Den gröna ön

Gumman har varit på den gröna ön. Jag och gubben har varit borta i åtta dagar och susat omkring stora delar av Irland.

Vi hade snälla grannar som matat våra katter och vattnat våra blommor.

Läste just vad polisen rekommenderade, vad man bör göra när man är bortrest, se till att någon tömmer brevlådan, vattnar blommorna (ganska självklart) samt klipper gräsmattan. Det sista hade de slarvat med, den var ganska lång när vi kom hem.

Fast vi bad ju faktiskt inte om det, tror ingen skulle åka ner här i skogen och kolla om gräset var nyklippt, vänt igen om det varit det.

Stugan och katterna var i alla fall välbehållna när vi återvände mitt i natten, katterna såg lite ut som frågetecken. Nu är de i alla fall nöjda.

För första gången i vårt liv så har vi åkt runt med en gruppresa i buss, lite pensionärsvarning över det hela, det stämde, ingen var under femtio i den bussen, utom en som verkade vara runt tjugofem och åkte med föräldrarna.

Hade väl inte tänkt att vi skulle ha backpackers med i alla fall, men trodde att några 40-åringar skulle nappa och åkt med.

Sagt och gjort, vi och 47 andra glada fick oss en rejäl bit av Irland, jag måste säga att där är vackert. Går inte att ta in allt det vackra, ett foto gör det inte rättvisa.

Dublin var väl sisådär, som storstäder är, turistgator och andra gator, lite småslitet och hektiskt. Fast Dublin är lika lite Irland som London är England.

Middagar hade vi på hotellen, de vet inte vad salt är, samt att det saltet som stod på borden fick vi vräka på, det smakade inte salt det heller. Fast vi åt lydigt, vi hade ju betalat för det.

Middagarna var oftast inte förrän vid sju på kvällen, det är långt efter våra svenska vanor, att tänka på är också att Irland tid ligger en timme efter oss, så i våra svenska magar var den åtta.

Två timmar satt vi där och åt, det var lång väntan mellan de olika rätterna, plats för småprat med medresenärerna. Eftersom konversationen höll sig på det ytliga planet, så lärde vi inte känna någon riktigt på pulsen.

Vi reste ner mot västkusten, dramatiska klippor vi The cliffs of Moher, gröna dalar med regnskog, berg med får som betade på sluttningarna.

Små söta byar med blommor och korsvirkeshus, pubar och småaffärer med turistgrejor i. Efter några dagar upptäckte vi att allt hade i stort sett samma sortiment.

Tröjor med Ireland på, eller Guinness om man gillade det, muggar och nyckelhållare med treklöver på, det kallas Shamrock och treklövern är något av en symbol där, fadern sonen och den helige ande.

En hel del pubbesök hann vi också med, där spelade de irländsk musik och säga vad man vill om den, den är milsvid från våran folkmusik.

Här gnölar de mest med fiolerna i obegripliga stycken, som någon Pers Anders gjorde på 1800-talet.

Där är det fart på fiolerna, banjon och gitarren. De sjunger och spelar så att man trampar takten och nästan ger sig upp på golvet i en yster dans. Fast som svensk så vore det väldigt skämmigt.

Irländarna verkade väldigt artiga och pratsamma, första dagen var vi vilsna i Dublin, vi hade vanlig karta som man vecklar upp, vi förstår oss inte på det moderna med Google maps. Försökte en kväll, men jag hörde inte vad hon sa i den, fattade inte heller hur vi skulle gå, så vi vecklade upp kartan. En dam stannade och frågade vad vi letade efter. Sånt har jag aldrig varit med om här.

Inte för att vi brukar veckla upp kartor här hemma precis, men öppenheten och hjälpsamheten, den förvånar oss alltid.

Pubarna var ett liv för sig, där dracks det Guinness, det där mörka, lite ovanliga ölet, om man är van vid Norrlands Guld.

Irländarna gillar att dricka, det var fullt på pubarna alla dagar i veckan, där skäms de inte att gå på måndagskvällen och ta några pints.

Hörde att när man lämnar blod i Irland, då får man se till att ha chaufför med sig, de får en pint Guinness efter att ha fullbordat sitt givande, här får man en kopp te eller något.

Irländarna skulle inte ge blod om de inte fick det, så traditionen håller sig vid liv.

Guinness är för övrigt väldigt nyttigt, det innehåller mineraler och vitaminer, många läkare gav det som recept till sina patienter, i alla fall förr.

Så fylld av nyttigheter, åkte vi runt på västkusten, förundrade över alla fina nya hus som stod övergivna och tomma.

Fick förklarat, att innan 2008 så byggdes det mycket på Irland, det var strålande ekonomi och många hus byggdes i spekulationssyfte. Sen kom nedgången, husen togs över av banker och andra myndigheter. Nu står de tomma, fast en del börjar säljas igen.

Vi fick in en sort vana att åka runt, in med våra väskor på ett nytt hotell, upp med toalettsakerna, rafsa åt sig något i resväskan, ner på middag, artig konversation.

 Sedan ner till den byn eller staden vi befann oss på och leta upp en pub, sitta där och lyssna på musik, hem till hotellet igen, sova vid halv elva, bli väckta halv sju.

Klockan sju var det frukost, jag och gubben som inte äter korv och kött, vi lassade i oss stekta ägg, potatis och vita bönor i tomatsås.

Tänk hur det är, här hemma skulle jag aldrig drömma om att äta sådant vid den tiden på morgonen. Men vi stod oss nästan hela dagen på den proteinrika frukosten.

Kaffet var väl si och så med, det är aldrig bra, så fort man lämnat Sveriges gräns.

En del övergick till att dricka Espresso, liknade mer vårt kaffe än det blask som serverades.

Så vi är mätta på irländsk musik, Guinness och söta byar, för denna gång.

Vi har besökt den 4e vackraste trädgården i världen. Kommer inte ihåg namnet men den låg utanför Dublin.

När de pratade om trädgård, så såg jag rabatter och blommor framför mig, men den bestod mest av stora träd. Park skulle jag väl kalla den, men de hade en japansk trädgård mitt i det hela. Den gick inte av för hackor den heller, så råkade det vara massa japaner i den samtidigt, så jag låtsades att jag förflyttat mig dit.

På tal om japaner så var ett hotell fullt av dem, gubben sa att det kanske var kineser, men jag vet inte om de invaderar med busslaster nu för tiden.

De var i alla fall oerhört artiga när man stötte in i dem i frukostkön, så de måste nog varit japaner, de är artiga har jag hört.

Irland var rent och fint, inga överfulla papperspellar eller smutsiga toaletter.

De gillar sin potatis irländarna, varje dag fick de som åt kött och fisk potatismos till sina rätter.

Gubben och jag kroknade på den dåliga hotellmaten och gav oss iväg till en pub för att äta. Han beställde in vegetarisk lasagne och fick den, samt en skål med pommes frites bredvid. Har aldrig stött på den varianten tidigare.

Vi såg heller inte till annat än två tiggare, de satt i Dublin och var irländare.

Sen kan vi meddela att de irländska asfaltsläggarna gör ett bra jobb, trots allt gnäll vi hört om dem, vägarna var jättefint asfalterade och jämna. Inte sönderkörda och gropiga som här, men så har de väl ingen tjäle där som ställer till det, inte dubbdäck heller vad jag kan förstå.

Ibland var vägarna så smala att vår buss inte kunde möta en annan buss, det blev en hel del krånglande när vi skulle backa och det var köer bakom. Men med gott humör och många glada leenden, så ordade de till det.

Dagis är dyrt på Irland, antar att det är bara vi i Norden som har så billig dagis.

Det kostar 10.000 kr per månad att ha sitt barn där, har man två, får man rabatt och behöver bara betala 7.000 för det andra.

Förstår då inte hur en familj med låg inkomst kan ha några barn på något dagis, mamman får väl vara hemma.

Så vi har det ganska bra här i landet lagom, men vi slår inte alla nyanser av grönt.