Näbbmuspremiär

Gumman jublar! Äntligen är det vår här vid stugan. Det drillar i träden av fåglar, skogsduvan hoar sitt speciella läte, då är det vår och snart sommar.

 Inget grönt ännu, men pilträdet skiftar så smått.

I går satt jag och petade ut småsten ur våra vinterdäck, ett pillerjobb. Vet ingen annan som sitter så, men enligt experterna så håller däcken längre om de inte förvaras med småsten i gummit.

Det händer inte mycket i byn, men i måndags så stod en bil en bit in på grusvägen. Vi såg att den inte hade några nummerplåtar.

Gubben gick fram till den och kikade in, det var tydligen en härva av sladdar under ratten. Lite deckarkänsla, den var troligen stulen. Vem stjäl en bil, åker till vår grusväg mitt i ingenstans och ställer den?

Gubben ville att jag skulle ringa polisen, han gillar inte att ringa, så det är alltid jag som får sköta den biten.

Tänkte först att inte lägga mig i, låta någon annan ta hand om det. Men så visade det sig att den stod på grannens markbit, det är ju markägaren som ska ta hand om den om den inte råkar vara stulen,för då tar polisen hand om det.

Vill slippa se bilen ståendes där i åratal, så ringde jag polisen, de antecknade och nästa dag så såg jag att de varit där, det satt en blåvit plastremsa runt bilen, det stod polis på.

Så nu återstår att se om den kommer härifrån, antar att den var stulen.

Vi såg inte Mellon igår, vi såg på en engelsk miniserie istället, tror nog det var mer underhållande. Att tvingas höra mer eller mindre halvtaskiga låtar, det är mer än vad vi står ut med.

Katten Moy Moy har tagit sin första näbbmus! Efter att ha släpat hem stora grässtrån som byten och lagt på dörrmattan utanför, så kom han med en förskräckt sprattlade liten mus. Lekte med den ett litet tag, sen bet han ihjäl den och så var den leken slut.

Nu får han vara ute, inte på natten, men på dagarna. Han gör inga långa svängar från huset, är mest uppe på loftet tycker jag. Går ut och ropar, ser ingen katt, då hör jag hur han kommer ner i trappen vid loftet.

Det där loftet är bra, alla katter skulle ha sitt eget höloft. Vi har visserligen inget hö där, men väl varma sovplatser, en plats att känna sig trygg på.

Igår lyssnade jag på radio, någon hade blivit skjuten utanför en skola. Nu arbetade en krisgrupp där, redo att ta sig an de barn och vuxna som bevittnat det hela, eller mådde dåligt av händelsen.

Tänkte då på min mamma, hon levde under kriget, fick gå igenom de mest hemska saker i Oslo, under tyskarnas ockupation.

Hon bevittnade hur hennes dåvarande man och lilla barn, blev krossade av en stor järndörr. Där fanns det inte tillstymmelse till några krisgrupper, som tog sig an allt trauma folk gick igenom.

Så det har blivit, till det bättre i alla fall. Hon kommenterade det hela med att, man glömmer efter ett tag. Men jag undrar jag, tror hon bar det med sig resten av sitt liv.

Hon var som en hök på mig, tyckte allt var farligt. Ville inte mista ett barn till.

Det har också planterats i mina gener, det sitter där som berg. Oron, rädslan över att något kan ju hända. Ett ganska svårt och tungt arv, att bära.

Håller på för fullt att ta mig ur det, kan nog ta sin lilla tid att bli omprogrammerad.

Så det är bra att bo på en sådan plats där jag bor nu, det är inte mycket som händer av farligheter. Förutom att katten Dudde blev nog tagen av en lo, så det har planterat in sig i mig. Ser farligheter för de katter vi har nu, fast lodjuret i buskarna, de har nog gått iväg för länge sedan.

Det går inte att kontrollera livet, hur mycket vi än vill det. Bara att hänga med i svängarna och göra det bästa av situationen.

Tror förresten att vår tiggargubbe, vi haft utanför ICA har trillat av pinn, det är en annan där nu. Men vem vet.

Livet i byn börjar gå mot sommar, en gräver grund till växthus, en annan kör sin jordfräs på potatislandet.

Jag ska skaffa sommarblommor och lägga krassefrön i jorden. Sköna maj välkommen!