Dietens tid är nu

Gumman vaknar tidigt. Katten Moy Moy vill inte att jag sover längre än till sex. Då sätter han klorna i min fina byrå och vet då, att jag far upp som ett skållat troll.

Sen springer han och gömmer sig, vet att får jag tag i honom, så åker han ut i kylan.

Då är det tji att somna om, lika bra att gå upp i kylan som ett gammalt hus bjuder på, i alla fall på golven.

En lustig katt det där, han har en plats på vedspisen, precis vid den vanliga spisen, där sitter han snällt och tittar på när jag rör i kastrullerna. En liten kock i kattformat, intresserad av matlagning.

För er som gillar katter eller djur i största allmänhet, finns en dokumetär på SVT om katter i Istanbul, de där fria gatukatterna, som är födgenier. Jättebra tycker jag i alla fall.

Vintern rullar på, tycker det känns exotiskt varje gång jag ser grönska på TV, eller lättklädda folk i Antikrundan. Vi har verkligen skarpa kontraster i denna höga nord, från en meter snö, till ljusgrön grönska.

Undrar vart all humlor håller hus nu? Sover de törnrosasömn på något ställe, tills vårsolen lockar fram någon slags längtan, att ge sig ut och på deras klumpiga sätt flyga omkring alldeles yrvakna.

Vi har bara tre rådjur som äter havrekross, undrar också vart alla tio vi hade en vinter håller hus. Kanske slutade de som mat åt lodjur och folk.

Han som gillar att skjuta dem, han har kommit med mat till oss, fyra säckar havrekross, lät väl räcka hela vintern.

De gillar viltpellets bättre, kanske skulle vi slå på stort nästa år och köpa sådana. Innehåller visst många näringsämnen, samt att tre stycken pelletsätare, är billigare än tio.

Vi har inte varit i stan i år, inte sen före jul faktiskt, vi hade hamstrat det mesta som vi köper där, så en billig januari har det blivit. Lite förnödenheter i byns affär, det är allt.

Vi är ju inte sådana som sitter och handlar på nätet heller, lite kosttillskott på sin höjd.

Läste att de skulle lägga på 125 kr plus moms, på varje paket som kommer från Kina, antar att de blev trötta på att drunkna i dem före jul, Postnord alltså.

Skickade meddelande till dottern, som gillar att skicka efter saker därifrån, billigt krafs tycker jag, finfint tycker hon. Ville bara varna henne att tänka efter innan hon går in på sin app och beställer fler formar att göra ljus i, eller nagelkit för lösnaglar för en spottstyver.

Nu råkade detta meddelande gå till min kollega istället. Hon svarade att hon inte beställer något från Kina, lite undrande varför jag skickade speciellt till henne om detta. Gäller att kolla vart man skickar saker, kan bli väldigt fel annars.

Sen de där människorna som inte kan svara på SMS, hallå, vilken sten har ni krypit fram under? Det som irriterar mig, är att de inte vill lära sig heller.

Nu pratar jag inte om 90 åringar på hemmet, utan folk i min ålder, nyblivna pensionärer eller ännu yngre, som har de flesta hjärnceller kvar förhoppningsvis.

Skulle jag inte kunna hantera en dator eller en telefon, då skulle jag bli fullkomligt isolerad här i skogen.

När vi inte hade sånt på nittiotalet, då fanns där service här på landsbygden, även en bank och en telefonkiosk i byn. Nu är allt borta, det är två mil till banken, som inte har kontanter, det finns en resebyrå i stan, om man inte kan beställa resa själv, samt att jag antar att det fortfarande går att ringa och beställa tåg och bussbiljetter.

De flesta kan väl i alla fall ringa på sin telefon, grannen han har en sån där Doro med knappar, fast det misslyckades också, jag fick visa honom att han måste trycka på grön lur när han skulle svara.

Han öppnade bara telefonen och stod och skrek hallå, ingen där i andra änden. Att notera är, att han yngre än mig.

Jag går på 5.2. En han trodde jag drack bara öl när jag sa att jag kör 5.2. Alla vet väl vad det är, trodde jag i mitt enfald.

Det är när man ska äta som en myra två dagar i veckan, sen gäller det att inte vräka i sig de andra fem. Garanterad viktnedgång på ca ett kilo i veckan. Samt att jag mår bättre och sover bättre.

Januari är alltid en sådan månad för mig, efter helgernas frossande, så är det dags för späkning, eftersom jag är en antingen ellertyp. Antingen äter jag, eller så äter jag inte. Finns liksom inget mellanting, inte en sån som måste slänga chokladasken för att jag glömde bort att den fanns, eller inte var sugen på choklad.

Eller som de som bakar sju sorters kakor, femtioelva bullar, tre olika slags sockerkakor och fyller frysen. Sen tar de bara fram och bjuder på!

Vi människor är ju olika, men jag kan för mitt liv inte klura ut hur de funkar.

Här kan vi inte ha något hemma, det är omöjligt att sitta en kväll och se på TV och veta att det finns godsaker i något hörn, hjärnan söker sig oupphörligen tid, jag hänger inte med, vad de säger i rutan.

Det är kallt, minus tio. Snön ligger djup och bäddar in jorden i ett täcke, de gräver för fiber, vräker upp stora stenar i skogen bredvid, vår stig vi brukar gå, den är blockerad, inget är som förut, allt är i förändring och vi med det. 

Gäller att hänga med annars blir man ohjälpligt efter.

Fiber på väg

Gumman får bredband. Medan strider rasar ute i världen, gängkrigen breder ut sig i förorterna, forskarna varnar för en ny istid, människor gråter, skrattar, föds och dör.

Då är det bara en sak som händer här, vi har fått vår backe uppgrävd och ett orange plaströr har lagts ned i backen.

Det är jättestort i vår värld, äntligen händer det något på fiberfronten.

De kom helt plötsligt, utan att vi hade en aning om något och knackade på dörren.

Eftersom det inte brukar knacka oanmält på vår dörr här nere i backen, så blir det alltid lite spännande när det väl gör det.

Där stod en man och sa att i morgon bitti klockan 7, så gräver de från tomtgränsen och upp för vår långa backe.

Jag har snart i ett år, gått och funderat på hur de ska bära sig åt att gräva där, vägen är smal och krokig och backen är brant. Precis lagom för en bil att ta sig upp och ned.

De hade redan placerat en stor grävare i skogen, den stod där stor och tyst och redo att gå an på vår backe.

Nästa morgon var jag uppe runt halv sex, det var –15 ute, jag måste ju tala om för grävgubben, att de inte fick börja gräva vid rötterna på två stora granar, som vi har precis vid tomtgränsen där backen börjar. Vi är ju trädkramare, varenda fint träd som står, ska stå där det står.

Jag sprang in och ut med ficklampan och kollade om det hände något, då plötsligt vid halv 7 stod grävarmonstret på och puttrade och gick. Jag sprang upp och kollade, inte en själ satt i, sprang upp en liten bit till och lyste, ingen bil vid vägen.

Så höll jag på i nästan tre kvart, grävaren morrade med lysena på, katten Moy Moy tyckte den var intressant och sprang och hoppade i närheten av de stora larvfötterna.

Jag blev nervös över att han inte var rädd, såg skräckscenariot att han skulle springa runt grävaren när den grävde och tycka att det var en kul lek, samt bli en alldeles platt katt.

Till slut, när jag höll på stelna till en pinne av kylan, gick jag in och försökte tina upp i köket någon minut, kikade ut och såg att grävaren var på väg att backa ut.

Kastade på mig jackan, slängde fötterna ned i stövlarna, såg för mitt inre att jag inte skulle hinna, han skulle svänga skopan och ta ett rejält grepp om jorden vid granarna och all min möda med att bevaka det hela, den skulle vara förgäves.

Greppade ficklampan, småsprang upp mot grävaren som backade ut på vägen, tänkte att han ser väl inte mig i mörkret utan kör väl bara på. Grävaren vrålade, jag viftade med ficklampan, hade inte ens fått på mig vantar i brådskan.

Till min lycka så blev jag inte överkörd, han kom körande mot mig, jag stod där som den ensamma soldaten på Himmelska fridens torg, den jättelika maskinen stannade, han stängde av den och klev ur.

Galna kvinnor med håret på ända, som står i backar i mörkret och viftar med ficklampor, det får ingen grävargubbe ignorera.

En jättetrevlig man lyssnade till mina argument om att inte börja gräva vid granarna, samt skona stigen som rådjuren går på, när de kommer och ska äta havrekross.

Han höll med om granrötterna, jag vet inte vad han tyckte om rådjursstigen, men det bjöd jag på.

Mission completed, han började gräva där jag sagt, jag kunde gå in och försöka tina upp.

Tänkte då, att jag inte hunnit oroa mig för backen, hade jag vetat detta veckor i förväg så, har jag kunna slagit vad om att det också hunnit byggas upp diverse tankar i huvudet. Det bästa är när allt sker plötsligt, tankarna hinner inte ta rot. Det bara sker.

Nu är det klart, blev faktiskt klart under dagen, lite förstört är det, men det växer väl över med tiden. Backen är i alla fall farbar igen.

De måste gräva en extra 700 meter, vi är i änden på hela projektet, ganska bra att vi inte skulle behöva bekosta detta, tre dagars arbete med grävare kostar nog en hel del. Men nu är den nya samhällsstrukturen på gång, fiber till alla, ropen skalla.

Nu återstår det väl en hel del att gräva, det ska grävas runt hela byn till alla fastigheter, samt grävas in till stugan, det lär nog dröja till hösten innan vi kan knäppa på fibern och köra.

Så det är vad vi här i vår värld pysslar med, resten av världen pysslar med sitt i sina liv. En del har det trevligt, andra inte.

Rysskylan för våran del har i alla fall släppt, det berömda högrtycken från öst, som ger oss kyla på vintern och värme på sommaren. Snart står vinden på från väst igen och ger oss snö och mildare väder. Lågtrycken från de Brittiska öarna, de kommer förbi och säger hello, gillar dem bättre än den stränga rysskylan, i alla fall på vintern.