju kilo.

Gizmo införskaffades från grannen, Sixten rörde inte en min. Han brydde sig inte om det lilla fräsande knytet på köksgolvet. Det fräsande knytet slutade snabbt och på någon timme så låg de bägge på kökssoffan och sov.

Lillebror som inte hade något namn, han tog snabbt över hela huset. Han klängde i Monstreran och använde luftrötterna som lianer. Satt i köksfönstret och använde ormbunkarna som boxbollar. Gjorde kullerbyttor och glädjesprång, kom på att han var kissnödig och sprang allt vad han kunde upp för trappen till sin kattlåda, kissade en skvätt och sprang ned igen. Jag och Sixten var lika förundrade över den energi som det lilla knytet utstrålade, våra huvuden följde hans upptåg genom köket och rummet. Vi tittade på varandra och jag sa till Sixten.

-          Vad är det för grej vi fått in i stugan?

Då kom jag på namnet som han skulle ha. Gizmo (eng. grej, sak)

Gizmo fick fyra år med sin storebror. Sixten tog sig an honom och ända tills för ett halvår sedan så kunde de leka.  När Gizmo behövde tröst och närhet så kröp han upp till Sixten i fåtöljen, där fick han sina öron och huvud renslickat.

Sista kvällen med storebror, så låg Gizmo och höll sina bägge tassar kring Sixten och hade hans huvud mot sitt bröst.  Hans sätt att ta farväl av en älskad kamrat.

Nu är det Gizmos tur att snart bli storebror. Han är tio år yngre än vad Sixten var när han härjade som värst. Antar att han kanske accepterar och kanske t.o.m. gillar att ha en yngre busig lillebror.

Tack älskade Sixten, för alla år vi fått ha dig här. Drick så mycket vatten som du vill ur din gröna plastmugg där i katthimlen. Där är vattnet alltid friskt.