Inget dansband i stugan

Gumman ser på snön. Det är inte så mycket mer att titta på här vid stugan. Enligt tillförlitliga källor, så har det hittills kommit ned tre meter snö. Som tur är så sjunker den ihop efter ett tag, annars så skulle vi inte kunna sett ut genom fönstren.

Men vårsången har börjat, arior av vårkänslor kommer ur näbbarna på de små fåglar som inte katten Gizmo haft ihjäl.

Gizmo är lustmördare. Han sitter där vid fågelbordet redo att kasta sig över någon obetänksam fågel. Sedan bär han kring den, ganska försiktigt så att den inte dör, men är tillräckligt skadad för att inte flyga iväg. Då sätter han ned den och tassar till så att den rullar en bit, återigen tar han den i munnen, sätter ned den och upprepar proceduren.

Häromdagen tog han in en liten stackare i stallet. Jag var snabbt där och tog den i mina händer. Föste omilt bort Gizmo och stängde stalldörren, där skulle han få sitta tills min räddningsaktion var klar.

Fågeln verkade inte skadad, jag såg inget blod. Den klamrade sig fast på min vante och jag fick den inte att kliva av på grangrenen. Drog då av mig vanten och lade den över grenen och fågeln fick sitta kvar. Gick in och försökte skaka av mig olustkänslan, det är aldrig roligt när ett litet liv är i fara.

Efter någon halvtimme var jag uppe i backen igen och spanade på grangrenen, vanten hängde där och fågeln låg nedanför i sina dödsryckningar. Så mycket för det!

Släppte ut Gizmo från stallet, han följde med mig in och när jag satte mig vid datorn, så kom han och skulle vara gullig. Tänker att han är bara en katt, katter gör så här. Fast jag kommer aldrig att få in i mitt huvud varför naturen har gjort dem till lustmördare.

Gammelkatten han fattar ingenting. Det fanns en tid då han var jägaren nummer ett i stugan. Kommer ihåg när han rusade efter en stackars ekorre och jag fick tag i honom i grevens tid. Ekorren kunde rusa in i en buske och klänga sig fast högst upp, där satt den i någon timme innan den vågade sig iväg.

Men nu jagar han inte mer, annat än ost. Han sitter där troget varje gång jag öppnar kylskåpsdörren och viftar med sin stora vita tass, medan han tittar bedjande på mig. Han får då en ostbit.

Veckan har gått i sjukdomens tecken, kollegan har legat hemma med feber och ont i kroppen. Jag har hållit ställningarna på jobbet, det har inte varit så betungande. Själv fick jag enbart lite ont i halsen, det gick över, så nu är jag bra igen. Baciller biter tydligen inte på mig.

Men så sjuk så att hon inte lockas av att dansa runt i helgen, det har hon inte varit. Jag tänker att en influensa sitter i kroppen någon tid efter det att man känner sig någorlunda frisk. Jag skulle då ta tillfället i akt och sakta vänja in sig i den friska rollen, ge kroppen en chans att återhämta sig. Men nej, hon ska ut och dansa!

Det är dansband i stan, bara namnet på dem får min kropp att stelna och tårna att kröka sig.

Mitt förhållande till dansband är noll. För det första så kan jag inte dansa, det är väl ett kriterium om man ska gilla just dansband, för det andra så kan jag inte med musiken. Den är så där hurtigt intetsägande, den låter ungefär likadan, har man hört en så har man hört alla.

Vad texterna tillför vet jag inte, de tycks handla om samma saker de med. 

När jag växte upp så dansade vi inte, i alla fall den generationen i storstaden som jag tillhörde. Allt sådant var höjden av tönt, alla människor som inte bodde i Stockholm var förresten töntiga de också. Vi var störst bäst och vackrast, alla andra i vårt avlånga land var bönder och andra konstiga avarter.

Det senast modet och de senaste trenderna kom först till storstäderna, får väl motvillig kalla Göteborg för en. Fast där var de lite mer bakom än Stockholm. Det dröjde flera år innan ungdomarna i småstäder och på landet hade anammat det senaste.

Åkte till det fjärran Ljusdal en gång när jag var tolv, där var de hopplöst gammalmodiga, de hade kläder som vi hade haft för flera år sedan.

Idag är det inte så, allting händer i hela avlånga Sverige på en gång. Folk sitter inte och beställer Ellos längre, det var också töntigt tyckte vi. De går in på Hennes och Indiska, de fanns inte då, men de finns i varje liten stad idag. Internet fanns heller inte, det fanns enbart Bildjournalen.

Bildjournalen var tidningen, den tog upp de senaste, den berättade och visade bilder på vad som hände inom popvärlden. Inte ett enda dansband stod det om heller vad jag kan minnas, eller så hoppade jag över just den sidan.  

När jag var runt tretton så skulle det komma ett gäng från Sandviken, vad de skulle göra i Stockholm det kommer jag inte ihåg, men sova över i ett stort hus i sovsäckar skulle de.

Jag och en skolkamrat, jag tror att hon var lite inblandat i det hela, vi skulle träffa ungdomarna. Jag hade ingen aning om vart Sandviken låg, antog att det låg uppe i Norrland någonstans, i alla fall så var det inte lika bra som Stockholm.

De var som kalvar på grönbete, så spännande för dem att komma till huvudstaden en helg och gå på Gröna Lund. Grönan var något som var vardagsmat för oss, jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt världsvan och liten aning överlägsen. Jag var en äkta storstadsbo och de var från landet. De satt andäktigt och lyssnade på oss, vi som visste så mycket om att leva där det hände något. De såg på något sätt upp till oss, vi fick vara celebriteter för en kväll. Sandviken var det nu låg, där verkade det inte hända så mycket. Stackars människor.

Jag antar att det gör en stor skillnad att växa upp i en stad mot att växa upp i en liten håla. Ingen känner ingen i staden, på landet var ungdomarna inte så anonyma som vi var. Drog vi in till T-Centralen så visste ingen vilka vi var, vart vi var visste inte våra föräldrar. Inga mobiltelefoner som plingade i tid och otid.

Vi kunde åka in efter skolan och springa runt på varuhusen, åka rulltrappa upp och ned och spana efter killar, eller så åkte vi in till Nalen på matiné, där spelade Tages, Hep Stars och Ola and the Janglers. 

Det var i stort sett vårt liv, bara vi kom hem till kvällen så frågade inte föräldrarna så mycket. De var i alla fall inte oroliga som de är idag, antar att klimatet hårdnat med åren. Detta var på det oskyldiga sextiotalet.

Men vi gillade inte dansband, Sven-Ingvars var tabu, vi lyssnade på Beatles och Rolling Stones, till dem dansade man inte runt, man stod och lyssnade, vickade lite på huvudet i takt med musiken. 

Skulle någon råka gilla dansband så fnös vi, då var de så där hemvävda, hemvävd det skulle man inte vara. Man skulle vara lite revolutionär, ha arméjacka och fransade jeans, röka Prince och tycka att världen var kass. Vi skulle minsann förändra den, bara med att vara och inte göra det som de vuxna talade om för oss. De var för övrigt töntiga de med, mossiga och töntiga, fattade helt enkel ingenting vad det hela gick ut på.

Med den attityden gick vi in i tonåren, genomlevde dessa och hamnade i andra änden, utan att kunna dansa.

Antar att några av kamraterna varit otrogna och kanske lärt sig dansa med åren, men jag har varit trogen. Gubben tillhör också de dansoförmögnas skara, han och jag passar ihop. Här sitter vi i stugan och ogillar dans och allt därtill.

Här på landet dansas det i varenda buske, här älskar de att strutta runt till dansbandsmusik. Undrar om den enbart finns i Sverige? I Finland dansar de tango till någon dragspelsorkester, i Norge och Danmark har jag ingen aning vad de gör. Antar att de inte lyssnar till svensk dansbandsmusik.

Dansband har också väldigt fåniga namn. De har dubbelnamn för det mesta, det är också typiskt landet.

Väldigt få i skolan när jag växte upp hade dubbelnamn, antar att var och varannan här hade det under samma epok. Nu talar jag om killarna, tjejerna hette mest Siv, Marianne och Eva. Killarna var Tommy, Per och Jan.

De namnen är inte på modet idag, nu ska alla ha namn som gamla gubbar och gummor, som mina  mor och farföräldrar som föddes i slutet av 1800-talet.

Antar att det tar en så där fyrtio, femtio år till innan det föds någon Marianne eller Tommy igen.

Så det är skillnad på vart man har vuxit upp och i vilka familjer. Ser på ett program där storstadsfamiljer ska åka till landet och vara i fem veckor. Känner igen mig, skrattar igenkännande.

Ironin i det hela är att vi nu gjort en helomvändning, vi gjorde slag i saken och bosatte oss ute i skogen, lite töntigt är det och lite hemvävt också.

Men så långt till att gilla att dansa och lyssna på dansbandsmusik, dit kommer vi aldrig.