Våren i antågande

Gumman dyker upp igen. Ni kanske trodde ni blivit av med mig, men se det har ni inte.

Inte mycket har hänt i stugan sen vi sist hördes vid, julen har kommit och gått, nyår och trettondagen. Vi har överlevt januari, som brukar vara årets kallaste månad. Men i år var den rekordvarm.

Den makalösa manicken som ger värme till stugan, den har surrat och gått, inte en enda ynka pellets har gubben burit i år.

Nu börjar fåglarna sjunga huvudet av sig i träden. Låter som rena maj i buskarna, vet inte att jag hört dem så tidigt som i år. De tycker väl att våren är i antågande.

Inte ett enda rådjur har vi sett heller, som om de inte existerade. Kanske gör de inte det heller, han som kommer med havrekross varje höst, han kanske har skjutit varenda en.

Inte har vi haft en enda snöröjning heller, väldigt ovanligt, tror inte det hänt på de 30 år vi bott här.

Sedan har vi blivit mindre, både gubben och jag. Massa fett har glidit av oss, som smör på en varm brödbit. Kanske inte lika fort, men så är det, tror jag snart gått ned 13 kg och är redo för att ställa upp i tidningens viktklubb. Före och efter, med strålande resultat.

Hemligheten är enkel, vi har ätit mindre. Inte heller har vi sportat eller gått flera mil per dag, soffpotatisar som vi är.

Samt uteslutit jordnötter. Enkelt räknat så satte jag i mig hundratals kalorier varje dag i mitt mumsande på dem. Inga påsar hemma, massa minus på vågen, enkelt och bra.

Så det finns inga djupa hemligheter med viktnedgång, sätt i dig färre kalorier än vad du gör av med är hela grejen.

Tiden går fortare nu säger en del, dygnets 24 timmar känns som 15. Tror det har med åldern att göra faktiskt. Tiden kan ju inte gå fortare utan bara uppfattas så.

Det finns ingen tid, det kan jag hålla med om. Det är ett påfund, människans sätt att kontrollera tillvaron. Vore väl lite kaotiskt annars, som i Indien, där tycks det inte finnas någon tid.

Där ryckte de bara på axlarna när vi frågade när bussen skulle komma, ingen visste. Kom den så var det bra, kom den inte så var det bara att sätta sig på huk vid vägkanten och vänta.

Jag växte upp i en tid som inte finns längre, en sävligare tid kan man säga. Människan var på något sätt lugnare på den tiden. Eller så berodde det på att vi inte var så många som nu.

Stockholm var nästan folktomt på sommaren, en och annan vilsen turist syntes, på tunnelbanan var det gott om sittplatser mitt i industrisemestern.

Nu spelar det ingen roll vilken årstid det är, alltid som en stor myrstack av människor och tunnelbanelinjer, tvärbanor hit och dit.

Även i Hudiksvall så märks det att vi blivit fler, en parkering där som är gratis, den var alltid nästan tom i början av 90-talet, idag finns det nästan inga platser kvar.

Kan väl inte bara bero på att bilarna ynglat av sig, det behövs människor att köra dem.

Allting förändras, har lite svårt med det. Var nere i Stockholm i november, förfasades över ett höghus vid Gullmarsplan, som förstörde min barndoms plats, med sin fasad av glas.

En i Jägersrogänget som bor i Sjöstan, hon gillade det. Kanske är det så att där man bor så ser man inte förändringar på samma sätt. De växer liksom långsamt in i medvetandet.

Här förändras inte saker och ting i samma takt, i alla fall så märker vi inte det. Träden blir högre, men det går ju inte över ett natt precis.

Kanske om jag skulle dimpa ned här i byn efter 30 års bortavaro, så skulle jag reagera.

Här byggs i alla fall inte massa fula höghus, här byter husen ägare och de kanske målar om eller något.

Skrot Arne har i alla fall inte minskat ned på sitt bilbestånd, där står det skrotbilar överallt, har gjort det i massor med år. Ett tag var kommunen på honom att minska ned med antalet, då gjorde han det men nu verkar det vara lika igen.

Har alltid undrat vad som driver honom att ha alla dessa bilar. De är ju knappast körbara, undrar också vart det kommer ifrån. Säljer han delar? Ja, det kan man undra.

Gamla byskolan har bytt ägare, jag väntar på den nya att dyka upp. Tydligen är det en ensam kvinna och med research via Facebook, så har jag listat ut att hon är någonstans mellan 40 och 50, har ring i näsan och har hundar.

Samt att hon vill ha gamla element och återvunna saker att sätta in. Kanske får den ett rejält ansiktslyft efter alla dessa år, återstår att se.

Hon är så välkommen till byn, vi behöver lite nytt folk att prata om här, det står lite still just nu.