Livet fortsätter sin gilla gång

Gumman kikar efter våren. Ja, här gäller det att hänga med i svängarna, våren kommer snabbt, den smyger sig försiktigt på varje dag.

Kan väl inte anklaga den för att vara särskilt varm, ser med sorg på väderleken de närmsta veckorna. Ingen värme i sikte.

Om 12 dagar så skulle gubben och jag åkt till England och Glastonbury, som alla förstår så går inte det nu. I mitten av mars så trodde jag det, att eftersom det var flera månader kvar, så hade väl det här viruset försvunnit. Men där hade jag fel.

Fick en film om staden av en vän, där kunde jag och gubben se hur det ser ut där, vi reste över staden och i staden i 14 minuter, såg vad vi gått miste om.

Vecka ut och vecka in, håller detta konstiga tillstånd i sig, har svår abstinens över att inte få gosa och krama mitt lilla barnbarn. Får, får jag väl, men både gubben och jag är inte övertygade om att vi skulle må särskilt bra om vi blev sjuka, så jag väntar och lider.

Ingen tröst, över att det sitter miljontals far och mormödrar runt om världen och känner lika.

Inte får den tanken mig att sakna henne mindre, men det är som det är.

Foliehattarna går bärsärkagång på 5 G master, anklagar Bill Gates, för att han kommer att se till att hans vaccin, när nu det kommer, så tänker de lägga in ett chipp i det, för att sedan kunna hålla oss i schack.

Vem som kommit på det, har jag ingen aning om, men det låter ju onekligen konstigt om han sitter och funderar på det.  

Tänker att allt detta får man ta med en nypa salt, allt möjligt tokigt hittas på i dessa tider.

Ingen verkar veta någonting. Lika bra att sluta läsa nyheter, ena dagen är högt blodtryck livsfarligt om man nu råkar få Corona, nästa dag är det inte det. Vaccin hit och dit, tidningarna gottar sig i skräckhistorier, de klappar i händerna, vill göra oss lite räddare om de kan.

Läste en liten lustighet, 2019 års sämsta investering, en kalender för 2020.

Nog om detta, har fullt upp med att tänka ut när vi ska putsa fönstren i stugan. Det måste göras innan allt växer upp i rabatten.

Gubben brukar lägga träpallar på varandra, så att jag kan stå stadigt när jag putsar. Men vädret inbjuder inte till att putsa, det är mitt dilemma.

Ett litet problem medans världen är upp och ner, men likväl ett stort problem i stugans värld.

När detta är över ska jag gå omkring och krama allt och alla, så tänker jag nu i alla fall.

Stockholmarna har kommit till vischan igen, säkert inte i den utsträckningen de gjorde innan, men nu börjar detta dra ut på tiden, de vill till sina sommarstugor.

Bra eller dåligt, därom tvistar de lärde. Det visar sig nog.

I alla fall så var där ett gäng i affären i förra veckan. Det står klart och tydligt utanför, att vi ska försöka vara försiktiga och bara gå in en och en från samma gäng som åker till affären. För att hindra att det blir trångt därinne.

Vad skådar jag då? Jo en familj på fem personer som glatt travar in genom dörrarna, inte byfolk, de var naturligtvis Stockholmare. Inte Sundsvalls eller Hudiksvallsfolk, de kom från kungliga huvudstaden eller däromkring.

Är Stockholmare själv, eller var det för 30 år sedan, är väl därför jag känner igen mina landsmän.

Väl inne i affären så ställde de sig vid frukt och grönt, de bredde ut sig så jag vågade inte fram mellan dem, för att plocka åt mig. Här gällde det att vara försiktig, de hade ju kommit från vårt lands smitthärd nummer ett.

Hämtade andra saker, kollade om de flyttat sig, det hade de inte. Till slut kunde jag springa fram och rycka åt mig ett antal satsumas, jag höll andan medan. De hade ju just gått därifrån och de pratade hela tiden, antar att deras muninnehåll låg som en dimma över allt.

I Stockholm så springer inte folk omkring och pratar högt till varandra, vad de ska ha och inte ha.

Har nog att göra med att här kommer de på sin ledighet, samt att resten av familjen är med, lite uppspelta, lite ovana att dra med barn och sin äkta hälft in i affärer.

Då ska det diskuteras, helst högt också, så att ingen i affären kan gå miste på, om de ska ha chilibea eller vanlig bea till kvällens grillning.

Min app på telefonen, den som registrerar hur långt jag rör mig varje dag, den fortsätter att klaga över passivitet. Inte lika ofta som den gjorde i början, den har väl insett att jag är ett hopplöst fall och börjar ge upp.

Ser ut genom fönstret, det verkar regna. Då blir det väl ingen promenad i dag heller. Sorry appen, du får vänta till en annan dag.