Bröllop och ställningar

Gumman ser att det är höst. Ja, man behöver inte anstränga sig mycket, för att veta att nu är hösten här på riktigt.

Tranorna är ett minne blott, träden skiftar i gult. Växterna som stått ute på sommarlov, de är inne i värmen igen.

Mitt i allt det här höstiga, så har gubben och jag, fått lägga bröllopet till våra minnen också.

Bröllopet vi fick inbjudan till redan i mars, den med klädkoden, mörk kostym och långklänning. Kommer ihåg, att min första tanke var någon slags balklänning, en Nobelklänning. Tänkte en gång till, minns jag, då var det bara en lång klänning, men svårt nog, då jag inte ägde en sådan.

Nu är det gjort i alla fall, klänning och kostym inhängda i en garderob, ska gudarna veta när vi tänker använda dem igen.Fast om son nummer två slår till, så kan jag väl inte gärna komma i samma stass, för karlar är det annorlunda, de har kostym. Lite orättvist.

Vi var borta från stugan i tre dagar, katterna stod på parad utanför när vi kom hem, inte vana att betjänterna åker bort för sådan lång tid. Katter viftar inte på svansen, de blänger på dig och följer med in, slänger sig lite på golvet och bråkar lite sinsemellan, deras sätt att visa glädje.

Stockholm kändes lika rörigt som det brukar, lite kul att vandra omkring på Söder där vi bodde, mycket cyklar, mycket folk.

Hotellet var ganska nytt och ganska mellanklass, rent och fint, men det saknades den där extra lilla touchen.

Vi fick problem på lördagen, bröllopet skulle äga rum vid kvart i tre, klockan ett började vi svida om. Gubben som inte brukar bära slips, fick inte till knuten på ett bra sätt, trots Google och femtioelva sätt att knyta slips, trodde det fanns bara ett, men där fick jag lära mig, att så inte var fallet. Massa olika namn på de olika sätten, har redan glömt dem.

Han tog slipsen och gick ned till receptionen, kanske kunde killen som satt där knyta slips? Knappast troligt, då den första receptionisten vi mött dagen innan, hade luva på huvudet.

Min pappa skulle inte tro sina ögon, om han sett det, han som hela sitt liv arbetat i en hotellreception och där gällde uniform. Hade aldrig varit på frågan att någon skulle få ha en huvudbonad, definitivt inte en ylleluva i grått.

Men tiderna ändras, samt faktumet att hotellet var mellanklass. Antar att de finare och dyrare hotellen i Stockholm, inte har luvfolk bakom disken.

Söder var som vanligt fyllt av yngre människor, gamlingarna, förutom vi då, de satt väl inne och glodde på TV, i alla fall på kvällen. 

För att återgå till den röda tråden, han i receptionen kunde inte knyta slips, gubben tog slipsen i högsta hugg och gav sig ut på gatan. Någon måste väl kunna, denna ädla konst?

Vägg i vägg med hotellet låg en second handbutik, Röda Korset. Där gick han in och fick hjälp av en kvinna, fast med facit i hand, så blev den knuten lite sned, den också.

Min pappa kunde knyta slips han, gjorde det varenda dag, i nästan hela sitt liv.

Annars så klev vi ur vår ”comfort zone” ordentligt, både gubben och jag. Kände mig som om jag skulle iväg på en maskerad, när jag klev in i taxin, hade vägrat åka tunnelbana i den utstyrseln, gubben som är försiktig med pengar, hade föreslagit det. Blev nedröstad av mig i en handvändning!

I alla fall så gick dagen och kvällen bra, alla andra var ju också på maskerad. Vi skilde oss inte så mycket från mängden.

Brud och brudgum satt längst fram i kyrkan, har aldrig sett några sitta förr, kanske det är något nytt det också.

 Medan prästen, halvt bortvänd från oss, pratade i mikrofon som ekade, samt att han mumlade, så vi hörde inte vad han sa.

Huvudsaken att brudparet hörde, de svarade i alla fall ja på rätt ställen, tror jag.

Musiken kom från ett liveband och psalmerna sjöngs tillsammans, (inte vi), med ljudet från en jättelik orgel.

Två busslaster av oss skeppades iväg till lokal, där dracks det champagne och åts fina maträtter. Brudgummen är ju kock!

Stugan håller på att få sig en lite utvändig ansiktslyftning, ett nytt fönster på gaveln ute och en ny trapp, samt ett litet tak över trappen. Inte för att vi använder den ingången, vi måste också gå ut på gräsmattan för att se resultatet, men vi vet att det finns där. Den gamla balkongdörren, som det inte finns balkong till, den ska bort, en gång för alla.

Hela dagen igår gick åt att bygga ställning, först på baksidan, en hängränna skulle dit, sen ned med ställningen och sen skulle den upp på framsidan.

Inte för att jag la mig i ställningsbyggandet, det är ingenting jag kan, vill inte lära mig heller, det är karlgöra i min värld.

Jag stod för kvinnogörat, mat och bak och kaffetillverkning. Nu för tiden, antar jag att kvinnor kan tänka sig ställningsbyggande, i alla fall några, men inte jag.

Nu hör till saken att den där balkongdörren har vi tittat på i 25 år, den har liksom blivit en konstig del av huset. Men nu ska det bli av, bättre sent än aldrig.

Den kan läggas i minnenas katalog den också, som bröllopet, fast det hamnar i katalogen roliga minnen, dörren i en helt annan, fast lite lustig ser den ju ut.