En igelkott i duschen

Gumman har bråda dagar. Jag vet inte om det handlar om dålig planering eller vad det beror på, men tiden räcker inte till för mig just nu.

Idag har jag inte kommit från stolen framför datorn, den är navet i mitt liv, där gör jag det mesta.

Morgonen började med att läsa Hudiksvallstidningen som de ändrat till e-tidning från pdf och innan jag vant mig så är det svårare att läsa. Sedan ringde Thailand på Skype och talade om att där regnade det och var 27 grader varmt.
Här var det -7 och gråmulet så synd om dem det tycker jag inte, två samtal därifrån hann jag med innan det var dags att snurra på distans med staven.

Jag har berättat för er om min healingstav som jag snurrar på allt och alla med. Resultaten varierar men mest är det positivt eftersom folk blir bra bara efter någon snurrning.

Bäst är det på värk av alla de sorter har jag märkt, bra också när någon får cellgiftsbehandling, illamåendet blir inte lika svårt. Snurrade på ett kort av kusinbarnet i Italien före jul och cellgiftsbehandlingen kändes inte lika svår som de övriga.

Nu visste hon inte att jag snurrade så någon placebo var det inte.

Så nu har jag två i Thailand som har krämpor, ett barn med sömnbesvär någonstans i Sverige (har ett fotografi) samt Italien och Orsa att snurra på varje dag.
Jag får en väldigt stark handled av det i alla fall.

Sedan är det alla köpahusprogram och renoverahusprogram från England som jag har att se på nätet. Det tar också tid. Så ska man kanske äta också, så jag får ägna mig åt lite matlagning där emellan.

Har märkt att alla krukväxter också tar tid att sköta, de ska ha specialbehandling alla femtio eller vad det är. Snurrar lite på dem också, det är säkert bra.

Så bloggen blir eftersatt, lite synd eftersom jag gillar att skriva.

Igår tänkte jag på att pengar inte är värda någonting nuförtiden. En sommar 1970 arbetade jag och engelsmannen extra på ett motell i Småland.

Jag plockade disk från borden och han diskade. Det var ett populärt motell med matavdelning och bensinavdelning. Varje kund som skulle tanka fick snällt vänta tills mackpersonalen kom ut och tankade, sedan tvättade de av vindrutan och kollade oljan som en bonus.

Restaurangavdelningen en trappa upp var av modell mjölkbar, det namnet är ett frågetecken för de yngre men vi äldre uvar minns det.
Mjölkbar var namnet på matställen utan utskänkningsrättigheter, oftast med husmanskost på menyn.

Motellet hade också en fin restaurang för dem som ville ha en öl till maten, där var priserna annorlunda och kyparen spanjor. Han var rätt så exotisk då, de andra anställda var från Gamleby och han var en främmande fågel.
Motellägaren hade hittat honom på Kanarieöarna dit han åkte varje år, han undrade om kyparen ville arbeta i Sverige och på den vägen hamnade han på ett motell utanför Gamleby.

Värst var det att göra kring midsommar, då skulle stockholmarna till Öland och mjölkbaren på andra våningen var ett naturligt matstopp ungefär halvvägs.

Jag hade ensamt ansvar för att hålla borden rena från brickor, det var tungt att lassa på tallrikar, glas och bestick på en bricka från ett par bord, försökte mig på fyra stycken en gång men det var för tungt.  Vagnar som de har nu var inte uppfunnet ännu.
Sedan bar jag det fram till bandet och skickade det in i disken på andra sidan luckan, engelsmannen handdiskade grytor och satte resten in i maskinen. Han blev bombarderad från två håll, dels från mig och dels från köket.

När en buss anlände så skrek han nere på bensinstationen att en buss anlänt, han ropade upp för trappen så att de som stod i kassan hörde det. Sedan rapporterade jag till engelsmannen i diskluckan och han i sin tur ropade till köket.

En busslast innebar alltid att det gjorde hela personalen kvicknade till, sträckte på sig som inför ett krigsslag och så såg det alltid ut när bussfolket gick ned för trappan igen efter att ha ätit.
Kökspersonalen hade kastat ut dagens rätter i aldrig sinande ström, borden såg ut som slagfält, fulla med tallrikar, glas och kaffekoppar.

Dagens rätter var hederlig husmanskost, kan inte minnas att det fanns en enda pommes frites på menyn. Det var pölsa och rödbetor, strömming med mos, ärtsoppa och pannkaka. De flesta rätter kostade runt 4.75 kr, en räkmacka 4 kr
Kommer ihåg en kund som tyckte att 4 kronor för en räckmacka var hutlöst dyrt, svårt att tänka sig nu men vi får tänka att vår lön var 4.50 kr i timmen.

Det var vår lön för extraarbete under sommaren, de andra fast anställda hade nog ca 7 kr i timmen.

Om vi omvandlar det till dagens penningvärde så är en normallön på 120 kr i timmen idag så en räckmacka på 90 kr tycker vi är lite dyrt kanske.

Nog om detta, men jag undrar vart det ska sluta.

Så gick sommaren 1970, jag plockade disk och han diskade, vi fick gratis boende i ett stort tomt hus på andra sidan vägen.
Rummet var ödsligt och stort med en säng i ett hörn och ett bord i de andra.
Köket gick att använda även om det bara fanns en kokplatta och badrummet var fullt av tvestjärtar. Jag kommer ihåg att jag satt på toaletten en dag och tittade mot handfatet, där stod en kartong med en tvål i och plötsligt började kartongen att röra sig. Ut ur hålet tittade en tvestjärt ut med sina spröt. Han var nog lika förvånad som jag.

Ett stort renoveringsprojekt skulle vi kalla huset idag, då var det en utmärkt bostad för extraarbetande sommarfolk. Det gick det också, vi hade inte så stora krav på den tiden, tak över huvudet och en säng att sova i gick bra det också.

Ibland fick jag göra lite annorlunda saker som att ta telefonen när det ringde någon och talade engelska. Personalen från Gamleby var inte så slängda i språket som jag, jag talade det varje dag.
Det hände inte mer än en gång, det var en engelsman som ville boka rum till sig och sin fru. Jag tyckte väl att de skulle ha något billig och frågade inte om de nöjde sig med ett rum och en våningssäng. Det fanns bättre rum i längan med dubbelsäng och egen dusch men så långt tänkte inte jag utan jag bokade det billigare.

När de anlände så åkte de på en gång igen, frun gillade inte idén att sova i våningssäng. 

På tal om rum i längan så låg Gamleby Folkpark en bit bort och de flesta artister som uppträdde de bodde i längan över natten. En natt så sov Gunnar Wiklund där i ett rum och ringde ner till oss på morgonen och talade om att en igelkott låg i hans dusch.

Jag som inte var rädd för någonting egentligen på den tiden, jag gick dit. Gunnar öppnade och visade mig en liten livrädd igelkott som på något mystiskt vis hade letat sig ända in i hans dusch. Där låg den med taggarna utåt och såg allmänt missnöjd ut.

Jag som också var en hejare på att snabbt räkna ut saker, tog en handduk och svepte kring det lilla djuret och lade upp den på axeln. Att bli biten ingick inte i min värld då, men nu vet jag att igelkottar har skarpa bett och är inte rena i sina munnar.

Sagt och gjort, jag tågade ned till motellet med den på axeln och visad stolt upp min fångst. Gunnar drog nog en lättnade suck, han hade inte varit så smart och orädd som jag. Vi släppte djuret i buskarna och det travade glatt iväg.

En annan gång så var en berömd orkesterledare där, har tyvärr glömt hans namn, men han ringde efter frukost och jag fick bära brickan. Jag knackade på dörren och han öppnade spritt språngande naken, sade åt mig att ställa brickan på bordet som om det var den naturligaste saken i världen att inte ha en tråd på kroppen när man öppnade dörren. Jag var nog mer generad än var han var.

Andra artister som jag kommer ihåg var Svenne och Lotta Hedlund som skulle ha äggröra mitt i natten när de anlände och de travade in i köket och gjorde det själva.
Som artist gick det an, men nåde de andra som försökte närma sig köksdörren, där var det nobben.

Jag gjorde också de där dyra räkmackorna och blev en baddare på att steka omelett på beställning. Lärde mig knappa lite i kassan och då var sommaren över och det var god tid att flytta hem till Stockholm igen.

Det är nu många år sedan, över fyrtio om jag räknar efter. Ser med lite vemod att motellet inte finns längre.
Det lades ned 2005 efter att ha varit motell i 45 år, bilder visade alla gamla inventarier som gått på auktion och köket där tiden tycktes ha stått stilla sedan jag var där. Borta är motellarn som ägde stället, spanjoren i restaurangen, kökspersonalen och hon i kassan med det stora tuperade håret.

Inga fler bussar stannar där längre.

Men dyra räckmackor hade de i alla fall. Hela 4 kronor.