Pilgrimsvandring

Gumman sitter i solen på en pall. Äntligen skiner den över stugan igen, allting slokar, efter den senaste veckans regn. Det känns fuktigt ända in i märgen, även mina digestivekex i köksskåpet är mjuka.

Solen innebär att gräset kommer att släppa ifrån sig lite fukt, nog till att låta gräsklipparen gå över en sista gång.

Har även börjat meditera igen, efter åratal av slö och slapphet. Hittade en perfekt plats att sitta på, i logdörren på en liten pall, med näsan åt öster och den uppåtgående solen. Blir väl lite kallt i vinter, men eftersom meditationerna inte tar timmar, utan snarare en tio minuter, så får jag väl klä på mig.

Hörde just ett uttryck.

En dålig dag för egot, är en bra dag för själen.

Ligger mycket i den meningen.

Den myntades från en kvinna som håller på att gå pilgrimsleden ”Camino de Santiago”. En 80 mil lång led, den går från Frankrike till staden Compostela i västra Spanien.

En väldigt populär vandring, inte bara bland sökare, men de som gått, de säger att man kommer närmare sin själ, det blir en sorts meditation att gå dag efter dag, timme efter timme.

Jag undrar om det finns skor som håller måttet, antar att man borde gå in dem innan vandringen.

Verkar lite lockande, men inser att det inte är en dans på rosor, speciellt när de enda natthärbärgena, är sovsalar. Har liksom lämnat sovsaleåldern bakom mig. Skulle väl hålla hela härbärget vakna med snarkningar, eller ligga vaken och lyssna på andras.

Fast efter en lång dags vandring, så kanske ingen hör, vi sover som klubbade sälar, ett hemskt uttryck det där, stackars alla sälar.

Nu tänker jag väl inte gå, stannar vid en tanke, får se på TV hur andra går den.

Har en vän som gick en bit av den, hon villade bort sig, det fanns inga riktiga pilar. Vid ett tillfälle så hamnade hon på en väg, frågade några vägarbetare om vart vandringsleden var, de hade ingen aning.

Hon tyckte det var lite konstig, speciellt när tusentals går den varje år, lokalbefolkningen tycks inte ha en susning.

Annars så har snickaren varit här den här veckan, det var inte bara att ta bort en dörr och ett fönster, allt ska byggas upp runt omkring igen.

Han har lite sena vanor vår snickare, kommer och arbetar på kvällarna. Men noga är han, på gränsen till petighet, det känns ju tryggt.

Det sågas och bankas, gubben blev lite stört när han skulle se på fotboll, den heliga stunden när Hammarby spelar. Snart är säsongen över, skönt tycker jag, bryr mig inte ett dyft om någon fotboll.

Annars är han bra gubben, ser inte på annan sport än just detta. Bodde ihop med en annan fantast för många år sedan, han skulle se tipsextra också, det var lite jobbigt, men så bodde vi bara ihop något år.

Snart ska småfåglarna få mat igen, vad de lever på just nu är väl insekter, fladdermusen är i full gång varje kväll, ännu har inte frosten kommit och det finns nog mat så det räcker.

De brukar säga till, småfåglarna, de sätter sig och pickar sönder kittet på fönstren ifall de inte får mat. Det vill vi ju inte, så solrosfrön ska det bli.

Just nu så kvittrar de, tycker att det är lite underligt, fågelkvitter hör väl våren till, runt slutet av juni blir det oftast tyst. Då har de småttingar att ta hand om, men häromdagen kan jag svära på att jag hörde koltrasten sjunga i skogen.

Katterna har börjat sova inne, de väcker mig kring sex varje morgon, då har de ledsnat på att jag sover. Ett säkert sätt att väcka matte, det är att sätta igång och leka i sängen. Efter ett par hårda tag i brottningsringen, då börjar Dudde att fräsa, jag vaknar, får hoppa upp i en hast och skingra slagskämparna. Sen är det lika bra att gå upp, det vet de små liven. In med mig på toan, sen ska de gå framför i trappen, ännu har jag inte stupat, men, men….

Telefonen gick inte att starta härom morgonen, den hade väl laddat ur och var svart och avstängd. Jag satte i laddaren, väntade ett par minuter och när jag skulle trycka igång den igen, då hände ingenting. Helt död var den.

Kollade om laddaren fungerade, det gjorde den, prövade igen, tryckte länge på den lilla knappen, ingenting hände.

Då kände jag för första gången, hur viktigt det blivit med en mobiltelefon, något jag levat mesta delen av mitt liv utan. Paniken över alla kontakter, paniken över om någon ville kontakta mig via sms, eller bara ringa.

Googlade hej vilt på döda mobiltelefoner, tips och tricks som jag inte fattade ett dyft av. Prövade slå på mobilen igen, den startade.

Så skönt, jag blev lugn igen.

Där fick väl sig min själ en vitamininjektion, det var en dålig start på dagen, för egot.

Höstregn och lite annat

Gumman ser hur regnet strilar ned. Det har det gjort hela senaste veckan, någon sa på radio att det behövdes, det var torrt i marken.

Nu tycker jag väl, att det har regnat ganska mycket hela sommaren, men tydligen är det inte nog.

Sen sa han på radion, att det var bra för nästa års växtlighet. Fast det brukar väl snön ta hand om, att blöta ned. Mycket jag inte vet, får lära mig varje dag.

Jag går omkring och ojar mig över att höstregnen börjat, samtidigt guppar folk omkring utanför Grekland i små gummibåtar, de blir beskjutna på av turkisk militär, de guppar kring för sina liv.

Vi lever i olika verkligheter, försökte tänka i natt när jag vaknade, på allt som hände runt vårt klot just då, hur många som just i den sekunden födde barn, åt god mat, flydde för sina liv, dog stilla i sina sängar, sparkade på en hund osv. Allt man kan tänka sig, det händer hela tiden.  

Säger som kollegan, det finns folk till allt.

Arbetet med fronten på stugan går vidare, i måndags kom rena ketchupeffekten av hantverkare. Jag har väntat hela sommaren på att någon ska dyka upp, nu kom fyra stycken på en gång!

Det hamrades och sågades, stugan riktigt hoppade av förskräckning. Den är inte van vid att det tas så hårda tag.

Balkongdörren åkte ned, likaså det lilla fönstret bredvid. Ett nygammalt med spröjs sattes in. 

Nu fattas det bara ett litet brutet tak ovanför dörren, samt en trapp så att folk som kommer hit, kan ha något att stå på, om de ska knacka på ytterdörren.

Kanske jag kan ha den nästa sommar att sitta och fika på också, vi går ju in på våran loge, så gör man på landet.

Fast det kan ju folk, som råkar komma hit för första gången inte veta, det finns ju en ytterdörr.

Så nu är det bara lite småfix kvar innan ställningen ska monteras ned, så synd att höstregnen missgynnar målningen, mitt lilla problem här i världen, ett ganska litet tycker jag själv.

Vi ska hamstra inför vintern, så gör man på landet, köper pellets för värmens skull, köper solrosfrö för fåglarnas skull, lite havrekross till rådjuren.

Dra en sista omgång med gräsklipparna, göra ren dessa för vinterförvaring, (hur många gör det egentligen), rensa rabatter och klippa ned, vet att man inte ska göra så, perennerna bör stå hela vintern, men det är prydligare till våren då de tinar fram under snön. Inte att glömma vattentunnorna, de ska tömmas och vändas upp och ned.

Så kan vintern börja om den vill. Fast någon månad till hoppas jag på barmark, vi får se.

En del har det ordnat för sig. Väninnan i Stockholm, en i Jägersrogänget, hon tycket det blåste lite kallt häromdagen. Då bokade hon en flygbiljett ned till sin lägenhet i Turkiet, sitter väl på planet nu. Där är det åtminstone varmt, fast bråkigt, de bränner och har sig, tydligen ett val i antågande.

Hon får väl åka hem till kalla nord, om det börjar vina kring öronen där nere.

Vårt äldreboende i byn ska också inhysa ensamma flyktingbarn, det är en del av äldreboendet som står tomt, vips är någon där och ska tjäna pengar. En lukrativ bransch det där, se bara på Bert Karlsson, han är väl en av de stora aktörerna inom flyktingmottagandet. Han ser nog till att få ihop några miljoner, så att han kan äta en semla till.

De pengarna tas ifrån, vad jag hört, från allmänna biståndspengar, det betyder att någon blir utan, eller ganska många. Någonstans är det snett allt detta, men det är inget jag kan göra något åt, mer än att uttrycka i bloggen.

Katterna har ätit upp sig inför vintern de med, som de flesta andra djur. Fast de har glömt bort att maten står framdukad året om, de tror visst de bor i skogen och är vildkatter, sitter väl i deras gener.

Hösten är här, alla färgernas årstid.

Bröllop och ställningar

Gumman ser att det är höst. Ja, man behöver inte anstränga sig mycket, för att veta att nu är hösten här på riktigt.

Tranorna är ett minne blott, träden skiftar i gult. Växterna som stått ute på sommarlov, de är inne i värmen igen.

Mitt i allt det här höstiga, så har gubben och jag, fått lägga bröllopet till våra minnen också.

Bröllopet vi fick inbjudan till redan i mars, den med klädkoden, mörk kostym och långklänning. Kommer ihåg, att min första tanke var någon slags balklänning, en Nobelklänning. Tänkte en gång till, minns jag, då var det bara en lång klänning, men svårt nog, då jag inte ägde en sådan.

Nu är det gjort i alla fall, klänning och kostym inhängda i en garderob, ska gudarna veta när vi tänker använda dem igen.Fast om son nummer två slår till, så kan jag väl inte gärna komma i samma stass, för karlar är det annorlunda, de har kostym. Lite orättvist.

Vi var borta från stugan i tre dagar, katterna stod på parad utanför när vi kom hem, inte vana att betjänterna åker bort för sådan lång tid. Katter viftar inte på svansen, de blänger på dig och följer med in, slänger sig lite på golvet och bråkar lite sinsemellan, deras sätt att visa glädje.

Stockholm kändes lika rörigt som det brukar, lite kul att vandra omkring på Söder där vi bodde, mycket cyklar, mycket folk.

Hotellet var ganska nytt och ganska mellanklass, rent och fint, men det saknades den där extra lilla touchen.

Vi fick problem på lördagen, bröllopet skulle äga rum vid kvart i tre, klockan ett började vi svida om. Gubben som inte brukar bära slips, fick inte till knuten på ett bra sätt, trots Google och femtioelva sätt att knyta slips, trodde det fanns bara ett, men där fick jag lära mig, att så inte var fallet. Massa olika namn på de olika sätten, har redan glömt dem.

Han tog slipsen och gick ned till receptionen, kanske kunde killen som satt där knyta slips? Knappast troligt, då den första receptionisten vi mött dagen innan, hade luva på huvudet.

Min pappa skulle inte tro sina ögon, om han sett det, han som hela sitt liv arbetat i en hotellreception och där gällde uniform. Hade aldrig varit på frågan att någon skulle få ha en huvudbonad, definitivt inte en ylleluva i grått.

Men tiderna ändras, samt faktumet att hotellet var mellanklass. Antar att de finare och dyrare hotellen i Stockholm, inte har luvfolk bakom disken.

Söder var som vanligt fyllt av yngre människor, gamlingarna, förutom vi då, de satt väl inne och glodde på TV, i alla fall på kvällen. 

För att återgå till den röda tråden, han i receptionen kunde inte knyta slips, gubben tog slipsen i högsta hugg och gav sig ut på gatan. Någon måste väl kunna, denna ädla konst?

Vägg i vägg med hotellet låg en second handbutik, Röda Korset. Där gick han in och fick hjälp av en kvinna, fast med facit i hand, så blev den knuten lite sned, den också.

Min pappa kunde knyta slips han, gjorde det varenda dag, i nästan hela sitt liv.

Annars så klev vi ur vår ”comfort zone” ordentligt, både gubben och jag. Kände mig som om jag skulle iväg på en maskerad, när jag klev in i taxin, hade vägrat åka tunnelbana i den utstyrseln, gubben som är försiktig med pengar, hade föreslagit det. Blev nedröstad av mig i en handvändning!

I alla fall så gick dagen och kvällen bra, alla andra var ju också på maskerad. Vi skilde oss inte så mycket från mängden.

Brud och brudgum satt längst fram i kyrkan, har aldrig sett några sitta förr, kanske det är något nytt det också.

 Medan prästen, halvt bortvänd från oss, pratade i mikrofon som ekade, samt att han mumlade, så vi hörde inte vad han sa.

Huvudsaken att brudparet hörde, de svarade i alla fall ja på rätt ställen, tror jag.

Musiken kom från ett liveband och psalmerna sjöngs tillsammans, (inte vi), med ljudet från en jättelik orgel.

Två busslaster av oss skeppades iväg till lokal, där dracks det champagne och åts fina maträtter. Brudgummen är ju kock!

Stugan håller på att få sig en lite utvändig ansiktslyftning, ett nytt fönster på gaveln ute och en ny trapp, samt ett litet tak över trappen. Inte för att vi använder den ingången, vi måste också gå ut på gräsmattan för att se resultatet, men vi vet att det finns där. Den gamla balkongdörren, som det inte finns balkong till, den ska bort, en gång för alla.

Hela dagen igår gick åt att bygga ställning, först på baksidan, en hängränna skulle dit, sen ned med ställningen och sen skulle den upp på framsidan.

Inte för att jag la mig i ställningsbyggandet, det är ingenting jag kan, vill inte lära mig heller, det är karlgöra i min värld.

Jag stod för kvinnogörat, mat och bak och kaffetillverkning. Nu för tiden, antar jag att kvinnor kan tänka sig ställningsbyggande, i alla fall några, men inte jag.

Nu hör till saken att den där balkongdörren har vi tittat på i 25 år, den har liksom blivit en konstig del av huset. Men nu ska det bli av, bättre sent än aldrig.

Den kan läggas i minnenas katalog den också, som bröllopet, fast det hamnar i katalogen roliga minnen, dörren i en helt annan, fast lite lustig ser den ju ut.