Stugrapport

Gumman vattnar. Varje dag går jag en runda med vattenkannan, växterna skriker efter vatten. Sant, det har gjorts en undersökning, en vetenskaplig sådan att växter som håller på att dö ut av torka i sina krukor, de skriker.

Nu är vi tvåbenta inte så lyhörda alla gånger, att vi hör dem skrika, men jag uppfattar ibland en förnimmelse när jag går förbi mina. Blir hejdad mitt i steget och får då titta till, jovisst, växten slokar.

Kommer hem till folk som har slokande ledsna växter, inser att de inte hör sina.

Det finns häst och hundpratare, jag utnämner mig härmed som växt och kattpratare.

Tror inte att jag kommer att få åka världen runt och stå på scener och hålla föredrag, om hur man petar ned fingret i jorden och häller på lite vatten i en växt.

De är inte lika intressanta som djur, som har alla olika attityder som vi människor, nästan i alla fall. En växtpratarbok skulle bli väldigt kort. Se på dina krukväxter varje dag, prata lite med dem samtidigt som du känner med fingret. Behöver den vatten, vattna.  

Kattpratare blir man automatiskt när det är katter inblandade i ens liv. Som bekant så har vi fått smått här i stugan och vårt liv anpassar sig efter det nya.

Dudde börjar bli större och lite stökigare. Inte så hemskt, han är väldigt lyhörd över vad han får och inte får. En fantastiskt klok katt kan man säga. Fattas bara annat när vi åkt ända till Gävle för att hämta honom. Grannen mitt över höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när han fick höra.

–        Va, åka ända till Gävle för en katt! Det finns ju massor häromkring.

Det vet vi också, men eftersom vi fastnade för honom på bild så fick det bli så, magkänslan sa att det var rätt katt att dela vårt liv med.

Någon spekulerade i om det var en fin raskatt, sådana måste man ibland resa långväga för att hämta.

Men icke, det är en helt vanlig blandraskatt. Vilka raser det är, är det nog ingen som kan veta.

Det heter blandraskatt i försäkringspappren, fanns inget annat att kryssa för. Bondkatt och huskatt existerar inte. Är man inte renrasig så är man blandrasig.

Igår köpte jag som är kattmamma, en mus till min telning. En stor fluffig pälsig sak, med pipfunktion. Så lik en riktig mus som det bara går. Fast jag måste säga att möss inte har päls på sin svans. Den piper när det går för hett till, Dudde fullkomligt älskade sin mus vid första anblicken.

Han gör kullerbyttor med den, jämfotahopp, kastar den ifrån sig, lurpassar på den och bär den kring i munnen som ett riktigt byte.

Han blev så förtjust att han t.o.m. tog den till gubbens säng när han skulle sova, antar att gubben vaknade några gånger i natt över något som pep under täcket.

Sommaren går in i sitt sista skälvande skede, räknar ut att det är fyra veckor kvar av den om vi har tur. Men den har verkligen gått in i historien som en bra sommar, i alla fall om man ska gå efter vädret.

Jag har jagat klematisstekel som vanligt, sprutat mitt gift över de små äckliga gröna larverna som äter upp våra klematisblad.

Har skrivit om det förr och skriver igen, hur i hela friden vet en klematisstekel att hitta rätt? Den kom efter att vi haft vår i ett par år, så den kom inte med jorden har min hjärna räknat ut.

Den flyger väl omkring i omgivningarna och letar klematisar att lägga sina ägg på, som blir till bladätande larver.

Nu tror jag inte att klematisplantorna duggar speciellt tätt här på landsbygden. Vi råkade skaffa en, kanske någon 800 meter bort också har någon. Så den där illvilliga klematisstekeln flyger omkring och spanar, ser att vi burit hem något från växthuset, dyker ned och kollar. Ja, bingo, en klematis, där hade jag tur.

Men gumman och hennes gift är en plåga, de får kämpa hårt för att överleva här vid stugväggen. Men de är där varje år, kanske gräver de ned sig i jorden under plantan och övervintrar, de som överlevt luftangreppen av gift vill säga.

Jag ska måla hela världen lilla mamma. Det är en sång jag gnolar när vi målar stugan grå. Allting på hela logen blir grått. Grå är en färg som inte utmärker sig speciellt, grå är bra att använda när man inte har några speciella åsikter om livet.

Lite lagom, som med allting annat.

Vore hemskt att måla hela logen röd och blå, men det finns säkert folk som skulle tycka det var det ultimata. Det finns folk till allting på denna jord.

Jag har hittat folk som gillar Wordfeud.

Det tog jag nog upp i förra bloggen, så det ska jag inte ta i repris. Men gubben undrar lite stilla om det inte tar upp lite mycket av min tid. Sitter som en tonåring med näsan i en telefon och glor.

På tal om repris, igår hördes min stämma över nejden igen. Det var repris på ”Vi gävleborgare” från P4 Gävleborg. Jag pladdrade på igen och fick faktiskt ett telefonsamtal från en gammal vän, som hade hört min röst i etern.

Hon sa att hon längtade efter att höra den igen, så kunde jag komma och hälsa på när jag var i stan. Lite gulligt, lite rörande. Kanske jag inte är så dum i alla fall, inte så dum som jag själv tycker att jag är. Dålig självinsikt kallas det, ingen förmåga att själv se vilken hyvens människa man är.

Icke att blanda ihop med självförtroende, det är egots egen tripp. Fast det är ju bra att ha lite sådant också i en lagom cocktail. Men akta er för hybris, det är alltför många som går omkring med, fast jag känner då ingen. Har gjort mig av med sådant folk i mitt liv, jag väljer numera vilka jag vill dela denna korta stund på jorden med.

Ha det så gott i sommarvärmen och passa på och njut, snart ylar höststormarna. I alla fall kring stugan, vi ligger i öppet nordöstläge och det är väl därifrån den mesta blåsten kommer, det känns så i alla fall.