Surpuppans klagan

Gumman är arg igen.  Nu har de satt igång med skjutandet av vargar. Det finns inget rim och reson när det gäller våra rovdjur. Tror att det är det där korkade Centerpartiet, rovdjurshatarna har miljöministern i sina händer. Hon verkar inte som rätt kvinna på rätt plats, som så många andra som har politiska uppdrag.

Det enda vad jag vet som vargarna ställer till med är att ta kål på jakthundar, som springer kring och skäller och retar gallfeber på de djur som har skogen som sitt hem.

Gillar inte jakthundar, de är helt nollställda i huvudet förutom när det kommer till jakt. Fast det är väl det de ska ägna sig åt förmodar jag.

Vi hade en hit ned till stugan i höstas, han kom lufsande med en sändare i halsbandet och tittade inte ens åt oss. Nollad som vanligt. Sedan ställde han sig och tittade över på grannes får som gick flera hundra meter bort. Så satte han igång och yla, där kan vi tala om vargyl. Fårstackarna hörde detta naturligtvis, de sprang allt vad de orkade och trängde ihop sig utanför ladan i skräck.

Sedan lufsade han upp för backen igen och försvann och kom aldrig tillbaka, som tur är.

Det finns människor som är rädda för varg, nu råkar det ju vara så att ingen gått hädan av någon vargattack sedan 1821 i detta land, även då vet vi inte riktigt hur detta gått till. På den tiden hade inte folk mobilkameror att ta bilder och skicka till Aftonbladets tipssida. Aftonbladen kom inte till förrän fyra år senare.

Visserligen blev en djurskötare dödad av en vargflock, men det var i en inhägnad och flocken var stor, samt att det inte var i vargens naturliga miljö. Så den räknas inte tycker jag.

Det finns hundratusen sätt att dö på, före en eventuell vargattack.

Så att gå omkring och vara rädd för varg är en rädsla med minimal sannolikhet, lika liten som att vinna 20 miljoner på Lotto eller även mindre. Så varför gå omkring och vara rädd för något som inte kommer att hända.

Så nu vet ni det, sluta och vara rädd för varg.

Björnen rör inte upp lika mycket känslor hos människan. Fast sannolikheten att bli dödad av björn är större. Nu är det väl enbart en jägare som blivit det på senare tid. Jägarna får skylla sig själva som går och rotar i skogen, antagligen har de en bjäbbande jakthund med sig också. Jag har aldrig hört talas om någon tyst fågelskådare som blivit attackerad.

Nog om detta, nu är jag inte lika arg längre. Men vi människor ska inte tro att vi kan styra allting i denna värld. Är lite förbannad på den vita människan också, den som jag tillhör. Mina förfäder härjade kring och tyckte de var överlägsna, de skövlade och dödade miljontals urinvånare. De borde skämmas!

Funderar denna morgon om det är något mer jag är arg på. Jo, jag är arg på mig själv som inte hänger med i den moderna utvecklingen. Jag ser inte på Melodifestivalen.

Säga vad man vill om Facebook men korkade kommentarer gör mig arg, speciellt när någon kommenterar min vägran att lyssna på detta dravel.

Den människan skrev att hon hängde med i den moderna tiden!! Hon såg minsann på skiten, nu sade hon skiten eftersom hon uppenbarligen gillade det. Hon tyckte synd om mig som inte gjorde det, hängde med i den moderna tiden alltså.

Kunde inte låta bli att skicka en lite bitsk kommentar tillbaka, att jag sett på eländet i femtio år och slutligen givit upp. Så särskilt modernt är det inte.   

Mina sex rådjur är på väg över åkern för att äta havrekross, de får äta smulorna eftersom jag inte fyllt på mer. Blir arg på mig själv över det också.

Det är ingen ände på hur arg man kan bli på sig själv, värre än på andra dumskallar.

Kollegan har blivit modern och skaffat sig en touchmobil, det har förresten flera gjort, alla utom jag. Det blir jag också lite arg på, fast inte på dem, utan mig själv.

Jag känner mig frustrerad och bakom. Hänger inte med i utvecklingen och är inte människa nog att inte bry mig, utan låter detta bli till en utvecklingskamp inom mig.

Det enda rätta tänker ni säkert, är väl att gå och skaffa en och se om jag blir ett uns lyckligare över att kunna snurra med fingret på en platta. 

Något som jag gillar däremot är att jag äntligen fått ordning på boken. Det tog mig åtta timmar häromdagen, att sitta och rätta fel. Åkte till jobbet och skrev ut på papper med 1,5 radavstånd och ett litet brev vad det hela handlade om. Så vill de stora förlagen ha det, till de mindre räcker om man skickar digitalt.

Jag kopierade de 106 sidorna och tänkte att det blir nog en väldigt tunn bok. Kom på att de kan fixa och trixa med sidorna, så att det ser mer ut.

Jag som traskat omkring och trott att jag skrivit en bok, kanske skrivit en novell istället.

Det var några gröna underlinjer, meningar som inte hade verb, det sa i alla fall datorns språkpolis. Kanske det går att läsa boken, eller novellen, i alla fall, tror inte att läsaren kastar den ifrån sig och utbrister.

-          Meningen saknade verb, det här går inte att läsa fortsättningen på.

Jo, jag kopierade i två prydliga högar och såg då ett fel på första sidan. Hade skrivit ”skummade om” när det gällde en båts sidor. Så dumt av mig, det ska ju stå ”skummade kring”. Ändrade det och kände mig rätt nöjd.

Har läst någonstans att manusläsarna på förlagen, de får in hur mycket material som helst. Alla med författardrömmar knåpar ihop alster och skickar in, vi är många.

Det skulle ta en evinnerlig tid för dem att sitta och läsa allt. De läser bara första sidan!

Är den intressant så läser de några till, är de också intressanta så läser de rubbet.

Läser de rubbet så är det inte sagt att det blir någon bok, då ska den passa in i deras modetrend. Vad som är i ropet, vad de har haft för mycket av osv.

Lärde mig av en författare att det är första meningen som är den viktigaste i en hel bok. Den måste fånga läsaren. Jag är lite liberalare i mitt läsande, jag ger en bok femtio sidor, innan jag kastar den ifrån mig.

Mig veterligen har det inte funnits någon bok om en Indienresa på någon topplista någon gång. Så min genre är nog rätt så ensam. Eller så är det så att det finns massor av reseberättelser som samlar damm på något litet förlag och aldrig når några försäljningsframgångar.

Väl hemma igen så läste jag igenom den igen och upptäckte mer fel och konstigheter, jag som tyckte jag läste så noga första gången. Får väl ge kollegan och någon annan stackare de två som ligger där. Måste skriva ut allt igen, vågar inte titta på den en gång till, rädd att jag hittar ännu mer knasigheter.

Sedan ska jag pressa in pappret i ett passande kuvert och skriva förlagets adress och köpa en drös frimärken, sätta på dem på kuvertet och skicka iväg.

Börjar med ett förlag. Vore ju lite underligt om jag skickade iväg den till tio stycken och flera av dem ville ha den. Vad gör man då?

Ja, ja, det gäller att sikta högt. Märker ni att jag skickat Jante ända bort till Långtbortistan?

Blir det pannkaka så får jag lägga den i bloggform och låta er ta del. Nu är jag i alla fall färdig och behöver inte tänka på det mer.