Fiber på väg

Gumman får bredband. Medan strider rasar ute i världen, gängkrigen breder ut sig i förorterna, forskarna varnar för en ny istid, människor gråter, skrattar, föds och dör.

Då är det bara en sak som händer här, vi har fått vår backe uppgrävd och ett orange plaströr har lagts ned i backen.

Det är jättestort i vår värld, äntligen händer det något på fiberfronten.

De kom helt plötsligt, utan att vi hade en aning om något och knackade på dörren.

Eftersom det inte brukar knacka oanmält på vår dörr här nere i backen, så blir det alltid lite spännande när det väl gör det.

Där stod en man och sa att i morgon bitti klockan 7, så gräver de från tomtgränsen och upp för vår långa backe.

Jag har snart i ett år, gått och funderat på hur de ska bära sig åt att gräva där, vägen är smal och krokig och backen är brant. Precis lagom för en bil att ta sig upp och ned.

De hade redan placerat en stor grävare i skogen, den stod där stor och tyst och redo att gå an på vår backe.

Nästa morgon var jag uppe runt halv sex, det var –15 ute, jag måste ju tala om för grävgubben, att de inte fick börja gräva vid rötterna på två stora granar, som vi har precis vid tomtgränsen där backen börjar. Vi är ju trädkramare, varenda fint träd som står, ska stå där det står.

Jag sprang in och ut med ficklampan och kollade om det hände något, då plötsligt vid halv 7 stod grävarmonstret på och puttrade och gick. Jag sprang upp och kollade, inte en själ satt i, sprang upp en liten bit till och lyste, ingen bil vid vägen.

Så höll jag på i nästan tre kvart, grävaren morrade med lysena på, katten Moy Moy tyckte den var intressant och sprang och hoppade i närheten av de stora larvfötterna.

Jag blev nervös över att han inte var rädd, såg skräckscenariot att han skulle springa runt grävaren när den grävde och tycka att det var en kul lek, samt bli en alldeles platt katt.

Till slut, när jag höll på stelna till en pinne av kylan, gick jag in och försökte tina upp i köket någon minut, kikade ut och såg att grävaren var på väg att backa ut.

Kastade på mig jackan, slängde fötterna ned i stövlarna, såg för mitt inre att jag inte skulle hinna, han skulle svänga skopan och ta ett rejält grepp om jorden vid granarna och all min möda med att bevaka det hela, den skulle vara förgäves.

Greppade ficklampan, småsprang upp mot grävaren som backade ut på vägen, tänkte att han ser väl inte mig i mörkret utan kör väl bara på. Grävaren vrålade, jag viftade med ficklampan, hade inte ens fått på mig vantar i brådskan.

Till min lycka så blev jag inte överkörd, han kom körande mot mig, jag stod där som den ensamma soldaten på Himmelska fridens torg, den jättelika maskinen stannade, han stängde av den och klev ur.

Galna kvinnor med håret på ända, som står i backar i mörkret och viftar med ficklampor, det får ingen grävargubbe ignorera.

En jättetrevlig man lyssnade till mina argument om att inte börja gräva vid granarna, samt skona stigen som rådjuren går på, när de kommer och ska äta havrekross.

Han höll med om granrötterna, jag vet inte vad han tyckte om rådjursstigen, men det bjöd jag på.

Mission completed, han började gräva där jag sagt, jag kunde gå in och försöka tina upp.

Tänkte då, att jag inte hunnit oroa mig för backen, hade jag vetat detta veckor i förväg så, har jag kunna slagit vad om att det också hunnit byggas upp diverse tankar i huvudet. Det bästa är när allt sker plötsligt, tankarna hinner inte ta rot. Det bara sker.

Nu är det klart, blev faktiskt klart under dagen, lite förstört är det, men det växer väl över med tiden. Backen är i alla fall farbar igen.

De måste gräva en extra 700 meter, vi är i änden på hela projektet, ganska bra att vi inte skulle behöva bekosta detta, tre dagars arbete med grävare kostar nog en hel del. Men nu är den nya samhällsstrukturen på gång, fiber till alla, ropen skalla.

Nu återstår det väl en hel del att gräva, det ska grävas runt hela byn till alla fastigheter, samt grävas in till stugan, det lär nog dröja till hösten innan vi kan knäppa på fibern och köra.

Så det är vad vi här i vår värld pysslar med, resten av världen pysslar med sitt i sina liv. En del har det trevligt, andra inte.

Rysskylan för våran del har i alla fall släppt, det berömda högrtycken från öst, som ger oss kyla på vintern och värme på sommaren. Snart står vinden på från väst igen och ger oss snö och mildare väder. Lågtrycken från de Brittiska öarna, de kommer förbi och säger hello, gillar dem bättre än den stränga rysskylan, i alla fall på vintern.