Pilgrimsvandring

Gumman sitter i solen på en pall. Äntligen skiner den över stugan igen, allting slokar, efter den senaste veckans regn. Det känns fuktigt ända in i märgen, även mina digestivekex i köksskåpet är mjuka.

Solen innebär att gräset kommer att släppa ifrån sig lite fukt, nog till att låta gräsklipparen gå över en sista gång.

Har även börjat meditera igen, efter åratal av slö och slapphet. Hittade en perfekt plats att sitta på, i logdörren på en liten pall, med näsan åt öster och den uppåtgående solen. Blir väl lite kallt i vinter, men eftersom meditationerna inte tar timmar, utan snarare en tio minuter, så får jag väl klä på mig.

Hörde just ett uttryck.

En dålig dag för egot, är en bra dag för själen.

Ligger mycket i den meningen.

Den myntades från en kvinna som håller på att gå pilgrimsleden ”Camino de Santiago”. En 80 mil lång led, den går från Frankrike till staden Compostela i västra Spanien.

En väldigt populär vandring, inte bara bland sökare, men de som gått, de säger att man kommer närmare sin själ, det blir en sorts meditation att gå dag efter dag, timme efter timme.

Jag undrar om det finns skor som håller måttet, antar att man borde gå in dem innan vandringen.

Verkar lite lockande, men inser att det inte är en dans på rosor, speciellt när de enda natthärbärgena, är sovsalar. Har liksom lämnat sovsaleåldern bakom mig. Skulle väl hålla hela härbärget vakna med snarkningar, eller ligga vaken och lyssna på andras.

Fast efter en lång dags vandring, så kanske ingen hör, vi sover som klubbade sälar, ett hemskt uttryck det där, stackars alla sälar.

Nu tänker jag väl inte gå, stannar vid en tanke, får se på TV hur andra går den.

Har en vän som gick en bit av den, hon villade bort sig, det fanns inga riktiga pilar. Vid ett tillfälle så hamnade hon på en väg, frågade några vägarbetare om vart vandringsleden var, de hade ingen aning.

Hon tyckte det var lite konstig, speciellt när tusentals går den varje år, lokalbefolkningen tycks inte ha en susning.

Annars så har snickaren varit här den här veckan, det var inte bara att ta bort en dörr och ett fönster, allt ska byggas upp runt omkring igen.

Han har lite sena vanor vår snickare, kommer och arbetar på kvällarna. Men noga är han, på gränsen till petighet, det känns ju tryggt.

Det sågas och bankas, gubben blev lite stört när han skulle se på fotboll, den heliga stunden när Hammarby spelar. Snart är säsongen över, skönt tycker jag, bryr mig inte ett dyft om någon fotboll.

Annars är han bra gubben, ser inte på annan sport än just detta. Bodde ihop med en annan fantast för många år sedan, han skulle se tipsextra också, det var lite jobbigt, men så bodde vi bara ihop något år.

Snart ska småfåglarna få mat igen, vad de lever på just nu är väl insekter, fladdermusen är i full gång varje kväll, ännu har inte frosten kommit och det finns nog mat så det räcker.

De brukar säga till, småfåglarna, de sätter sig och pickar sönder kittet på fönstren ifall de inte får mat. Det vill vi ju inte, så solrosfrön ska det bli.

Just nu så kvittrar de, tycker att det är lite underligt, fågelkvitter hör väl våren till, runt slutet av juni blir det oftast tyst. Då har de småttingar att ta hand om, men häromdagen kan jag svära på att jag hörde koltrasten sjunga i skogen.

Katterna har börjat sova inne, de väcker mig kring sex varje morgon, då har de ledsnat på att jag sover. Ett säkert sätt att väcka matte, det är att sätta igång och leka i sängen. Efter ett par hårda tag i brottningsringen, då börjar Dudde att fräsa, jag vaknar, får hoppa upp i en hast och skingra slagskämparna. Sen är det lika bra att gå upp, det vet de små liven. In med mig på toan, sen ska de gå framför i trappen, ännu har jag inte stupat, men, men….

Telefonen gick inte att starta härom morgonen, den hade väl laddat ur och var svart och avstängd. Jag satte i laddaren, väntade ett par minuter och när jag skulle trycka igång den igen, då hände ingenting. Helt död var den.

Kollade om laddaren fungerade, det gjorde den, prövade igen, tryckte länge på den lilla knappen, ingenting hände.

Då kände jag för första gången, hur viktigt det blivit med en mobiltelefon, något jag levat mesta delen av mitt liv utan. Paniken över alla kontakter, paniken över om någon ville kontakta mig via sms, eller bara ringa.

Googlade hej vilt på döda mobiltelefoner, tips och tricks som jag inte fattade ett dyft av. Prövade slå på mobilen igen, den startade.

Så skönt, jag blev lugn igen.

Där fick väl sig min själ en vitamininjektion, det var en dålig start på dagen, för egot.