Telefontider

Gumman tänker. Det är väl inte så ovanligt, vi har tusentals åter tusentals tankar varje dag. En del intressanta, en del vardagsgrejor, en del jobbiga, en del har tendens, att köra sig själva i repris.

Först tänkte jag på trädgården, om det snart är dags att natta den inför vintern, kommer på att det går bra att vänta ett tag med det, lägger bort den tanken, den kan sparas tills nästa helg.

Sen tänker jag på att katten Gizmo har en fästing, tar bort den med ett knips och spolar det lilla livet i toaletten, tänker då att den får bo i avloppsbrunnen ett tag, snart så kommer de och gör den ren.

Hösten är årstiden då slamsugningsbilen kommer till stugan, inte för att det behövs, vi är ju bara två i hushållet, men för att det är någon konstigt sorts lag kommunen har.

En lag här i stugan, är att vi alltid städar på söndagar, det är en lag vi inte hållit på särskilt väl, men nu har den åtlytts ett antal söndagar.

Just nu tänker jag på vad jag ska skriva i min blogg, har ingen aning, låter bara fingrarna flyta över tangenterna och tittar på skärmen, vad som dyker upp.

En annan tanke som poppar upp nästan dagligdags, är tanken om att vi kommer att mista vår fasta telefon, samt internet (om vi inte tar en mobil lösning vill säga).

Har en aning om att jag skrivit något liknande förr, men tar det i repris, ni har väl glömt inlägget också vid det här laget.

 

Tänker på att hela mitt liv har bestått av att lyfta en lur och prata i telefonen. Första telefonen i mitt liv, den var svart, tror inte de fanns i annan färg, samt att den var ganska klumpig och gjord i backelit, vad det nu är.

Man slog numret med pekfingret på en skiva, man svarade lydigt när den ringde, hade då ingen som helt aning om vem som skulle vara i andra änden. En överraskning varje gång.

På den tiden fanns det inte någon telefonförsäljning, så det var för det mesta alltid någon bekant av något slag.

En minuttaxa för lokalt, en annan för riks. Då gällde det att vara snabb, det kostade.

Sen kom Kobran in i mitt liv, den stod alltid på min mammas nattduksbord, så allt telefonprat skedde sittandes eller liggandes på hennes säng. Råkade någon vilja mig något efter de somnat, så vacklade mamma upp och varskodde mig, så fick jag föra en viskande konversation i deras mörka sovrum. Den blev aldrig lång, folk ringde inte andra, efter nio på den tiden.

Efter åratal med Kobran, så infördes de första knapptelefonerna, inte så lite nymodigt, efter att ha snurrat med fingret i många år, så skulle man trycka på knappar.

Till en början så tror jag det var ganska enkelt, sen ifördes det en stjärna fyrkant på telefonerna. Då fick vi massa tjänster som jag inte förstod mig på, bl.a. en som var ganska irriterande, den där vi hörde några signaler i luren när vi pratade med någon, då var det någon annan som ringde. Man kunde greja till det med stjärna fyrkant i samtalet och säga till den andra som försökte ringa, att man skulle höras sen.

En del de körde denna irriterande funktion till punkt och pricka, under konversationen, mitt i en mening, så sa personen man talade med,

-         Vänta, jag ska bara höra vem som ringer.

Där fick man sitta och glömma vad man pratade om, personen dök sedan upp i luren efter ett tag, den andra hade meddelats.

Det var väl i den vevan, som telefonerandet utvecklades, till det sämre.

Då kom Anitan, en nummerpresentatör, det skulle inte längre vara möjligt, att inte veta vem som ringt. Samt om någon råkat ringa, när man inte var hemma och kunde svara.

Kontrollsamhället började fulländas.

Men nu är den eran slut, våra telefoner kommer att gå i graven den sista november, efter ett helt liv med dessa, så är vi nu hänvisade till mobilerna.

Inte för att det ringer speciellt mycket på den fasta nu för tiden, jag har två som brukar ringa, de vet att vi kan ha lite si och så med mobiltäckningen här.

Nu vet vi precis vilka som ringt och när, vi vet numret utan någon Anita, undrar fortfarande varför den hette så?

Sen vet vi, om vi fått meddelande, e-post, inlägg på Facebook och Messenger, vädret, om någon spelat Wordfeud, senaste nyheterna, listan kan göras lång.

Vi har full kontroll på livet, vad vi tror i alla fall, ironin i det hela är att vi inte har någon kontroll alls, fast vi får väl gå omkring och tro det.

Tänker på hur det ska gå med bloggen, måste den läggas ned?

Fåglarna utanför fönstret de bryr sig inte om sånt, de bara lever, kvittrar fast det är höst, jag tänker och undrar varför de gör det.

Katterna leker inne på mattan, de bryr sig inte heller om sånt, de bara lever, träden i skogen de står där och småpratar med varandra, de bryr sig inte om sånt, de bara lever.

Hösten är oundvikligen här, Jägersrogänget har flytt landet, en till Turkiet och en till Thailand. Diktaturer bägge två, men det bryr gänget sig inte om, där är i alla fall billigt att leva, samt varmt och gott.

Vår pelletspanna har blivit servad av gubben, den stånkar och går, pellets rasslar i röret, vintern kan komma när den vill, jag säger inte emot. Jag är redo att ta upp fighten.