Möbelmode

Gumman var och tittade på möbler. Igår gjorde vi en sväng till vår lilla stad 3 mil bort.

Där skulle gubben titta på en förvaringshylla åt alla sina stereorack. Han lever kvar i den världen, där det skulle vara skivspelare, kassetdäck samt två hyggliga högtalare.

Han har tur, på loppis och second hand finns en uppsjö av sådana, tror han har fem uppsättningar. Hela hans lilla mansgrotta, den är full av elektronikprylar.

Varje man, borde ha en liten mansgrotta, där kan de pyssla med sådant som deras äkta hälft inte vill ha i det övriga huset. Som tur är, så har vi så många rum, att han kan ha en alldeles egen.

I alla fall så gick vi en sväng, i det där enda möbelvaruhuset som finns i vår lilla stad.

En sak som alltid slår mig när det gäller möbler, varför finns det ingen variation?

Alla svenskar ska tydligen äga en grå divansoffa, som är omöjlig att sitta i, utan att falla bakåt.

Helst då ska man dra upp benen under sig också för att sitta någorlunda rakt med ryggen, eller ligga platt på divandelen.

Går väl an för yngre, jag hade kuddar på golvet, att sitta på, tills jag var närmare 30. Inte ens en pinnstol.

Förstår nu att mamma och pappa alltid satt på sängen i den lilla ettan, när de kom på besök. De hade inte kommit upp, om de satte sig på golvet.

Så gråa divansoffor i olika nyanser, samt några vanliga tresitsare, de var gråa de också.

Sen kom vi till sängavdelningen, svenska folket ska ligga i kontinentalsängar!

Tror inte det fanns en vanlig hederlig säng att köpa, en med stomme och madrass.

Sängar som man nästan behöver stege till, för att kravla upp i. Stora klunsiga sängar med femtioelva madrasser ovanpå varandra. Provsatt en, jag sjönk ned som prinsessan på ärten.

Jättelika och ser ut att väga ett ton, samt allt i tyg, ända ned till golvet. Ytterst opraktiskt om man som vi har djur som hårar ned allt, skulle ta en hel dag att dammsuga upp allt hår och damm.

Allt detta är väl ok, men vill man ha något annat i säng och soffväg, då gäller det att leta. Vet ett äldre par, de fick leta i månader, innan de hittade en soffa som gick att sitta bekvämt i. De ville inte dra benen under sig, eller ligga och drälla på en divandel.

Det går mode i allt, nu har möbelfolket styrt in oss på detta, så ska det vara i ett svenskt hem, basta!

På sjuttiotalet skulle allt vara i spånplatta, det gick att snickra ihop en säng till en billig penning och köpa en madrass och slänga på. Den blev ganska låg, men den var praktisk.

Om man nu inte ville ha en furusängstomme vill säga, då fanns det nästan bara furusängstommar. Kontinentalsängar, de fanns väl bara på kontinenten, här i Sverige låg vi i furu.

Sedan var det madrasser med ben på, stora klunsiga de också, samt att de som ville ha något annat, de fick köpa till en huvudgavel i tyg och sätta upp, så att inte tapeten blev flottig av håret.

Men nu klättrar vi glatt upp, i våra prinsessan på ärten sängar och sover i allt hår och damm.

Undrar vad nästa säng och soffmode ska bli? Såg till min förvåning att de börjat nytillverka små fåtöljer som de hade på 1800-talet.

Förr verkade de sitta och sova, i alla fall när man ser de korta sängarna i stugorna.

Det ansågs farligt att ligga helt plant, i alla fall på 1600-talet, sedan blev det väl ok antar jag, eftersom vi ligger ned.

Jag har sängstomme och rejäla madrasser, samt att jag kan komma åt och dammsuga damm och katthår under sängen. Det tänker jag fortsätta med.

Utanför stugan kommer hösten ångande, växterna ska in från sitt sommarlov och pelletsförrådet är påfyllt. Badsäsongen inleds, den enda badsäsong jag har, eftersom jag inte badar i sjö och hav, annat än i vatten som håller minst 25 grader.

Där är jag ju inte, utan min badsäsong har jag i badkaret. Den är mysig den.

Tiden

Gumman har svårt med tiden. Den är ju som den är, ibland går den fort ibland går den sakta.

Men det lustiga i det hela är att det finns ju ingen tid, det är ju bara nuet. Vi har hittat på alltihop för att förstå det hela.

När något är roligt så går det fort, när något är tråkigt sniglar sig tiden fram.

För länge sedan fanns inte klockor i den utsträckningen som idag. I alla fall inte i bondstugorna på landet, tid var väl något för stadsmänniskor.

De gick upp när solen gick upp, sen till sängs när det blev mörkt. Tänker på de som råkade bo där midnattssolen lyser, de sov väl inte på hela sommaren. Samt hade en rejäl långliggare, när det eviga vintermörkret infann sig. Eller så gick de efter sin inbyggda sovklocka.

Jag har sovklocka, är trött vid tio på kvällen. Går det över sovklockan så kan jag ligga i timmar och stirra i taket. 

I alla fall så är våra liv inrutade med tid som inte finns, vi springer kring med våra mobiler och kollar vad klockan är.

Undrar hur det skulle fungera utan klocka? Vi tvåbenta behöver nog den, annars skulle det väl bli smärre kaos.

I Indien, på den tiden jag var där, då brydde de sig inte mycket om tid och sånt. Vi stannade till vid en busshållplats, frågade när bussen skulle komma, det var ingen som visste det. Någon gång skulle den väl dyka upp, de väntade.

När den väl kom så utbröt fullt krig med att komma in i den, jag gick med i det kriget och kastade undan en liten gammal gumma, jag skulle bara med.

Inte tal om någon artig kö där, djungels lag gällde. Bussen var knökfull, konduktören gick på axlarna på folk och tog betalt. Har visst berättat det förut, men en historia väl värd att ta i repris.

Så, tiden finns inte, det är människans påfund. Det finns bara en tid och det är nu, den vad klockan råkar vara just nu, det är en annan sak.

Träffade en som hade en fin armbandsklocka, där stod bara en tid. Det var NU.

Folk pratar om att tiden går fortare nu, det kan jag väl hålla med om. Vi äldre speedar oss igenom dagarna. Det är snart bara måndag och fredag på en vecka. Ett år känns som några månader.

Sen att den ska gå fortare kan jag inte fatta, ett dygn har fortfarande 24 timmar och en månad ha si och så många dagar. Ett år är ett år. Så fortare går det inte, bara vår uppfattning om den.

Annat var det som barn, då var tiden oändlig. Efter ett sommarlov, så kände man knappt igen de andra, killarna kunde ha fått mustasch och kommit i målbrottet under det oändliga sommarlovet. Tio veckor var som ett år är nu.

Idag känns sommaren som några ynka veckor, vilka vi här i stugan inte fattat, nästan inget har blivit av i sommar.

I alla fall inte för min del, gubben har fixat lite ny panel och målat lite. Jag har knappt varit utanför dörren, känns det som.

Nu ska jag ju ha något att skylla på, då får det bli vädret. En urusel sommar vädermässigt. Gubben sa häromdagen, att det inte varit en så kall sommar sedan 1862, de ni, det är något det.

Så tiden den går, den upprepar sig hela tiden. Vi lever i tron att den är linjär, men faktiskt är den cirkulär.

Nu tänker jag inte gå in på djupa filosofiska tankar om tiden, men vår bästa tid är faktiskt nu, det finns ju ingen annan.

Så urbota dumt att gå och tänka på det som varit, bra eller dåligt, det är ju bara tankar i ens huvud, det är ju inte nu.

Ändå så lever vår historia ett eget liv i oss, den talar om för oss vilka vi är, hur dåliga vi är, hur bra vi är.

Vi är alltså produkter av våra tankar om oss själva, samt vad vi tror att andra tycker om oss.

Ligger mycket i, att ändra sina tankar och ändra sitt liv.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, det bara dök upp som en liten parentes i det hela stora.

Som sagt, sommaren har ilat förbi. Förutom vädret så får jag skylla på att vi varit borta en vecka till Irland. Samt att vi arbetat hela sommaren. Samt att jag varit på kurs en vecka. Samt att kusinen och Jägersrogänget varit här och tagit bort hela två veckor av vårt sommarutejobb. Så minst fyra hela veckor har gått åt att göra andra saker än att måla ute.

Snart så ska växterna in från sitt sommarlov, det har i alla fall fått väta så att det räcker till. Solen ska försvinna bakom trädtopparna och titta fram i april maj igen. Katterna ska gå i vinterdvala, sova och äta upp sig.

En fladdermus, eller pippistrello som det heter på italienska, den fick sätta livet till i sommar. Den låg bland våra skor och var stendöd, en av katterna hade lyckats fånga den i flykten. Det är skickligt det. Men synd på lilla fladdermusen.

Grannens får pinglar inte utanför längre, samt att jag tror att tranorna dragit söderöver. Snart är det dags för Jägersrogänget att göra lika, de drar iväg när frosten börjar närma sig i slutet av september, sen gonar de sig i solen hela vintern och kommer hem med svalorna i slutet av maj.

Vi andra får vara stannfåglar och nöja oss med det.