Familjen skata

Gumman boar in sig. Ja, nu kommer årstiden då stugan lägger sig som en varm filt över mig, gubben och katterna.

En del människor gillar hösten, gillar den till viss del jag också, den är liksom kravlös.

Allt vi behöver göra är att se till att stugan är varm, samt att fåglarna har mat i sin behållare.

Finns ju åretrunthurtare som är ute och promenerar, men jag har plockat fram mitt gåband igen, har en hel massa avsnitt av ”Biggest loser” att se.

Var inte i gåbandsform i våras när de sändes, men vet nu att det är i grevens tid att motionera, samt se på TV4 play på datorn.

Snart är den lika svart som natten, nu när internet släcks ned.

Har en väninna som klagar över att hon gått upp 3 kilo, jag tänker då på deltagarna i programmet, de har kanske gått upp 60!

Fast de där sista kilona, är ju alltid svårast att bli av med.

Hösten är här på allvar, ”Så mycket bättre” har börjat igen. Denna gång med en man mindre, han gick bort bara någon vecka innan inspelningen. Bäddar för en lite annorlunda säsong, lite som en röst från andra sidan.

Första avsnittet var lovande, artister jag känner någorlunda igen denna gång, har i alla fall hört deras låtar på radio.

Såg en dokumentär som SVT sände om Bob Dylan, har ett vagt minne att jag såg den i slutet av sextiotalet på bio i Stockholm. Han var lite udda då också, lika udda som han är idag, då hans verkade ointresse, över att ha fått världens finaste litteraturpris, är på löpsedlarna.

Modig är han i alla fall, han gör som han själv känner. Önskar att jag hade en promille av det, att strunta i vad folk säger om en.

Var väl värre förr, då verkade alla gå runt på tårna och tänka på vad folk skulle säga, några få stack ut.

Jag hade nog en hel del i mig av det gamla, när jag klev in på scenen denna gång, var livrädd när den jag råkade åka tunnelbana med, talade för högt. Jag hyssjade och tittade mig omkring, rädd att någon skulle höra.

Detta var i småbarnsåren, vid fjorton då stegade jag in på Carlton Hotell i Stockholm, i arméjacka och fransade jeans. Pappa som stod bakom hotelldisken, han höll på att få dåndimpen. Vad skulle folk säga!

Hade en gammal faster till min pappa, inte så lite udda och underlig. Hon tillverkade en liten kärra som hon målade med skvättar av färg hon råkade ha hemma, det blev några olika kulörer det.

Den drog hon iväg med, med alla sina tillbehör av olika slag, allt inslaget i plast och med snören och gummisnoddar kring. Så begav hon sig hem till mina kusiner i villaområdet de bodde, pappan i familjen höll på att få dåndimpen när hon kom, vad skulle grannarna säga!

Stannfåglarna äter solrosfrön, skatorna äter kattmat. Våra skator är kluriga, de är ju stannfåglar de också, de gillar kattmaten vi ställer ut på logen. Gubben som är klurig han med, han stoppade in maten i en gammal hundbur och där finns en lucka utav nylon som katterna kan öppna och gå in och få sig ett skrovmål.

Han trodde då, att skatorna inte skulle våga gå in i buren, utan känna sig instängda.

Men det visade sig inte vara något problem, de vågar. Antar att de sitter länge där inne och lyssnar efter ljud, sen hoppar de in och mumsar i sig och hoppar snabbt ut igen.

Det är nästan så att jag skulle vilja börja mata dem, så mycket de bara orkar, med någon billig kattmat. Deras uppfinningsrikedom och klokhet, det är värt att belönas.

Vårat skatpar har med tiden blivit ett med familjen, de har lärt sig våra vanor, de vet att vi lägger ut mat. I somras fick de ungar, vet inte om de också håller till i närheten, men katterna var väldigt intresserade av en liten en som satt på marken. Men de fick springa iväg med svansen mellan benen, skatmamman och pappan, de försvarade sin telning med näbbar och klor. Kanske var ett par fjolårsungar också inblandade i striden, de var ett helt gäng.

Så istället för att se dem som bråkiga mattjuvar, så kanske vi ska tycka de är riktigt trevliga tillskott i vår lilla skogsfamilj.

Hösten går mot vinter, snart är första snön här.