Gumman har inte försvunnit.
Här är jag i stugan och inte kommit på något att skriva om.
Kanske är det också p.g.a.
att jag varit på kurs nere i Värmland och lärt mig mer om healingens mysterier.
Den är inte helt lätt att förstå sig på, men i många fall så fungerar den.
Vi som började kursen i
Järvsö, nästan på hemmaplan, skulle plötsligt förflytta oss ner till de
Värmländska skogarna, det för att kursgården i Järvsö, avslutade sin
verksamhet.
En del av kursdeltagarna
jublade över förändringen, klämkäcka och positiva som de är. Jag och några
andra bakåtsträvare, vi som inte gillar förändring, vi knotade.
Sagt och gjort, vi härifrån
byn, grannen och jag, vi åkte ned till Tönnebrotrakten och fick lift med en som
bor där.
Vi åkte och åkte, genom
Avesta och Kopparberg, susade förbi Fagersta och sen hamnade vi i Värmland.
Stannade för små fikapauser på diverse Statoil, kom så småningom ner till
Filipstad och nästa stopp var Molkom.
Molkom var ett litet
samhälle mitt i ingenstans. Precis i utkanten låg Ängsbacka, en kursgård med
berömd festival, grundat för en så där 20 år sedan och ett tillhåll för folk
som söker en annan livsstil, än den som för det mesta bjuds.
Ett stort kollektiv, där de
påtade i grönsakslanden på ett makligt sätt, lagade sagolik vegetarisk mat och
höll kurser i diverse saker, som yoga, tänk dig till ett bättre liv, hela dig
själv, tänk positivt och gå med ett fånigt leende och visa inte att du är förbannad på din nästa. Knyt heller näven i fickan och le.
I alla fall så var där rent
och fint, trodde ett tag, innan jag åkte dit, att kanske de går och vevar runt i
linsgrytor med sina rastaflätor och struntar i hur det ser ut.
Men de var väldigt noga med
handhygienen i alla fall, hade vi inte hunnit tvätta händerna före maten, så
fanns där handsprit att ta på.
Det var inget vilohem för
oss kursare, vi skulle upp i ottan och meditera, slänga i oss frukost och sedan
lektioner och övningar, med matstopp och ibland gällde det att sno sig om
hörnet för att hinna gå på toa.
En dag hade vi 14 timmar
effektiv lektionstid, det kallar jag att få valuta för sina pengar.
Men som allt som är bra och
trevligt, så hade även den veckan ett slut, allting har ett slut faktiskt. Så
även livet.
Lite klokare, åkte vi hela
vägen hem igen, från kursbubblan till verkligheten, med jobb, tvätt,
matlagning, biltvätt, blomvattning och allt vad det innebär att vara en gumma i
en stuga.
Har i alla fall fått låna en
massagebänk på obestämd tid, måste träna healing och hittills har här varit fem
frivilliga, som lagt sig på bänken och låtit mig grunka och dona med diverse
mystiska saker. Övning ger färdighet, fast healing är nog inget jag tänkt ägna
mitt liv åt, inte förrän nu. Tog bara lite över 60 år att hitta.
Annars så har gubben mördat
träd. Med berått mod, kan ge livstid i fängelse om det handlat om en människa,
fast träd och djur kan man mörda hur mycket som helst, inte en minut åker du in
för det.
Om inte du mördat andras
träd och andras djur vill säga.
För många år sedan fick jag
för mig att jag skulle ha en blodlönn, en sån där med blodröda blad, inte bara
till hösten, utan hela sommaren.
Beställde en pinne blodlönn
på nätet, när den började växa upp så visade det sig, att det var en vanlig
lönn, med en liten kvist längst ned som där växte blodröda blad.
Så tänk er för om ni ska
beställa på nätet, blir inte alltid det man tänkt.
I alla fall så hade den
hemska blad när den tappade dem, som vi krattade och hade oss med, sen blåste de kring överallt och
speciellt in på logen där vi går in. Som om de visste, att där skulle de inte
vara. Stora blaffiga blöta lönnblad.
Gubben har knotat i några år
över den, jag som någonstans tyckt om den, har bromsat.
Men eftersom jag nu gått så
många, se på livet positivtkurser, jag gav med mig. Den fick tas bort.
Efter att ha talat med den,
tackat den, hållt om den, så kom motorsågen fram och lönnen är nu ett minne
blott. Jag vet att träd är levande väsen, jag kände olust när jag visste att stackaren skulle dö, lite som jag känner när folk tar död på sin julgris.
De står där och bökar
obekymrat i stian och nästa sekund är de på slaktbänken, för att vi har bestämt
det, vi människor bestämmer ibland över liv och död, inte lyfter de ett
ögonbryn heller, helt normalt är det.
Läste till min förvåning
igår i tidningen, att en man stött ihop med en björn vid älgjakten, den backade
undan när han visslade, en väldigt fin nalle var det också.
Den var så fin att mannen
fick en väldig lust att skjuta den!! Så sa han i alla fall till tidningen. Ett
väldigt konstigt sätt att se på fina djur. Vad hade han tänkt att göra med den
fina björnen? Låta stoppa upp den och ha den inne eller?
Nu står där bara en stubbe i
hörnet på trädgården, ser lite tomt ut, får väl skaffa ett annat träd att sätta
där, men svårigheten är att de har blad, får väl skaffa något med små blad
denna gång.
Hösten är här, tranorna är
borta och vi ska snart boa in oss inför vintern. En vinter med väldigt lite
internet befarar jag.
Om två månader får vi förlita oss på masten som inte
levererar vad den ska. Jag har nu skaffat en stooor telefon, en med 4G. Där kan
jag spela Wordfeud och kolla på Facebook i alla fall.
Skaffade Facebook 2009
när vi fick vårt efterlängtade bredband, förut hade vi ju, säkert de sista i
vårt avlånga land, ett sånt där modem som pep i telejacket. Nu ska ju det bort
också och kvar är vi med Facebookabstinens och flådiga internetvanor.
Vi får backa sju år, börja
se på TV igen och kanske läsa någon bok.
Fibern är på gång, de lovar
det, men när förtäljer inte historien.
Då jäklar i min lilla låda,
då ska vi surfa på nätet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar