Morotssoppa

Gumman äter frukost. Den består denna söndagsmorgon av två rostade vita brödskivor. Inte nyttigt, men gott!

Annars har veckan bestått av en tur med kollegan i hennes Spitfire, denna gång gick det inte så fort som det brukar. Jag höll i dörren och hon körde i snömodd, bilar brakade om i omkörningsfilen. En del verkar ha dödslängtan, de kör alldeles för fort.

Debatten om livsmedelsinnehåll har också varit på tapeten. Nu antar jag att hästkött inte är farligt på något sätt, men lurendrejeriet är ett riktigt bottennapp.

Det är återigen pengarna som styr, antar att hästkött är billig vara i Rumänien.

Våra hästar åker också ned, det är lönsamt att frakta dem härifrån ner till slakterierna i södra Europa. Där äter de hästkött i parti och minut. De italienska korvarna är säkert fulla av våra en gång älskade pållar.

Bäst att hålla sig till grönsaksdieten. Då vet man åtminstone vad man äter. Låt oss enas om en sak. Köttindustrin suger!

Lagade morotssoppa till lördagsmiddag. Antar att ni inte tycker det låter särskilt spännande. Lite morotsbitar i buljong tänker nog flera av er, men så fel ni kan ha.

Morötter och lök kokas i grönsaksbuljong. Buljong utan smakförstärkare, den alltid närvarande glutamaten. Man kan bli sjuk av glutamat, det var förbjudet här i landet tills vi gick med i EU, då blev det ok igen. Plötsligt har livsmedelstillverkarna vaknat till, så nu går det att knalla in på vilken affär som helst och köpa buljong utan både härdat fett och glutamat.

Härdat fett eller transfetter, är ju sedan länge ett no no. Det finns i färdiglagad mat, typ hästlasagne, kakor och bröd och säkert i massa andra saker också som vi inte vet om.

Men för att återgå till morotssoppan så kokar löken och morötterna i sin buljong utan härdat fett och glutamat. Sedan mixar man allt till en gegga och häver i grädde.

Riktig fin vispgrädde. Smaka av med salt och peppar om det behövs.

Äter den med cremé fraiche toppad med äkta riven pepparrot. En riktigt god och matig soppa, en bit bröd och ost till det, mums.

Soppa är gott på vintern, gjorde en gång en ärtsoppa mitt i sommaren och höll på att svettas i timmar efter det. Det var varmt den dagen vill jag påpeka, annars är ju inte alltid sommaren synonymt med värme.

Annars så ser jag på mina program på datorn, följer med husköpare och matlagare, samt en och annan akutmottagning. Förundras över hur engelska läkare springer omkring och arbetar i kostym och slips. De står lite bakom de hårt arbetande sköterskorna och delar ut order. De vill inte smutsa ner skjortan.

Något annat som slagit mig är när jag såg två stycken gå in till en smittopatient, de satte på sig ett litet förkläde, tog sedan av förklädet och traskade vidare in till andra patienter. Kostymer fastnar det nog mycket i, men så långt tänkte de inte.

Våra läkare går omkring i nedkippade träskor och vita rockar som vem som helst. Säger hejsan, hejsan när de tittar till en patient. Sist jag låg inne, så hade jag svårt att veta vem som var vem. Fick läsa på namnskyltarna de hade på sig. Fast de brukar sätta pennor just där, så det går inte att se vad de heter. 

Man får då helt enkelt fråga.

-          Är du läkare, hejsan, hejsan.

Tänk hur världen har blivit. Allting smetas ut, det finns ingen direkt klasskillnad längre, vi umgås över gränserna. För femtio, sextio år sedan skulle det nog vara näst intill otänkbart att jag som inte har något direkt fint yrke, skulle sitta och ha filosofikväll med en läkare. Det har vi nu och tänker inget konstigt om det.

När jag i min ungdom började som tandsköterska så var jag hos en tandläkare på finaste Östermalm i Stockholm. Hon hade gått i sin mammas fotspår, mamman var för övrigt den enda kvinnan på Tandläkarhögskolan 1915.

Vid åttio års ålder så hade hon fortfarande några patienter kvar, jag var med när hon tog emot dem och särskilt försiktig var hon inte.

Hon bodde i en våning på Sibyllegatan, där hade hon praktiken i ett rum. Dottern hade tagit över det mesta av ruljansen, där började jag arbeta.

Det är viktigt det där med ordet våning eller lägenhet. Lägenhet är lite simpelt, lite mer för de som inte har råd att hålla en våning.

Våning kommer av att oftast så upptog den en hel våningsplan. Nu råkade inte deras våning riktigt vara en våning, men de kallade den det för att det lät lite bättre än en lägenhet.

Under de två åren jag var där så var det alltid en viss rutin, jag kom tidigt, gjorde i ordning stol och instrument. Så var det den eviga damningen varje morgon, över skåp och under skåp. Tandläkaren gick sedan och drog sitt finger och synade allt noga, inget damm fick finnas.

Jag fick heller aldrig säga du till henne, det var doktorn. Får nu en deja-vu att jag skrivit om detta tidigare, men vad sjutton. Ni får höra det en gång till, säkert kommer ni inte heller riktigt ihåg.

De levde i den gamla världen, jag stod med en fot i den nya. Men det gjorde ingenting, jag blev aldrig irriterad som folk skulle ha blivit nu, jag accepterade att de var som de var.

Vintern vill för övrigt inte släppa sitt grepp, ett par dagar av takdropp ersätts av tio minusgrader. Vet sedan förut att Vasaloppet måste hållas först, sportlovsveckorna måste också vara till ända. Då brukar våren komma.