Rörmokartrubbel

Gumman har internet! Kan ni tänka er att vi skriver idag den 3 december och de har inte stängt av vårt nät ännu.

Det stora datumet var den 30 november, då skulle internet och telefonen försvinna.

Det enda som hände var att telefonen dog ut, inte ett pip i luren, drog ut sladden en sista gång i telejacket, tackade för de 64 år jag levat med sladdtelefon.

En era gick i graven, nu ska det vara framtidens nät, tjohoo! Mobilstrålning till höger och vänster. Gamla människor som inte förstår sig på mobilt, de kan få ha kvar sin vana, mot avgift, så monterar de in någon slags ip telefoni.

Jag trodde då att det skulle bli svart i datorn också, men vi har fortfarande kvar vårt ADSL.

Tydligen ska det komma folk från det forna Televerket och montera ner kopparledningar, till dess har vi gratis internet. Vilken bonus.

Det kan ju ta en liten tid, det är många stationer de lagt ner.

Nog om detta, vi surfar vidare här i stugan.

Vår snö är reducerad till några isiga högar, rådjuren kommer åt mat, i form av gammalt gräs. Mina vintrar kretsar mycket kring uteliggardjuren och deras mat, att de inte har varmt, det kan jag inte göra något åt.

Min äkta hälft har gått och tittat på vår nya kökskran i två månader, om inte tre snart. Den har legat på vedspisen i sin kartong.

Han har grunnat på hur han ska kunna montera den, lite trångt under diskbänken verkar det som.

Jag har inte tittat, jag förstår mig inte på, lite sent i livet att börja försöka.

Den har legat där så ny och fin, en modern kran, en sådan som står upp i en böj, en man kan få in en hink under utan att vinkla den.

Han har normalt en lång startsträcka min gubbe, den här var extralång.

Så i går, på fredagseftermiddagen, då beslöt han sig för att ge kranen en omgång.

Vattnet stängdes av, allt rot som man har under diskbänken, det plockades bort.

Såg hur han gick omkring en bra stund, redo att lyfta in i rörmokarnas skara, jobbarkläder på, massa verktyg och tänger.

Så kom det stora ögonblicket, det hade börjat bli mörkt ute, sladdlampa på plats, tänger på plats.

Jag skulle bidra till det hela också, med att hålla fast kranen på bänken med en tång, vet inte riktigt varför och frågade inte heller. Sen skulle jag rucka den fram och tillbaka, allt medan han stönade och grejade under bänken.

Jag bad en stilla bön, men de högre makterna ville inte agera rörmokare, kranen rubbades inte.

Han gav upp, hade inte den riktiga tången, som skulle befria diskbänken från kranen efter nästan 40 år.

Då hade det börjat bli fredagskväll, i alla fall sen fredagseftermiddag. Rörmokarna i landskapet, de hade väl börjat se fram emot sitt fredagsmys.

Då sätter min äkta hälft igång och ringer, en svarade inte, en annan hade just gjort sönder sin tång. En tredje, han tyckte gubben verkade vrickad, att börja med amatörjobb, sent en fredag.

Till slut kände han sig besegrad, ringde en fjärde och beställde hit någon som kan byta kran i ett nafs. De kommer väl så småningom, antar att det är julstress även för rörmokare, brukar vara mycket för alla, just till jul. Som om det inte fanns ett liv efter.

Sedan var det ju det där med att alla slangar skulle på plats igen, han hade ju lyckats ta loss en del innan han stötte på patrull.

Det lyckades, vattnet sattes på igen, jag kunde spola på toaletten, hälla upp potatisvatten.

Den nya fina kranen förpassades till sin kartong igen, den får nog ligga där ett tag till.

Julen närmar sig, folk handlar.

Vi var i stan för några dagar sedan och skulle handla mat. Det gick nästan inte att ta sig fram i butiken, i alla fall inte i den vi valt.

Tydligen var det något jippo just den dagen, fast jag såg då inget som var speciellt, mer än att de hade morötter och lök för en krona kilot, det är väl inget att springa benen av sig för.

Det bullas upp med godis till jul, chokladkartongernas högtid, någon annan kanske tycker att det är Jesus födelse som är grejen, men jag tycker det är maten och godisets högtid.

Köpte ingen kartong, men rycktes med i det kollektiva medvetandet, köpte några hyacinter. Hur jag ska lyckas med att inte få dem att blomma ut innan jul, det vet jag inte.

Vi var på en annorlunda bilbesiktning också.

Normalt när man tänker på bilbesiktning så tänker man på en stor hall med många dörrar. En tavla som talar om vilken port man ska köra in i, många nervöst väntande på en parkering framför hallen.

Man kör in, en butter karl, talar om med hela handen, när man ska stanna.

De kliver i och runt bilen, utan att röra en min, kör på de där rullarna så att man tror att alla dubbar ska flyga all världens väg när de bromsar.

Tar bilen ett snäpp längre, hissar upp den, fortfarande med stenansikten, knackar och ruckar på däcken, lyser under.

Vid det laget är jag i alla fall rejält nervös, brukar försöka sätta mig i deras kaffehörna, något som de infört för ett antal år sedan, i ett försök att vara kundvänliga.

Sedan hissar de ner bilen och kör ut, försökt titta vad de gör då, antar att de kör ganska vildsint. Inte lyckats lista ut annat än att de prövar i alla fall tutan.

Till slut så kommer de, kliver ur, håller protokollet i handen och uttalar domen. Det är bara peruken och den svarta slängkappan som saknas.

Vi var på en annorlunda bilbesiktning med gubbens bil.

En privat sådan, den andra kanske är privat den också nu, håller inte reda på allt som privatiseras.

Den bestod i ett litet plåtskjul med en sån där rulldörr.

Vi parkerade utanför, jag gick in i hallen, där var en man bakom en disk. Jag förklarade att vi skulle besiktiga.

Han gick ut! Tog bilen av gubben och körde runt plåtskjulet.

Vi fikade, han kom in med bilen, fixade runt lite, hissade upp den och förklarade att gubbens bil var helt ok. De hela tog väl en tio minuter, inget rullande där dubben skulle ryka, inget sånt som vi var vana vid.

Sedan var han avslappnad och trevlig, inga andra bilar eller gubbar syntes till.

Sedan undrade han om han skulle köra ut bilen också, så det gjorde han.

Då och där, beslöt jag mig för, att aldrig åka till den stora besiktningen igen.

Billigare var det också.

Så rullar bilen ett år till i lugn och ro.