Krogliv

Gumman har haft en händelserik vecka. De senast sju dagarna, har det varit drag under galoscherna rent ut sagt, för att ta ett populärt uttryck som Ny demokrati myntade på sin tid.

Började med att gubben och jag åkte inte ont anande ner till Stockholm, hade vi vetat hur vädret skulle bete sig, då hade vi nog inte åkt.

Där nere fick vi ett frimärksstort hotellrum, sängarna stod på rad längst ena väggen, när vi skulle gå in i badrummet, då fick en av oss hålla till i ett hörn, för att inte stå i vägen för den andra.

TV:n, som han för övrigt inte fick igång alls, den var placerad ovanför min säng, inte en chans att se.

Nåja, billigt var det i alla fall.

Gubben firade födelsedag, vi skulle gå ut och äta. Hamnade på prisbelönt indisk, eller snarare bangladeshiskt krog i Vasastan, min hembygd.

Vi dök upp en halvtimme före utsatt bordsbeställningstid, trodde väl i vårt lantliga enfald att vid sextiden en fredagskväll, då gick väl folk ut senare och åt.

Vi jämförde väl med lilla Hudiksvall, där finns knappt en själ på någon restaurang vid den tiden. Folk här uppe, de tenderar att ha senare vanor när de väl går ut.

Här förfestar de också, sånt finns inte i Stockholm, där går du ut och festar. Antar att det är någon slags tradition här, vi hade då aldrig hört talas om det förr.

I alla fall så var det knökfullt, vi fick vänta en liten stund, så visade oss kyparen, ett bord där man skulle sitta på en sådan där hög stol med liten rygg.

Jag vill inte sitta, en hel måltid uppflugen som en annan kråka på en telefonledning och dingla med benen. Jag vägrade, kyparen tog mig på allvar, har väl kanske med åldern att göra. Han visste långt där nere i sitt inre, att äldre damer inte klättrar. Eller så trodde han att jag hade ont i ryggen.

Alla normala bord var upptagna, han skulle fixa ett, så snart det blev ledigt.

Vi beslutade att gå ut en sväng och sedan återkomma, när det blev dags. Sagt och gjort, vi strosade ut på gatan, hann inte långt förrän kyparen kom springande efter oss. Han undrade vart vi skulle!

Bedyrade att om vi återvände in, tog en drink vid baren, så skulle bordet bli klart på nolltid.

Jag måste säga, att en sådan populär krog, med gäster upp över öronen, hade en suverän servicepersonal. Man skulle kunna tro att de bara ryckt på axlarna om en gäst inte återvände, de fanns ju en hel kö att ta utav.

Vi blev väldigt glada i alla fall, följde med tillbaka in i värmen och klättrade upp på varsin barstol och drack någon slags ingefärsdrink som var ganska god. Sprit hade den i sig också.

Bordet gjordes i ordning. Gumman och gubben fick sitta på riktiga stolar, där vi kunde ha fötterna på golvet. Vi åt och drack gott, försökte att inte störa oss på den ganska höga ljudnivån i lokalen, alla pratade glatt, ljudet studsade fram och tillbaka.

Jag tänkte då på de restauranger jag varit på som barn. Mina föräldrar hade en förkärlek för att gå på Hotell Oden vid Vanadisplan och äta söndagsmiddag.

Den restaurangen hade gott om plats mellan varje bord, flera meter tyckte jag, fast det kan ju bero på att jag var barn. Men vi satt inte på varandra, som de gör idag.

Heltäckningsmatta, dämpat sorl från de andra gästerna, en man som satt i ett hörn vid ett piano och klinkade försynt.

Idag pressar de in folk på varje millimeter, man får se till att inte vara för yvig i sina rörelser, då petar man ut ögat på folk vid bordet bredvid.

En kvinna kom fram och undrade om de kunde få byta bord, de som satt bredvid, de förde en hög konversation. Personalen skakade på huvudet, fanns inget annat bord att flytta dem till. Synd att de skulle få sin måltid förstörd.

Gubben fick efterrätt, helt gratis. Han fyllde ju år, fast det var ju inte förrän nästa dag, men de nämnde vi inte.

Helgen i Stockholm förmörkandes lite, vi fick reda på att det snöade ganska mycket här i våra trakter.

Det snöande också när vi skulle åka bussen hem, det brydde sig inte busschauffören om, jag slöt mina ögon varje gång han gav sig ut i modden i omkörningsfilen.

Gubben var inte ett dugg nervös, han kommenterade bara att bussen måste ha bra däck. Jag som vet att man kan inte förlita sig helt på däcken, jag bad vidare. Till slut hade jag bett mer, än på en katolsk högmässa, när vi levandes kom hem till byn.

Här var det snö, mycket snö. Efter en del krångel så kom vi hem till stugan.

Katterna som varit ute och bott på loftet, de satt i trappen som två frågetecken när vi klev in. Vart hade betjänterna varit i nästan fyra dagar?

Denna gång, så slöt sig inte stugan som en varm hand kring oss, den var som ett kylskåp.

Pelletsbrännaren som inte tycker om hårda vindar, den hade passat på att stanna någon gång under helgen. När kan vi ju inte veta, men kattmatargrannen hade inte fått några instruktioner om detta.

Det var tio grader inne!

Eftersom det var ganska sent på kvällen, så gick temperaturen inte upp mer än till tretton grader när det var sängdags.

Jag satte på mig tjocka sockor, byxor och tröja och kröp ner i den iskalla sängen, jösses att en säng, som i alla fall har täcke, kan bli så kall.

Det tog för övrigt ett dygn att få värme igen, det tar ju tid att få ut kylan.

Sen kom nästa överraskning, USA valde en minst sagt konstig president. Det har väl varit veckans snackis.

Inte för att hon Clinton, var någon bra presidentkandidat heller, men det blev ju ett resultat ingen kunde tro.

Jag tror nog inte att bli det så farligt som alla tycks tro, vi får i alla fall hoppas att det blir så. Vi kan ju ingenting göra åt saken, bara gilla eller ogilla läget.

Har en på Facebook, vars barnbarn hade gråtit. Kan nog tänka, att det var farmor som skrämt upp det lilla barnet. Små grytor har stora öron. Med tanke på hennes inlägg och farhågor den senast tiden, så har hon suttit här i Sverige och varit förtvivlad över saker hon inte kan göra något åt. Ganska dumt att slösa sin energi på sånt.

Har en annan, hon har fått reda på att det kommer att regna nästa vecka, så nu sitter hon och grämer sig över att det kommer att bli halt. Sätt på dig broddar har jag lust att skriva, samt att det är bra att leva i nuet. Men jag avstår, får bita mig i skrivarhanden ibland.

Sen som grädde på moset, så går en av de stora, Leonard Cohen och dör. Fast det hade han nog inget emot, i alla fall tror jag det. Vuxit upp med hans musik, tror jag var sexton, när jag köpte den första LP plattan.

Nu har vi skottat, värmt upp stugan, givit de stackars rådjuren havrekross. Det är början av november, tio grader kallt, snödjup på en halvmeter. Vad ska det bli av denna vinter månntro? Den som lever får se.