Det bidde ingenting

Gumman och gubben sitter i stugan.

I dessa tider är vi glada att vi bor här i skogen, bland småfåglar och myror som inte bryr sig det minsta om något virus.

Tycker jag har varit på den här jorden många år nu, men aldrig varit med om ett sånt globalt ståhej.

Som gubben sa, vi trodde att ett atomkrig skulle sätta världen i skräck, men istället gör ett osynligt virus det.

Allting har ett slut, så har även detta, även om ingen kan säga när. 

Bara synd om alla som drabbas av detta, antagligen gör vi det hela bunten till slut. Om det inte är själva viruset som drabbar oss, så stängs nog inte världen av utan konsekvenser. Både bra och dåliga.

Nog om domedagen, djuren bryr sig inte om den.

Gässen flyger över oss, på väg norröver. Tranorna visste inte om att det är inreseförbud till Sverige, de har landat vid Hornborgarsjön.

Myrorna springer runt på sin stack på södersidan, de tycks i våra ögon bara kuta omkring utan mål ovanpå. Men de är invecklade i ett gediget arbete, ett som bara myror vet. Ett stort kollektiv, med ett kollektivt medvetande.

Kollektivt medvetande har vi människor också, fast det märks inte så mycket på oss. Vi ser oss själva som individer, fast när alla börjar hamstra toapapper samt ris och pasta, då är vi en del av det.

Kollektivt är många rädda just nu, fast jag tror nog att majoriteten är ganska lugna, i alla fall på ytan.

Annars så har vintern varit snäll med oss, den har inte varit allt för kall och bara bjudit på ett fåtal snöfall. Den 1 mars var det barmark, sedan någon vecka senare, så ville den visa att den minsann var kvar. Då kom det 4 dm på ett dygn, så de så.

Kommer att tänka på en klassisk sketch. En från min barndom. 

Ser skräddaren som sitter på bordet, han som hette Tödde. Han har fått i uppgift av Mödde att sy en kostym.

Mödde kommer för att hämta den, får till svar att det bidde ingen kostym, den har kympit, det bidde en kavaj. Den var inte färdig, Mödde får gå därifrån med löfte om att den skulle bli färdig på lördag.

Lördagen kommer, Mödde kommer igen och ska hämta sin kavaj, få till svar att det bidde ingen, den har kympit, Mödde frågar vad det blev då. Får till svar att det bidde en väst.

För att göra en lång historia kort, så bidde det mindre och mindre. Mödde kom tillbaka ett antal gånger, bara för att i slutänden höra att det bidde ingenting.

Varför jag tänker på den är att vi redan i januari planerat ett teaterbesök i Sundsvall, vi var ute i god tid, långt innan vi ens visste att det fanns något virus. Vi bokade hotell och såg fram emot en hotellvistelse, teater samt den obligatoriska äta ute på restaurang. 

Låter väl inte så mycket, men för oss som inte släpper loss så ofta, det var en helkväll.

Det bidde inget. Inställt som allting annat nu.

I början av mars kom jag på att vi skulle unna oss en vecka i England i mitten av maj, sagt och gjort, flyg och hotell bokat. Fast då visste jag att folk var sjuka i Italien, men tänkte väl inte mer på det.

Det verkar luta mot att det inte bidde heller, fast någonstans hoppas jag att kanske, kanske, är det fritt fram då.

Får väl ta det som Mödde, han blev lite irriterad, men lommade iväg utan något, han fann sig i sitt öde. 

Inte för att det är en liten stuga, vi har 135 kvm att stugsitta i. Två våningar och två toaletter. Så vi går inte på varandra.

Enstaka besök upp i byn till ICA, där smyger vi in och handlar, ser andra som smyger omkring i gångarna.

Vi alla försöker väl se ut som vanligt, men under ytan ligger det en känsla över att det är inte som vanligt. Samtidigt som vi nog alla undrar. Vad handlar detta om?

Jag säger bara, att det är tur att vi har Netflix och alla övriga, vad de nu heter. Har kommit ifrån att läsa böcker tyvärr, så min underhållning ligger i streamingtjänster.

Räddar antagligen miljoner människor från att få spunk i sina bostäder.

Livet går vidare, våren är på väg, snart kan vi roa oss med att krafsa i rabatter, vårtvätta bilarna, samt njuta av livet i största allmänhet.

Alla borde få vara lantisar just nu.

Det är som om jorden har skickat oss alla in på våra rum, för att tänka ut vad vi har gjort. Det är inte lite det, hoppas någonting gott kommer ut av det hela.