Lite skit rensar magen.

Gumman stirrar ut genom fönstret och ser att det snöar. Det känns som om det är dags för en liten blogg igen, får inte låta fingrarna stelna utan måste motionera dem på tangentbordet.

Det snöar idag och jag är inte glad åt det. Men det är vinter och tror jag att vi ska klara oss undan snön i år så är jag väl lite för mycket optimist.

Det är kallt och varmt om vartannat, igår regnade det och jag höll inte på att ta mig in i stugan från bilen. Fick sätta kassarna med mat på marken framför mig och gå, det var halt. Kände mig som en av kokvinnorna där jag gick med huvudet nästan i marken.

Idag ska jag berätta när jag gav en burk ”Skillingaryd tjärsalva” till en tibetan, samt lite allmänt skitsnack.

Tibetaner är nog världens mysigaste folk, de gör inte så mycket väsen av sig utan går omkring i livet med en outgrundlig blick när de fromt ser på sin omgivning.

De tjattrar och pratar inte som indier, de bryr sig inte mycket om sin omgivning, skulle det vara en TV utsändning från Tibet så skulle inte horder av tibetaner stå där i bakgrunden och vifta för en chans att var med i sändningen.

Nu låter det som om jag varit i Tibet, men det har jag naturligtvis inte. Jag har varit i Nepal.

Där finns mest extibetaner i världen förutom i Tibet. De flydde över bergen i slutet av femtiotalet när kineserna invaderade deras land.

De livnär sig som sherpas, de bär packning till alla otaliga expeditioner som får för sig att bestiga Mount Everest. En tibetan kan bära femtio kilo packning en hel dag, de har packningen på ryggen och håller allt med sitt huvud med en rem över pannan.

Ett starkt och senigt folk.

Jag och engelsmannen var i Nepal i början av sjuttiotalet, då var det ett ställe man skulle ha besökt, om man gick efter hippielistan på platser att besöka innan man rökte ihjäl sig på hasch.

Som jag berättat förut i någon blogg så bodde vi inhysta hos en nepalesiskt familj, i ett rum högst upp i deras hus. Det var väl ok om man inte var ute efter komfort, det fanns nämligen varken vatten eller toalett i huset.

Idag skulle det vara otänkbart för mig, men då jag var tjugo år så gick det an, jag hade inte blivit så bekväm ännu.

Det fanns en källa en bit bort uppe i bergen, en promenad på ca tio minuter, där fanns ett rör som ständigt spolade vatten ned på en stenhäll. 

Klart och fint vatten men odrickbart. Nepal är en av platserna där ingen vettig människa dricker vattnet som kommer ur kranarna. Jag antar att nepaleserna själva dricker vattnet, men det vet jag inte säkert, kanske har de stålmagar.

Vi köpte inget vatten heller, utan kokade det på det lilla spritköket i vårt rum. Vatten drack vi inte annat än i te, tror inte vi drack annat än te, inte som nu då alla ska springa omkring med vattenflaskor och ta sig en klunk hela tiden.

Då var det inte modernt.

Jag försökte hålla mig ren i en liten balja som jag fått låna av familjen, vattnet bars upp av engelsmannen som varje dag ställde sig under röret i berget och tvagade sig tillsammans med ett otal andra folk som var där i samma syfte. Jag var med dit en gång och stod bredvid och såg på hur folk ömsom tvättade sig och ömsom hämtade vatten.

En del hippieturister som kände sig smutsiga var där också och männen har det alltid lättare. De kan ta utav sig på överkroppen utan att någon lyfter ögonbrynen, kvinnorna tvättade sig med kläderna på, ett konststycke.

Jag avstod och gick för det mesta omkring och längtade efter en dusch eller ett härligt bad.

Nu råkade munken i Indien ha en bekant i andra änden av Kathmandu som hade ett badkar och rinnande vatten inne. Det blev min lycka att en gång i veckan promenera i en och en halv timme och få mig ett bad.

Munken hade skrivit brev dit och annonserat att vi var där och skulle komma på besök, det fanns inga telefoner, men det gick bra ändå. Vi levde utan att behöva meddela oss med omvärlden hela tiden.

Vi dök upp hux flux och hoppades att någon skulle vara hemma.

Familjen var indisk, mannen hade något arbete på Indiska ambassaden så de hade ett rätt så lyxigt hus med nepalesiska mått mätt. Sköna fåtöljer i vardagsrummet och ett riktigt bord att sitta och äta vid.

Så hade de ett badrum, ett med vattentoalett och badkar. Inte sedan Grekland fem månader tidigare hade jag haft lyxen av ett rum med rinnande varmt vatten och en riktig toalett där jag kunde låsa dörren efter mig.

Jag plaskade och badade, njöt av att hälla varmt vatten över mig. Resten av veckan använde jag den lilla baljan, det gick det också, bara vissheten om det fina badrummet gjorde att jag stod ut.

Vattnet var väl inte det som störde mig mest, det var avsaknaden av toaletter. Att gå på toa tillhör de saker man som människa gör flera gånger om dagen, både för det stora och det lilla.

De löste tibetanerna och nepaleserna med att sätta sig på gatan, de träffades i arla morgonstund utanför husen. Grannar fick en lite pratstund alltmedan de uträttade sina behov, helt ogenerade satt de där och hukade sig, ändan täckt av en lång skjorta och pruttade på i grupp.

Kvinnorna hade sina långa dräkter som skydd för det intimaste, de satt i grupper för sig och språkade och hukade.

Barnen var det inte så noga med, de skylde sig inte utan satt där med ändan bar.

Jag tror att det sista jag skulle göra var att sätta mig på en gata bland förbipasserande bilar och folk och göra mina behov, där gick gränsen för vad man kunde anpassa sig till landets seder. Jag träffade en tjej från Australien och hon tyckte inte att det var genant, hon satt där som alla andra.

Efter sig lämnade befolkningen en hel del liggande på trottoaren, tidigt på dagen fick man kryssa sig mellan högarna av färsk rykande avföring. Jag som är kräsmagad tyckte det var höjden av osmaklighet, men ingen annan tycktes dela min uppfattning.

Inte ens engelsmannen som gick på gatan han också, han hade varit där tidigare och hade väl vant sig.

Nu låg inte högarna kvar särskilt länge, vid lunchtid var de puts väck. Det berodde dels på hundarna och dels på grisarna. Stora suggor med smågrisar i rad efter sig spatserade stolt gatan fram och smaskade i sig högarna med stor aptit. Hundarna fick sitt frukostmål.

En syn som alltid kommer att sitta på min näthinna är när en liten knatte satt på huk och en hund stod bakom och väntade på att få äta upp resultatet.

Min lycka i allt detta var att vi varje dag gick en promenad in till staden. På vägen passerade vi ett hippiehotell, där fanns det en vattentoalett modell hål i marken med en låsbar dörr.

Där smet jag in när vi passerade och låtsades tillhöra gästerna, fast ingen brydde sig, jag var en hippie som alla andra. Då kunde jag få sitta på huk i mitt eget sällskap, så befriande och så skönt.

Hippiehotellet skulle idag ha minus en stjärna om det rankades, vårt rum hos familjen skulle nog ha minus två stjärnor, där fanns inte ens vatten.

På vägen till staden fanns också en man som sålde uggleungar, söta och duniga satt de där på rad med benen fastbundna och tittade på oss på ugglors vis. Jag undrade alltid varför de sålde ugglor och vilka som köpte dem. Fick aldrig veta svaret.

En bit längre bort var det slakteri på gatan, oxar stod där och tuggade utanför och när vi gick tillbaka så låg de där på gatan och blev uppskurna medan blodet forsade i rännstenen. Grisar och hundar slogs om vilka som skulle ha de varma inälvorna.

Som ni fattar så var hygienen inte den bästa och en svensk hälsovårdsman skulle svimma av bara åsynen. Men så hade de levt i årtusenden och så levde de ännu i början av sjuttiotalet.

En tibetan passerade vårt rum varje dag, han var gammal och hade avklippta gummistövlar som alla andra. Han haltade svårt och vi såg att han hade ett stort skavsår på sin häl.

Engelsmannen som sett nog av den haltande stackaren, sprang fram till honom beväpnad med en burk ”Skillingaryd tjärsalva” från mörkaste Småland.

Den ansåg han hade oanade krafter, den kunde bota det mesta och jag undrar om han inte smakade på den också, kanske den var bra invärtes också?

Han visade burken och pekade på såret. Tibetanen stannade och riktade sina sneda visa ögon mot honom och stod där tyst och avvaktande.

Engelsmannen tog en klick och smetade på hans finger och visade att han skulle smörja in såret. Mannen gjorde det och ställde sig sedan upp och visade en tendens till ett leende.

Han gav honom hela burken i ett anfall av generositet, han hade fler på lut i ryggsäcken. Tibetanen tog burken stoppade den i fickan och vände sig mot honom, satte ihop händerna och bugade sig och fortsatte sedan sin haltande promenad.

Ett fint möte mellan Småland och Tibet, allt i en burk tjärsalva.

Som jag berättat så drack vi inte vattnet utan kokade det till te, men en dag så gick det åt pipan ordentligt.

En man stod med en Sodastream på ett litet bord och sålde läsk med Coca Colasmak, eller Fantasmak om man föredrog det.

Jag som tydligen glömt incidenten med morotsjuicen i Afghanistan, köpte ett glas och drack det med samma välbehag. Engelsmannen stod över fast han måste ha fått ett tillfälligt hjärnsläpp där också, ingen av oss tänkte på att det var vatten i.

Då hade vi varit i Nepal en månad och det var dags för oss att återvända till det tjattriga och stökiga Indien. Nepal hade varit en fristad, jag såg inte fram emot att möta de jobbiga indierna igen. Men det var dags att jag packade ihop och flög hem till Sverige, jag hade förbrukat mina sex månader som mitt visum räckte.

Engelsmannen som naturligtvis hade engelskt pass hade obegränsad tid, ett helt liv om han ville.

Vi lämnade bergslandet och åkte tåg ned till slätterna och ett hett Indien, det var i slutet av april och värmen gjorde sig känd. New Delhi var som en kokande gryta, jag fick tala svenska på ambassaden igen efter åtta månader, det kändes konstigt och ovant de första orden, sedan flöt det på igen. Men tänkte på engelska det gjorde jag.

Då började magen att krångla, det tog fyra dagar från Coca Coladrinken till att utveckla en full amöbadysentri, bara så ni vet.

Vi reste till munken i väntan på mitt flyg som skulle gå inom tre veckor, jag satt för det mesta bakom munkens toalettdraperi där i skogen och hukade. Det rann ur magen i en ständigt stridande ström. Eftersom jag mådde illa och kunde inte äta så var det bara vätska som kom, jag undrade vad all vätska var.

I tre veckor var jag sjuk hos munken, jag visste att jag kunde åka till Roslagstulls infektionssjukhus hemma, så jag ansåg att det var bara att stå ut och sedan bli bra av Flagyl i ett nafs, lite får man tåla, jag insåg aldrig att det är farligt att bli uttorkad.

Hemresan med stopp i Moskva blev ett enda långt toalettbesök. Allt jag såg av Moskvas flygplats var en stängd toalettdörr medan den aldrig sinande vätskan rann ur mitt inre.

Väl hemma fick jag mina piller och var frisk efter ett par dagar.

Jag var lätt som en fjäril, endast 45 kilo.

Vill ni veta en hemlighet? Coca Coladrinkar från Nepal är värdens effektivaste bantningsdryck.