Påslakanhistoria

Gumman tänker tillbaka. Jag kommer ihåg när det inte fanns påslakan att köpa i det här landet! Började tänka på en sådan trivial grej, när jag vaknade i morse. Försöker kväsa egot från att tänka negativa tankar, då sätter egot igång att prata om påslakan. Det finns ingen hejd på vad det kan hitta på.

Mamma som kom från Norge, hon hade varit van vid påslakan, Norge är ibland ett föregångsland när det gäller nymodigheter.

De har t.ex. tagit bort FM och AM, nu får alla så lov att skaffa en digital radio om de vill lyssna. Det är på tal här i Sverige också, synd på alla radioapparater vi har i stugan. Gubben har en hel drös, jag påtalar att ingen lyssnar på radio som de gjorde förr, äldre gör det antar jag, men vi räknas väl inte in i de äldres skara riktigt ännu. Det är väl plattor och smarta mobiler som står för soundet nu för tiden. Vad vet jag, jag gissar hej vilt.

Tydligen hade påslakan varit brukliga där i Norge sedan trettiotalet, när mamma kom hit till Sverige efter kriget, då låg de svenske i täcken med överlakan. Mamma som hamnade hemma hos farmor när hon träffat pappa, hon hade ett rent helsike att hålla smutsen borta från sig.

Farmor och farfar bodde i en tvåa med möblerbar hall i Vasastan i Stockholm. Det här var innan alla kom på, att de skulle ha så stora bostadsytor, varsitt sovrum, vardagsrum, datarum osv. På trettio och fyrtiotalet var det tränga ihop sig som gällde, antagligen för att det dels var bostadsbrist, innan alla förorterna byggdes, dels att folk tjänade helt enkelt inte så mycket, att de hade råd med egen lägenhet.

I alla fall så var jag inte påtänkt på den tiden, men jag har hört mammas historier. Tror att det bodde upp till tio personer i tvåan när det var som värst.

I alla fall så var farmor inte känd för att städa och feja särskilt mycket. Hon höll rent på matbordet och hon satte fram mat. Det där med tvätt och hålla rent för övrigt var det inte så noga med. Mamma som kom från ett antibakteriellt hem i Norge, hon höll på att bli tokig när hon fick flytta in med pappa i det bakersta rummet, som de delade med faster och hennes son. De hade väl gjort någon slags avgränsare, men särskilt trevligt för ett nyförälskat par var det väl inte. Som tur var så arbetade faster skift och sonen var liten och sov inne hos farmor i köket, så lite privatliv fick de väl antar jag.

När hon kom så hade nog inte täckena någonsin sett vatten, kanske var de med redan på tjugotalet, antar att ingen köpte nya förrän de började gå sönder, eller bli hål i. Täcken var väl inte prio ett när det gällde, mat och kläder var nog viktigare. 

Hon berättade att hon fick krypa ner med överlakan, sen satte hon fast sina rena underkläder med säkerhetsnålar upptill, för det mesta så åker ju överlakan bort under natten, hon stod inte ut med tanken att få det smutsiga täcket under näsan och i ansiktet.

Pappa hade tydligen en morgonrock också, en som inte var tvättad sedan trettiotalet. Den var så smutsig sa mamma, att den nästan stod av sig själv, när hon ställde den på golvet. Nu tror jag att det var en lätt överdrift, men hon hade slängt den i badkaret, som också var ganska lortigt, tvättat den i ett antal vatten, vattnet blev alldeles svart.

Täckena åkte samma väg, mamma startade med sitt tvättande och städande att den överbefolkade tvåan riktigt sken. Tror inte att farmor hade något emot det, så länge maten kom fram i tid och att alla hade rena kläder så tyckte hon det var bra.

När jag var liten, då hade vi påslakan. Jag visste inget annat. Mamma köpte alltid en bunt varje gång hon åkte till Norge. Det var först när jag kom hem till andra och skulle sova, då fick jag uppleva styggelsen med överlakan.

Jag har hittills aldrig lyckats sova med dessa, utan att hitta en korv till lakan på sidan av mig på morgonen. Antar att de är till för stillaliggande sovare, jag flaxar väl runt i sömnen lite för mycket antar jag.

Fick lära mig på hemkunskapen i skolan att det fanns två sätt att bädda med överlakan. Skånebäddning där man stoppade ned överlakanet under madrassen, så att man fick pressa sig ner i sängen. Skånebäddningen var ok där nere, där är det som bekant inte så kallt, lite luft kom då in i sängen när man låg där som i en ficka.

Norrlandsbäddningen däremot, den görs med att bara vika täcke och överlakan. Då kan folk krypa ner och få täcket runt sig och hålla sig varma i det kalla Norrland.

Tror jag berättat detta förut men ni kan få en liten repris så att det sitter.

Det var först på sextiotalet som påslakanet började smyga sig in i de svenska hemmen. Dels håller de täckena renare, dels hamnar de inte som korvar i sängen, eller runt halsen så att man håller på att bli strypt.

Nu är tack och lov överlakanens tid förbi. Ni som är födda på sjuttiotalet, vet väl inte ens att de existerar. Antar att det finns en och annan konservativ gamling, som ännu håller fast vid det, men de kan inte vara många.

Annars så har jag haft semester den här veckan, nästa vecka är det jobb igen, sen en veckan semester. Så håller det på sommaren till ända. Förresten så har vi inte haft mycket till sommar här ännu, jag kan räkna upp på ena handens fingrar hur många gånger gubben och jag fått njuta av vår lilla uteplats under pilträdet. Jag skuttar ut dit, så fort solen värmer och det har den inte gjort speciellt mycket.  

För er som undrar så är min lilla bil inte helt utredd angående AC ännu, den fungerar i alla fall, men inte helt hundra. Den ska in på fler undersökningar och det är inte tal om något hål i någon kylare.

Katterna är på sommarlov, de kommer när det behagar. Sprang hela morgonen igår och ropade efter Dudde, han hade varit ute hela natten och kom inte som han brukar. Till slut dök han upp i backen, oskadd. Jag fick pusta ut för den gången, men att ha utekatt är en övning i att lära sig släppa kontrollen. De lektionerna ger han mig i alla fall, tack för det Dudde.

Bildramatik

Gumman är arg. Kanske inte så där upprört arg, men gud nåde den, som ska försöka lura mig.

Jag har ju som bekant, för er som läser min blogg, en liten bil som har fått det hedervärda namnet Fisen, en i raden av många bilar i mitt liv. Började döpa pappas bilar när jag var ung, kommer ihåg hans röda Cortina som hette Viktor. Ingen i familjen sa någonsin bilen om den, det var alltid Viktor som skulle packas, Viktor som skulle till besiktning osv.

Ett sätt att göra bilen till något mer än ett fortskaffningsmedel, det blir en personlighet till slut. Vrickat kanske, men så är det.

Fisen är den första bil jag skaffat som är utrustad med AC, nedvevade rutor har det alltid varit förr. Häromveckan blev det ganska varmt, jag körde iväg till stan och satte på AC knappen. Ingenting hände egentligen, det blåste välbekant ljummen luft ur intaget.

Nu är det så att jag också är stolt ägare till en ganska ny bil, så nybilsgarantin gäller fram till i slutet av augusti. Sagt och gjort, jag åker till verkstaden som har Suzuki service, tågar in och beställer en tid för koll av AC. Har nyss lagt ned en förmögenhet på service av bilen där, tyckte väl att de var helt ok att få ut en trasig AC på garantin.

Då säger killen i kundservice att troligtvis är den tom och att det kommit en sten som gjort hål i kylaren. Då skulle det inte gå på garantin, det var då jag, eller snarare stenen som orsakat felet.

Nu hör till saken att jag åker fyra mil i veckan med honom, en sträcka där vi sällan möter någon bil. En tur ut på E4 i vinter, ända till Mora fick han ju gå då. 

Tänker febrilt om det var den där lastbilen i Noppikoski, den vi mötte på en moddig del av E45, en kaskad av is och grus gjorde märken i rutan. Kanske hade en sten flugit rakt in i grillen och gjort ett stort hål. Fast det känns lite fel att tro, att en sten från sidan ska komma med sådan kraft att den gör hål i en tank.

Tänker att jag skulle väl inte ha en sådan otur, tänker också att jag knappt skulle våga använda bilen om den var så känslig.

Med de tankarna i huvudet och en konstig magkänsla, så åker jag in till verkstaden i förra veckan. Klart att de skulle hitta något annat fel, inte hade väl en liten sten gjort sån stor skada.

Nu råkar jag vara utrustad med känselspröt, trodde nästan att jag skulle krocka på väg in till stan, så stor var olustkänslan. Tågar in på verkstaden och killen som givit den dystra prognosen tar emot mina nycklar.  Jag sätter mig ned, tittar på honom som jag tyckt rätt bra om förut, känner bara olust. Tycker jag är lite konstig som plötsligt kan känna aversion, beslutar mig för att strunta i det hela. Antagligen var det bara mina tankar kring stenen som spökade. Klart att det inte skulle vara på det sättet.

Jag sitter där och ser verkstadskillen hämta bilen, Fisen åker in till doktorn, så känns det i mig. Kanske skulle jag gå in och kika vad de gjorde. Beslutar mig för att inte vara besvärlig och sitter kvar.

Sedan kommer det och går folk framför mina ögon, alla har de något fel på sina bilar, tänker att bilar är bra komplicerade, ett under att de fungerar så bra som de flesta ändå gör. Lite som människokroppen, allt har ett samspel, ner till minsta pyttedetalj.

Tycker jag ser killen som tittat på bilen komma och säga något till han i kundservice, tittar på klockan och inser att det bara gått en kvart, så fort går det väl inte att kolla en AC. Fast vad vet jag, jag är ju novisen i det här dramat.

Kundservice servar den ena efter den andra, konstigt, tyckte bestämt att killen från verkstaden kommit ut med nycklarna.Någonting känns väldigt fel.

Jag sitter där en stund till och till slut så höjer han vid kundservice rösten och säger att jag kan komma fram.

Han höjer blicken och säger till mig samtidigt som han håller fram nycklarna.

-        ACn var tom, det är hål i tanken. Det går inte på garantin, kontakta ditt försäkringsbolag och ring mig för tid sedan. Allt måste bytas.

När jag lite chockad över de ganska abrupta orden, frågar vad det skulle kosta så säger han i runda slängar kring tio till tretton tusenlappar. Men jag skulle bara behöva betala självrisken.

Som slutkläm på hela konversationen så säger han lite spydigt, att får man ett stenskott på lacken, så går det ju inte heller på garantin. Känner mig dumförklarad, tar nycklarna och sätter mig i bilen. Beslutar då att kontakta den jag köpte bilen av, han har också Suzuki verkstad på Toyota i stan. Jag beslutar mig också för att vilja ha en test till, vill se med egna ögon det där hålet som fanns i Fisens tank. Sedan skulle jag krypa till korset, kontakta försäkringsbolaget och se vad som kunde göras.

Second opinion, som de säger i utlandet. Alltid gå till två doktorer, inte säkert de ställer samma diagnos.

För att göra en lång historia kort så ringer jag och får tid på den andra verkstaden. De skulle kolla och visa mig hålet, om det nu var något. Om det var jag som orsakat förödelsen, så skulle de kunna bevisa det. Nu låter det här nästan som en brottsutredning, men bevis är bevis.

I går åkte gubben och jag in till stan igen, min magkänsla inför det verkstadsmötet kändes bra. Ingen oro, bara lugn.

De tog in bilen, det första som visade sig var att den var inte tom! Sedan satt vi där i två timmar medan de tömde, provtryckte, fyllde på igen. Konstaterade att det troligtvis var kompressorn som höll på att ge upp. Garantijobb, de hör av sig när Suzuki givit klartecken.

Så nu kan jag åka kring med kyla igen i min lilla bil, funderar på hur jag ska tackla den andra verkstaden, som trodde att de kunde lura mig. Eftersom det endast tog tio minuter så satte de väl på knappen, konstaterade att det blåste varmluft. Slängde ett getöga hur tanken låg till för stenskott och stängde huven igen.

Hon fattar nog ingenting, säg till henne att rasket måste bytas. Men nu visste de inte att de hade med ”Gumman i stugan” att göra, hon vill gärna ha sista ordet.

 En sak är säker i alla fall, hädanefter ska jag hänga med näsan ner i huven när de gör någonting med Fisen. Verkstadskillarna får väl tycka det är underligt, men jag kommer inte att lita på en enda verkstad.

Så de så, nu får det blir varmt så mycket det vill, jag har AC.

Hänryckningens tid

Gumman är hänryckt. Sitter och funderar på om pingst har passerat mig obemärkt, den brukar väl vara där i slutet av maj. Ser till min förvåning att pingstafton är idag lördag, det är väl själva sjutton, att jag höll på att missa hänryckningsdagen.

Antar att det beror på att någon plockat bort annandag pingst i almanackan och fördelat över den till 6 juni som var igår. Först nationaldag, nästa dag pingstafton, det känns lite som tårta på tårta.

Fast nationaldagen är väl ingen stor begivenhet i det här landet, det är ju inte så att vi är ute hela bunten och viftar med flaggor och sjunger att vi älskar vårt fosterland. Här i stugan noterade vi att grannen hissat sin flagga, det var allt. Vår flaggstång blåste omkull i en storm för en massa år sedan, nu har vi gjort reglar till vår uteplats av den.

Annars har jag fullt sjå att stoppa näsan i syrenblommorna, de varar ju så kort tid och jag vill inte missa en enda dag av deras blomning. Rabarber finns till ett helt kompani, allting kommer i stora kluster, så här på sommaren. Först ska vi proppa i oss rabarberpaj, göra rabarberkräm och rabarbersaft tills vi är less.

Jag håller mig till rabarberpaj, är ingen saft och syltgumma.

Sedan kommer jordgubbsdröset, vecka ut och vecka in med jordgubbar utanför affären i byn. Folk äter jordgubbar så de står härliga till, jag som inte är förtjust i just jordgubbar, jag ska väl försöka att åtminstone äta några stycken.

Gud hjälpe de som sedan har trädgården full av vinbärsbuskar, vi hade det, men jag visste aldrig vad jag skulle göra med dem. Folk gör då vinbärssaft och vinbärsgelé, sedan kommer äpplena, då blir det mos och äppelkakor.

Visst ska vi väl ta hand om saker och ting som kommer under säsong, men det blir lite för intensivt när allting ska hända på en kort period.

Sommaren passerar utanför fönstret som ett X 2000, här gäller det att hänga med i svängarna. Sedan står vi där i slutet av augusti och undrar vad som hände, javisst det var ju sommaren som svischade förbi.

Annars har jag kommit i det stadiet, att jag gillar att titta på folk som bakar i TV. Jag är inte ensam, såg att fler tittade på bakning än på partiledardebatten om EU valet.

Visst är en spröd småkaka, mycket roligare än en drös med politiker. Vi är flera miljoner som tycker det.

Livet i stugan rullar på i alla fall, vår uteplats som vi hållit på med i veckor, den är nästan klar. Fint belägen vid pilträdet, eftermiddagssol, skön skugga att krypa in i under trädet. Ni hör, jag förväntar mig en rekordvarm sommar.

Återstår att se om vi kommer att sitta i den där för oss, glömda delen av trädgården. Den var aktuell senast för 17-18 år sedan då jag hade ett grönsaksland och fick morötter som liknade tändstickor. Lade ner grönsaksplanerna ganska snabbt, några enstaka bra lökar fick jag till, annars så var det magert.

Katten Gizmo har tagit en råtta, det är väl inget nytt om man råkar vara härifrån och kallar allt från hasselmöss till svinhusråttor för råtta. Men det här var en riktig råtta, en stor en med lång svans. Hur stor är svårt att beskriva, men kroppen var flera decimeter minst. Han kom med den och låg på gårdsplanen och bollade med den stora kroppen. Han var säkert jätteglad på katters vis, antagligen det största bytet han någonsin tagit.

Vi var inte lika glada, frågan uppstod i våra huvuden. Vart har han hittat den?

Jag har svårt att se att råttor springer omkring i skogen, för mig är de förknippade med närheten till människan. Vi har inga djur, kanske komposten är orsaken. Fast varför skulle en råtta springa benen av sig för lite blomkålsblast och lökskal.

Grannen har både får och höns, där kan jag se hur det finns riktiga råttor, nu ligger grannens gård ganska många hundra meter från vårat hus, katten Gizmo skulle aldrig gå över dit. Visserligen är han född där, men det kommer han inte ihåg, jag åkte bil med honom hem, där blev han nog lite förvillad.

Vi får tänka att råttan virrat iväg därifrån, inte kul med storråttor i huset.

Bättre är det med söta hasselmöss, nu finns de inte så här långt norröver, men söta är de i alla fall.

Värre dilemma hade en väninna i Stockholm, hon bor på åttonde våningen högst upp, där har hon en terrass som sträcker sig runt hela lägenheten. I går upptäckte hon att en andhona hade börjat ruva på ägg i en av blomlådorna.

Visst är det inte hela världen kan tänkas, men andmammor måste ta sina dunbollar till vatten innan de kan lära sig flyga. Dunbollarna skulle aldrig kunna ta sig levande ner från åttonde våningen och sedan knata efter mamma och hitta vatten.

Hon slängde ut ett hjälp på Facebook, där var råden allt från att ringa Skansen till att fira ned hela härligheten i blomlådan. Nu hann vi inte fundera och förskräckas så länge, på eftermiddagen gav sig andmamman iväg en sväng, några hungriga måsar såg sin chans, äggen försvann i deras gap.

Lite sorgligt med tanke på att andmamman säkert undrade vart hennes ägg tagit vägen, lite skönt med tanke på väninnan som höll på att gå upp i limningen. Det hade jag själv gjort också.

Nu ska jag gå ut och blir lite hänryckt!