Tigern i Bhutan

Gumman ser på dokumentär. SVT play är ett utmärkt sätt att få se olika dokumentärer.

Just nu följer jag ett program som handlar om tigern. Jag har aldrig sett en tiger, inte ens i någon djurpark. Men jag skänker den pengar varje månad, tigern.

Inte till den, för den bryr sig inte om det faktum att vi människor är beroende av pengar för att överleva. Jag ger till människor som satt sin livsuppgift till att bevara de fåtal tigrar, som ännu lever vilt.

Nu finns det tusentals ställen att skänka pengar på, till alla djur som har det svårt. Önskar att jag kunde skänka till alla, men som alltid är det plånboken som styr.

För hundra år sedan fanns det vilda tigrar i stort sett hela Indien. Då var det storjakt som gällde, folk med stinna plånböcker satt på elefanter och sköt mot tigrar som kom i deras väg, motade dit av drev. Människan hade inte en tanke på att kanske de dödade för många. Naturen, djuren och överflödet syntes oändligt.

Som min kära far sa, fiskarna i haven är så många att de aldrig kommer att ta slut. Så fel han hade, de är inte helt slut, men nästan.

De ca 3 000 vilda tigrar som finns kvar lever i isolerade grupper runt hela Indien och upp mot Himalaya. Eftersom de lever i reservat, blir de oundvikligt dödade av lokalbefolkningen med förgiftat kött, om de råkar vandra iväg för långt.

Även i reservaten dödas tigrar, den kinesiska medicinen lovordar delar av tigern som ett potensmedel och en tiger kan inbringa tiotusentals dollar. Känner en viss aversion mot kinesisk medicin när jag läser det. Hur kan de vara så urbota dumma, sätt igång och tillverka Viagra istället.

Hotet från maktens Kina gäller inte bara kärnvapen, antar att det inte är så stort just nu, då skulle de inte få några att skicka alla sina grejor från fabrikerna till, så de får hålla sig väl med oss.  Det gäller världens tigrar, för att inte tala om hajar. Nu är jag väl ingen hajälskare, men de ska få finnas de också, de är en del i det stora hjul där vi alla varelser på jorden har en given plats.

Miljoner hajar dödas varje år, de fångas, får fenan avskuren och slängs tillbaka till en plågsam död. Allt för att kineserna ska smörja kråset med hajfenssoppa.

Nu var det tigrar jag skulle skriva om, men blev lite upprörd när jag kom in på det kinesiska tankesättet. Urbota dumt om jag får säga min mening och det får jag ju, för vi lever i en demokrati, eller vi tror vi lever i en demokrati. Tänker inte gå in närmare på det, får bli en annan blogg.

Jo, det där programmet som jag ser på SVT play handlar om en grupp människor som tagit sig till Bhutan. De är forskare och andra tigerälskande som ska se om det möjligen finns några tigrar i landet. Det är endast i söder som det går att ta sig fram någorlunda, bergen ligger höga i norr.

Jag gillar Bhutan, verkar vara ett hyvens land, faktiskt en av de bästa på denna jord.

Engelsmannen jag reste med till Indien han gjorde ett försök att vi skulle få komma in redan 1974. Samma år som landet öppnade upp för utländska besökare. Nu blev det inte så och jag är lika glad för det. Såg inte mig själv vandra kring i bergen och dricka te med jakmjölk och ha en rolig bhutanesisk hatt på huvudet och inte en modern bekvämlighet inom hundra mils avstånd.

Bhutan har nu varit öppet i snart fyrtio år, men de är noga med att bevara det som de anser vara sin särart och de är också oroliga för den miljöförstöring turismen bär med sig.  De släpper bara in omkring 20 000 turister varje år, då i grupper.  Bergsklättring är förbjudet, bergen anses heligt. Turister är väl bra, men de för massa andra saker med sig. Det går väl att ta Thailand som ett gott exempel.

Så de får vandra i grupper, det finns ingen järnväg och direkt inga riktiga vägar att köra på. En väg finns det från indiska gränsen och upp till huvudstaden.  Befolkningen på 600 000 själar tar sig fram antingen till fots eller med jak.

Kungen och Silvia besökte landet för en del år sedan. Kungen med snusnäsduk kring pannan och ryggsäck på ryggen, han var mycket entusiastisk över landet och dess likhet med myten Shangri la. Silvia traskade med hon också men såg inte lika road ut. De måste ha tyckt att vi hade en konstig kung i det där landet långt borta i norr, en som inte tvättat sig på dagar, skäggstubb och näsduk till krona.

Måste bara nämna att Bhutan mäter sin BNP i lycka istället för pengar. Det säger väl allt, att världens största myt att pengar är lycka,är inte mycket att hänga i granen.

I en beskrivning sägs det att Bhutan är ett litet fattigt konungadöme. Det står inte vad det är fattigt på, jag antar att de menar pengar, inte lycka.

Tänker inte gå in på vad skolorna undervisar i men ni får googla på Bhutan och lycka och läsa själva. Bloggen skulle bli en doktorsavhandling i Bhutan istället för en blogg om tigrar.

Tigerentusiasterna, tack gode gud att det finns sådana. De kämpar outtröttligt på att skapa en tigerkorridor i de norra delarna av Indien, genom Nepal och till Bhutan. Där ska tigrar få leva och ha sina revir utan att störa den mänskliga delen av världen för mycket. Den stora frågan är, finns det tigrar i Butan? Ja det gör det, ganska många också och de lever ända upp i de höga bergen i Himalaya.

En man reser kring byarna i dalarna och frågar om de sett tiger, en tiger är inte lätt att se. Tänker på våra lodjur, de iakttar oss, men vi ser inte dem. Småtigrar!

Befolkningen i de flesta byarna, ser tiger ganska ofta och tänker inget mer på det. Tigern är en del av deras liv, de lämnar tigrarna ifred och tigrarna lämnar de tvåbenta ifred. Fast det gäller inte deras boskap.

Överallt där rovdjuren delar människans förtjusning av att äta kött, där blir det konflikt. Horder av folk drar ut och ska ta död på den besten som dödat deras boskap. Det är fullt krig tills besten oftast drar det kortaste strået. Men inte i Bhutan.

Intervjuer med bönder visar att visst tar tigrarna kossor, men det är ingen idé att ge sig ut och jaga tigrar, de går inte att få tag i. Sen tillägger en bonde, att vi människor måste lära oss att leva tillsammans med rovdjuren. Tigern är skogens konung.

Nu tänker jag inte ge mig in i rovdjursdebatten, håller mig utanför, det är tillräckligt många som hetsar upp sig inför rovdjurens vara eller inte vara.

I alla fall så finns det några hundra tigrar i Bhutan och förhoppningsvis får de vara ifred. Så länge Bhutan och dess befolkning står emot vår livsstil och vårat sätt att tänka.

Lite snopet vore det om tigrarna skulle försvinna för alltid och bara finnas i djurparker. Snart går väl våra vargar samma väg. Det är väl så folk vill ha det. Inte dela denna jord med något annat än de själva.

Länge leve Bhutan. Hurra!