Sista bloggen

Gumman luras. Nu var det nog någon som läste överskriften och trodde att jag kastat in handduken och inte skulle skriva mer. Men så lätt blir ni inte av med mig, så länge det finns en läsare (det kan jag inte riktigt veta) så skriver jag.

Det är sista bloggen innan jag försvinner ett tag. Jag ska ner med min stav till Milano och snurra på mitt kusinbarn.

För er som ser mig som någon Madam Mim med en lång stav vill jag tala om att staven är egentligen stor som en penna. Kanske den inte ska kallas stav, på engelska heter den wand och det är stav.

Den ser faktiskt ut som en penna också.


Men nu ska jag inte krångla mig hela vägen till Milano för att enbart stå och snurra med den. Tänker göra lita annat också.
När jag säger krångla så är det rätta ordet, jag tycker inte om att lämna stugans trygga och välkända famn. Igår när det var kallt, var stugan som en varm hand som smekte mig. Den håller om mig och jag känner mig trygg i stugans värld. Som en surrogatmamma.

Så lite krångligt är det att lämna den och åka tåg till Arlanda och sedan sitta där som en uggla och vänta på att få checka in. Jag vill vara i god tid, tänker på alla tågförseningar och har tagit till ordentligt denna gång.

Jag anländer timmar före incheckningen, som är med de där manickerna som jag inte förstår mig på. Inga människor längre, bara maskiner, det höll på att sluta illa en gång i Munchen. Vi visste helt enkelt inte hur vi skulle göra med pass och allt detta som man skulle sticka in i maskinen, skriva nummer och gud vet vad.
Inte en människa fanns att fråga heller.

Så jag är där i tid om tåget är i tid.

Hem har jag tagit i ännu mer, gubben och jag missade tåget en gång när vi kom från London, ändå hade vi två timmars frist men flyget var försenat.
Vi hade tur och det fanns ett sista tåg senare, men vi fick betala dyrt för att komma på det. Det hjälpte inte ett dugg att jag stod och viftade med våra tågbiljetter för vårt missade tåg. SJ är stenhårda.

Så denna gång åker jag inte hem med tåget förrän nästa dag. Så nu kan flyget vara så försenade som det vill. Jag tänker inte sitta och stirra på Arlanda över natten utan åker en sväng in till Stockholm och gästar en skolkamrat från flydda tider. Det blir bra.

Flyga är inget jag gillar nuförtiden, det var helt ok förut, men jag känner mig inte så odödlig som jag gjorde när jag var yngre och undrar alltid om det ska sluta i ett flygplan. Tycker inte om starten, känner mig maktlös och liten, när vi väl är uppe så är det bättre och landningen går ju alltid åt rätt håll kan man tycka.

Sedan händer det väl inte mycket mer än att titta på folk som går omkring, flygvärdinnor och toalettfolk. Jag sätter mig alltid längst bak, längst ut.
Mamma sa alltid att man aldrig skulle sitta i mitten av ett flygplan, de har en tendens att gå av på mitten om man störtar.

Tänk er bilder på störtade flygplan som ni sett, alltid sticker det en stjärt upp som är någorlunda hel. Så sitter man där så kanske man sitter kvar om det störtar.

En vän sa en gång att kan man se framför sig vad som ska hända på resmålet så kommer man alltid fram. Får väl sitta och tänka intensivt på förorten i Milano så går det säkert bra.

Som ni säkert fattar så är det sjukdom inblandat i denna resa, mitt kusinbarn har fått bröstcancer och får cellgiftsbehandlingar. De är inte snälla mot hennes kropp de där behandlingarna utan jag ska försöka att hjälpa till att göra henne lite piggare och inte så illamående.

Sedan har de fem hundar i en trea, inte småhundar heller utan stora ryska vinthundar.
Inga svansviftningar där inte, den ryska vinthunden är hundvärldens aristokrater, de tittar lite avmätt på en när man kommer in och sedan vänder de bort huvudet.
Jag känner mig inte så värst välkommen, de känner igen mig eftersom jag varit där tidigare och de accepterar mig men mer är det inte.

Fast fem labradorer vore nog jobbigare, de är alltid så där överdrivet glada och hoppiga.

Hundar är lite jobbiga hur de än är, tycker jag som är kattmänniska.

Vi ska väl gå ut och dra omkring med dem också kan jag tänka. Vi får väl gå i omgångar eftersom jag inte vill ha två stycken i band på samma gång.
Ser de en katt så ligger jag nog som ett snöre efter dem. De är starka och jaktlusten är ännu starkare.

Jag ska tydligen följa med till en hundkvinna den här gången, hon är hunduppfödare på Borzoi (rysk vinthund) och bor uppe i bergen, i vad jag hört en fantastisk lantgård.

Kusinbarnet tyckte att jag skulle få en dos äkta italienskt, de skriker väl till varandra också när det pratar. Italien är ett land med halvdöva människor, det låter så i alla fall.

Där bor hon och hennes gubbe med massor av hundar och katter. Hon är engelsklärare också så det kan vara den första italienaren som jag kommer att kunna föra en konversation med. Annars är det svårt.

Engelska är inget språk som de måste läsa i skolan. Alla filmer är dubbade, så där lär sig ingen att höra språket. Inte som här, där engelska är obligatoriskt och vi matas dagligen med det engelska språket. Vi som talar svenska har inte så mycket andra val, vi måste lära oss ett språk eftersom svenska inte är så gångbart på fler platser än här. Förutom på en del charterställen i Spanien, där man kan få mammas köttbullar och pannkaka med sylt och allt är micket billigt bara för dig extrapris.
Konstigt att folk åker på charter en vecka och absolut måste äta köttbullar och pannkaka som de äter hela året om. För att inte tala om engelsmännen som älskar sina ägg och pommes frites, de sitter säkert i Thailand och äter det också.

Nu gjorde jag en liten loop.

Så hundkvinnan pratar engelska och jag kan prata med henne, det blir bra.

Sedan ska vi äta italiensk mat och dricka vin antar jag. Förra gången fick jag en parmesanrisotto som inte gick av för hackor.

Ska bli skönt i alla fall att lämna vintern ett tag, det börjar bli lite för kallt här för min smak. Februari är en månad som gott kunde strykas ur almanackan, den är bara för kall och tråkig om man inte ägnar sig åt vintersporter och det vet ni nu att jag inte gör.

I Milano håller rosorna på att blomma ut från knopp. Gräset är grönt och det är ganska varmt på dagarna.

Den här gången ska jag gå lite mer i affärer och gå igenom alla matvaror och köpa det som verkar lite annorlunda och kul.

Sedan måste jag ta med alla mina piller, funderar på att fråga grannen om jag får låna en sådan där veckogrej för piller i plast så att jag kan portionera ut allt under veckan jag blir borta.

Det låter det med piller, men de enda jag tar som är sk, vanlig allopatisk (där svängde jag mig med ett fint ord) är statinerna och ett litet hjärta blodförtunnande, allt annat är örter och oljor.

På morgonen tar jag Omega 3, jättenattljusolja för blodsvallningarna,  auryvedisk blodtrycksmedicin. På kvällen blir det fler, då sveper jag i mig följande,
detoxpiller av auryvedisk natur (håller magen igång och renar blodet), en statin, blodtrycksmedicinen igen och en liten Mariatistel för levern, samt det lilla hjärtat.

Det blir en del burkar, så jag får räkna ut ett smart sätt att ta med mig dem och jag har förmågan att blanda ihop dem så det går inte att blanda allt i en enda röra.

Jag greppar väskan vänder näsan söderut och äter pasta ett tag. Vi hörs när jag kommer hem igen, då blir det mer italiensk blogg. 

Ciao!