Söndagsreflektioner i stugan

Gumman muttrar. Jag muttrar på katten Gizmo, han väckte mig klockan sex i morse, svart som en kolsäck var det också. Han ville gå ut, bästa sättet som han vet fungerar, det är att bita på lampsladden. Kattmamman vaknar garanterat.

Annars så lever vi vidare här i stugan, ingen snö ännu, skönt säger jag.

Efterdyningarna av attackerna i Paris, de ligger som en påminnelse om, att det också finns mörka krafter i omlopp. Människor, vars hjärnor är snedvridna till det yttersta.

Sen kan jag ju tycka, att media ännu en gång gottar sig i elände, en liknande attack skedde i Beirut för några dagar sedan, 40 människor miste livet, 200 skadades. Det blev enbart en liten rubrik i tidningarna, ingen bytte färg på Facebook över det. Det nämndes inte ens där, i alla fall inte på min sida.

Men det är väl skillnad på folk och folk. Samt hur nära oss det är.

Vi har ju vant oss, att där i Libanon där har de ihjäl varandra dagligdags, ligger inget direkt nyhetsvärde i det.

Tänk så det är, terrordåden kryper allt närmare oss. De som utför, de kommer till paradiset, i alla fall tror de det. Vad de ska bli besvikna, himmel och helvete finns nog inte på andra sidan, det pågår inom oss hela tiden, medan vi lever.

Sverige har också varit förskonat från självmordskandidater, utom en, som sprängde sig själv i luften, ingen annan, som tur var.

Allt detta förändrar inte livet här på landet, eller i spenaten, som Stockholmarna kallar det.

Fåglarna äter sina solrosfrön och pickar på talgbollarna, skatorna är där och försöker sno åt sig dem hela, men jag har förankrat dem väl. Det mest dramatiska som hänt här, är att skatorna lyckades med att sno åt sig hela talgbollshållaren, den har vi inte lyckats hitta.

Världen fortgår där ute, på gott och ont. Vad bryr sig fåglarna om det?

Inget blir ju bättre av att vi ojar oss och förfäras, det enda vi kan bidra till är att vara goda själva, ljus kommer alltid att segra över mörker, även om det känns motigt ibland.

Julen kryper allt närmare, går inte att undvika det. Tycker lite synd, om alla barn till Jehovas vittnen, som inte får ta del av den. De har fått för sig att det är en hednisk tilldragelse, undrar vad de skulle tycka om alla mina shamanska övningar, det är nog hedniskt så det förslår. Alla vi ser ju saker på olika sätt, beroende på uppväxt och kultur.

Jag tycker Jehovas vittnen borde börja tänka lite själva, inte följa sektens ord och traditioner. Fast det gör ju vi också, vi följer samhällets ord och traditioner, kanske är vi en jättesekt när det kommer till kritan. Har faktiskt aldrig reflekterat över detta, inte förrän nu.

Gubben såg på fotboll i går kväll, vi missade både ”Så mycket bättre” och ”Downton Abbey”, vilken tur vi fortfarande har internet, så att vi kan se det när vi vill.

Annars så insåg jag, att jag borde ta upp lite motion i mitt liv igen, det har blivit lite tunnsått med det, sen vi slutade på gymmet.

Gåbandet mitt, det står där och ser lite hängigt ut, det har blivit utbytt mot en crosstrainer. En sån där mackapär där man vevar med armarna samtidigt. Bäst, är att inte försöka att medvetet veva med dem, samtidigt som man vevar runt med benen. Det måste gå omedvetet, annars blir det knas med koordinationen.

I alla fall så har jag ställt den strategiskt framför datorskärmen så att jag ska kunna se tjockisprogram, såna program där de går ner i vikt, samtidigt som både jag och de vevar runt. Problemet var, när jag vevar så knirkar det väldigt, jag hörde inte vad de sa i programmet.

Ordnade detta med text, knirkade vidare. Katten Gizmo kom in i rummet, han såg väldigt fundersam ut, inte van vid detta ovanliga ganska höga ljud.

Gåbandet var som en ljum västanvind jämfört med crosstrainern, den är jobbig. Orkade bara runt tio minuter, benen var som spagetti efteråt. Ska på den igen idag, ger mig sjutton på att öka några minuter. Inte nöjd förrän jag utfört en halvtimme.

Klagade hos gubben, han satte på sig fixarmössan, kom med en liten smörjkanna, nu knirkar den inte längre.

Ska vara behjälplig assistent, på en prata med djurkurs om några helger. Inte sånt prat som Gizmo och jag håller på med, han biter på sladdar och jag vet vad han vill.

Nej, lite mer djupgående prat, vi får se vart det leder. En samling människor kommer då att upptäcka, att de ska använda sin intuition och tankar, till att få ihop det vad djuren vill säga. Inte helt lätt, de flesta tycker att de fantiserar ihop en massa gallimatias, fast ibland är det inte det.

TILLIT är ordet, sa Bill till Bull. Den skylten har jag inte längre på bilen, den som jag åkte runt med i en massa år, gubben han försökte i alla fall, när han gav mig den. Han satte helt enkelt på sig sin fixarmössa och köpte en personlig skylt.