Frida och Bäsen

Gumman ser tillbaka. Jag sitter och tänker på när vi hade gården full av djur av allehanda slag. Nu är det endast två katter, varar en är på gravens rand och den andra är ute och fångar sorkar dygnet runt.

Annat var det när vi hade tre hästar, två kaniner, fyra katter och två getter. Då var det djurskötsel på schemat från morgon till kväll.

Med åren har vi blivit mer bekväma, det räcker med katterna, släppa in och ut dem och pytsa upp kattmat och tömma lite kattlådor.

De djur som jag kan sakna ibland är getterna. För er som inte kommit i bekantskap med getter, vill jag säga att de är oerhört personliga och väldigt smarta.

Det hela började med att vi var hos en granne på besök, det var en sådan gård där det fanns djur överallt. En get stod bunden i en kätting på gräsmattan. Hon var svart och grå och hade inga horn. Hennes mage var stor och skvallrade om att där låg det något nytt i getväg.

Vi ställde oss och tittade på henne, då kom kvinnan i huset ut och sa

-          Vill ni ha henne?

-          Javisst sa jag utan att egentligen tänka efter. Vi hade ju plats.

Sagt och gjort, vi eller rättare sagt gubben byggde en fålla i ett av uthusen. Under tiden han höll på med det så fick vi budskapet om att hon fött en liten bockkilling. Vi skulle få frakta hem två stycken. Bägge utan horn, den kulliga sorten.

Backluckan på en kombibil är perfekt när man ska frakta getter. Vi åkte dit, baxade upp geten och den lilla gråvita killingen. En bedårande söt liten sak.

Väl hemma så gjorde hon sig hemmastadd och blev döpt till Frida. Frida och hennes son, som i mitt tycke fick det fyndiga namnet Bäsen var nu vår sak att sköta och ta hand om. Det skulle bli långvarigt, närmare bestämt i tolv år.

Bäsen som inte åt allt han såg, fick vara lös i trädgården.  Medan Frida stod bunden och betade kring så höll Bäsen på med sin favoritlek, hoppa i Baden Baden. Han tog fart och skuttade ända upp i ryggstödet och så ned igen i en rasande fart.

När vi råkade sätta oss i dem så gjorde han sig hemmastadd i våra knän, rullade ihop sig som en katt och somnade tvärt.

Bäsen blev större och större. Till slut så var han riktigt tung där han låg i knät och sov som vilken knähund som helst. Den tiden hade också ett slut, han började visa intresse för rabatterna.

Undrar hur många blommor som blivit uppätna av getterna under åren? Även små träd och buskar jag ömsint planterat, har blivit skövlade och renskrapade. Ett par getter kan på några minuter skövla en hel trädgård. Ibland hände det att de kröp ur hagen de hade. Kommer speciellt ihåg en gång då jag mötte dem på gårdsplanen i en av deras krypa under el-tråden rymningar.

Innan jag hunnit hämta mig så hade de rusat fram till mina fina blomlådor jag hade på staketet och med blixtens hastighet hade de mumsat i sig alla blommor, de lämnade endast några sorgsna stumpar av stammen.

Det tog ungefär en halv minut och jag tjoade och skrek på gubben, klappade i händerna och jagade de roade getterna runt i trädgården.

Frida tyckte om att bli jagad. Hon uppmuntrade ofta till det. När vi gick ut i hagen så kom hon sättandes i full fart, stannade några meter bort och tittade uppfordrande på oss, sedan skulle vi jaga henne en bra bit och hon låtsades se skärrad ut där hon sprang för brinnande livet. När vi stannade och vände om så kom hon skuttande igen, stannade några meter bort och ville att proceduren skulle upprepas. Så kunde hon hålla på i evigheter. Vi satte för det mesta dottern på den leken.

Bäsen växte som sagt och fick lära sig den hårda skolan med att gå på el-tråd ett par gånger innan han lärde sig att det gjorde ont. De fick ha sin lilla hage på baksidan av huset och där rensade de varenda buske från jordens yta.

Getter gillar sly, de äter inte gärna från marken. Vi knipsade högar av det och de mumsade och åt. Förr i tiden gick folk och samlade slybuskar och torkade inför vintern och gav till getterna. Vi var inte lika noggranna, utan köpte hö. Det gick ned det också, i brist på annat.

Bäsen skulle kastreras. Det gick inte an att vi hade en bock och mammaget tillsammans. Dels skulle Bäsen bli väldigt illaluktande och dels skulle mamma bli med killing igen och det osade inavel.

Vi fick tag i en veterinär här i närheten, det var på den tiden vi ständigt hade ont om pengar så att ta hem en till gården det skulle bli för dyrt.

Så in med en protesterande Bäsen i bilen och ut på E4, undrar vad de andra bilisterna tänkte när de såg en get i bakfönstret på bilen. Kanske gnuggade de sig i ögonen och tänkte att det var en märklig hund.

Han blev inte mindre skärrad över att hamna inne hos veterinären. Hon tillhör inte de skickligaste, har varit där med en hankatt en gång och jag fick blåhålla honom när hon skulle skära bort hans kulor, bedövningen hade inte tagit.

Det blev inte bättre denna gång.

Hon uppskattade hans vikt och skulle ge honom lugnande. Efter den sprutan blev han spralligare och hoppade ut genom det öppna fönstret, som tur var så var det på bottenplanet så han skadade sig inte. Sedan gav hon honom mer, men det blev inte mycket bättre. Han slutade i alla fall springa runt.

Sedan kommer jag inte ihåg om hon bedövade hans bak, men fram med en jättetång och satte kring hans sädesledare ovanför bollarna. Då började hon knipsa allt vad hon kunde. Det gick tydligen inte bra.

Där stod vi hela familjen kring vår stackars Bäsen som låg på marken och skrek. Veterinären hon kämpade med tången som inte ville gå ihop. Hon bad oss hålla i honom och sedan steg hon upp och sprang och hämtade sin man som hade en bilverkstad intill och han var väl bra på tänger.

Han kom och tog i för kung och fosterland och lyckades. Bäsen sprattlade och vi var i någon slags chock, för vi stod bara där och glodde.

In med stackaren i bilen och E4 hem. Efter den traumatiska händelsen så blev Bäsen inte sig lik igen. Det tog månader innan vi kunde komma nära, han tappade helt enkelt förtroendet han hade haft för oss och jag kände mig som en stor skit.

Tänker för det första,aldrig gå till den veterinären mer. Hon får komma hit när det är dags att ge den slutgiltiga sprutan till katterna. Det kan hon i alla fall.

Hörde av en granne att de åkt dit för att kastrera en katt. Hon hade givit den uppvakningsspruta istället för lugnande så de fick åka hem igen med oförrättat ärende, för att den skulle gå ur kroppen innan det gick att ge ny lugnande. Hade tydligen läst fel på etiketterna till ampullen.

När de kom hem försvann katten och har aldrig setts igen.

Frida älskade hästar. Hon trodde att hon var älskad tillbaka.

Hästhagen hade vi i anslutning till gethagen. Endast några el-trådar skilde dem åt, det utnyttjade Frida. Hon ställde sig så att en av hästarna hon fattat mest tycke till, han hette för övrigt Benson, kunde böja sitt huvud över tråden. Då gick hennes lilla svans och hon bräkte lyckligt när hon kunde smeka sitt huvud mot hans.

Ibland var Benson på bushumör och tog tag i hennes päls med tänderna lyfte henne en bra bit från marken och slängde ner henne igen. Hon var lika lycklig då, svansen gick och hon älskade det.

Ett tag så tog hon sig in i hästhagen nästan dagligen, tills vi satte mer tråd. Där sprang hon efter Benson och aktade sig för hans sparkar. Stoet i hagen blev sur på den efterhängsna getan och lade öronen bakåt och jagade Frida. Frida sprang undan en bit, men sedan var hon hack i häl på Benson igen. Han brydde väl sig inte så mycket om hennes uppvaktningar,  men han fortsatte med att ta henne i pälsen och lyfta henne. Allt detta medan Bäsen stod i sin hage och ropade på mamman, som gillade hästar mer än honom.

Dottern fick låna hem en ponny som hette Röskva, Röskva var en röd liten sak och såg mest ut som en islänning. Där hittade Frida en ny kärlek.

Frida lämnade Benson och tog sig ut i hagen till Röskva istället. Sprang där hack i häl med henne och undvek skickligt sparkarna. Hennes kärlek var inte direkt besvarad, men hon höll den levande ändå konstigt nog.

En dag när vi skulle ta in hästarna i boxarna, fick vi inte tag i Frida utan hon klistrade sig intill hästen och följde med in i hennes box. Bäsen som var kvar i sin hage på baksidan, kom till fönstret i stallet och kände sig bortskuffad från allt och alla. Han sparkade i sin förtvivlan sönder fönstret innan vi hade en chans att stoppa det. Frida brydde sig inte om hans bräkande, hon stod där i Röskvas box och var så nöjd med det.

Vi fick baxa ut henne därifrån, hon ville ju inte. Sedan fick mor och son återförenas i sin fålla.

Jag har ofta undrat vad det var som gjorde att hon älskade hästar. Kanske hade hon i sin ungdom vuxit upp med dem. Frågade förra ägaren, de visste inte heller.

Vi gjorde oss sedan av med hästarna, getterna fortsatte att gå där i sin hage tills Frida blev ungefär 16 år gammal. En dag  blev hon sjuk, låg på sidan i boxen och bräkte ynkligt.  Jag fick kalla på den värdelösa veterinären för att hon skulle titta på henne, det fanns inget att göra, så hon fick ge Frida en sista spruta och hon somnade in. 

Bäsen hämtade sig aldrig från förlusten av sin mor, ett par månader senare segnade han ned av sorg och dog i våra armar.

Men jag saknar dem, fast jag får ju ha mina blommor ifred nu för tiden.

Flygfadäsen

Gumman känner att det äntligen är vår.  Jag är väl inte den enda i detta land som känner att våren är här. Vi alla gläds väl åt att foppatofflorna är inom räckhåll och grillkolen redo att tändas på.

Tranorna är på gång till byn. Har vi tur så kommer de i helgen, om de inte förolyckats under vintern. Jag förmodar att det är samma tranpar som kommer hit och trumpetar sig igenom sommaren varje år. De är så hjärtligt välkomna.

För ett par dagar sedan såg jag rådjuren, de var inte i närheten av någon havrekross, de har fjolårsgräs att mumsa på nu. De var ute på åkern och då såg jag ett beteende jag inte sett dem ha under hela vintern. De studsade upp och ned på samma plats med styva ben. Likt helikoptrar såg de ut att vilja lämna marken.

Sedan sprang de omkring i rent glädjefnatt.

Så våren har kommit till allas vår glädje, det finns väl inte fler än den mest vinterälskande snötokiga som suckar av vemod just nu.

Men vinterfolk har fått sin beskärda del, nu ska vi sommarfolk ha vår, fast den är ju så mycket kortare. Lite orättvist det där med årstider i detta land.

Måste bara få gnälla lite först innan jag tar itu med den riktiga veckobloggen.

Läste i vår lokala blaska att en elev på en skola varit inne på en toalett och i färd med att förstöra den. En lärare kom på eleven och hade tagit ungen i armen i ett fast tag och gått iväg med den till rektorn. En ganska naturlig reaktion av en vuxen, när någon har förstörelselusta och frustration, som de tar ut på saker som de inte bör.

Nu har eleven polisanmält läraren för övergrepp!!!

Mer behöver inte sägas om detta. Ni får göra vad ni vill med det, jag fick er till att läsa det i alla fall.

Ska väl inte plåga er med den ganska normala veckan som jag haft. Normal i det hänseendet att den varit som de flesta veckor som året har att bjuda på.

Ganska skönt att vara hemma igen, dagarna bjuder inte på några direkta överraskningar mer än blomblad som sticker upp ur rabatten.

Gubben vill att jag skulle berätta om när jag tappade huvudet på flyget. Så nu gör jag det och bjuder på mig själv och mina knasigheter.

Jag hade lagt min mobil, en knappmobil som jag är ganska ensam och unik över att ha idag. Vill ju vara lite annorlunda, vips blev jag det genom att vägra snurra och blippa med fingret på någon omöjlig skärm.

Skulle ringa till kollegans föräldrar igår medan hon körde sin Spitfire junior till Storvik. Spitfire junior är en småbil men som hennes riktiga Spitfirebil så kan den varva också. Hej vad det gick.  Tror att medtrafikanterna endast såg ett litet rött streck när vi passerade. De undrade nog vad det var.

Nog om det, jag blev ombedd att ringa och hon gav mig sin mobil. Talade om för mig vilka siffror jag skulle blippa på. Blippa är ett bra ord när det gäller dessa mobiler. Jag höll nog en nanosekund för länge så det blev en hel radda av samma siffror.

Efter tre försök så lyckades jag få ihop det och hon bad mig trycka på grön lur. Jag blippade på den och räckte över mobilen till henne. Inte ett ljud hade den sagt. Jag hade tryckt lite för lite på den gröna luren. Man måste ha en kirurgs fingertoppskänsla. Tacka vet jag knappar som man kan trycka på lite hur som helst.

Nu kom jag av mig. Jag hade stoppat min kära knappmobil i jackfickan och stuvat undan den i facket ovanför stolarna. Tycker för övrigt att det är dåligt att de inte har någon annan plats att stuva jackorna på i flygplan. Mina jackor lyckas alltid bli så skrynkliga när de ska vikas ihop och alltid kommer den någon eftersläntrare in i planet och placerar sin väska ovanpå min jacka. Sedan ska jag gå ut ur planet och se ut som en enda skrynklig ovårdad människa. Alla andra verkar ha skrynkelfria jackor och kappor.

Planet var redo för att åka iväg, det dånade om motorerna, så där som det gör när de är redo att pröva sina vingar. Lampan med säkerhetsbältet var tänt och det plingade och plongade som det också gör innan start. Tror att det är piloten som pratar med kabinpersonalen, att de ska börja sätta sig de också. Är inte riktigt säker men det är min teori.

Sedan kom en ganska otydlig röst som sa att alla måste stänga av sina mobiler, annars kunde de störa planets elektroniska utrustning och de vill vi ju inte.

Vi vill komma fram dit vi ska, i en hel bit.

Då kom jag på att jag inte stängt av min mobil. Jag blev för en sekund stel av skräck. Såg framför mig hur någon telefonförsäljare skulle ringa när planet skulle till att lyfta, de kunde sedan läsa i tidningarna hur ett plan som var redo för att lyfta från Arlanda störtade efter någon minut i luften av någon okänd anledning. De skulle förgäves leta i den svarta lådan och inte hitta någonting. De skulle aldrig hitta min lilla knappmobil i min jackficka.

Nu är jag inte medveten om vad jag riktigt gjorde, jag var lite i panikstämning. Jag får förlita mig på gubbens berättelse.

Jag hade störtat upp ur sätet, ropat lite försynt medan jag rafsat vilt i jackfickan med luckan öppen.

-          Vänta, vänta, hade jag sagt rakt ut i luften.

Nu hörde ingen mer än gubben och den som satt vid fönstret det. Men jag försökte säkert omedvetet, få stopp på flygkaptenen som satt där längst fram i planet och styrde sitt flygplan till startbanan. Han hade förmodligen inte gjort en tvärnit och konstaterat att de behövde någon minut av väntan, för en vimsig kvinna längre bak i planet skulle stänga av sin mobil först.

Snabbare än blixten stängde jag av den. Tur att det inte var en sådan där modern mobil för då hade jag säkert inte vetat hur jag stängde av den, utan hade nog blivit tvungen att slänga den på golvet och stampat på den istället.

Vi hade i alla fall roligt åt det senare på kvällen. Vi skrattade så vi tjöt. Tänk hur det kan gå för gummor som är ute i vida världen.

Pasta i stora lass

Gumman är tillbaka igen. Nu har det varit en tid då det inte varit läge att skriva. Vi har nämligen varit i Italien.

Jag som råkar ha släkt där var på min tredje resa dit. Mitt kusinbarn och hennes man och deras fem hundar välkomnade oss till deras hem. 

Vi konstaterade att det inte finns många tjocka italienare. Tror jag såg en eller två, som jag kan kalla rejält överviktiga.Fattar inte det, de verkar ju äta massor av kolhydrater, det är pasta och vitt bröd i massor. De vill ha något sött när dagen börjar, de äter en söt kaka eller en söt bulle det första de gör, samt häller massor av socker i sitt stark kaffe.

Det beror nog på att de pratar så mycket, de äter många rätter men de äter lite av varje. Mesta delen av måltiden gestikulerar de och pratar med högt tonläge. Vi som levt här i kalla nord är uppfostrade att sitta ned, låta maten tysta munnen och äta upp på våra tallrikar.

Kvinnorna är som störar, smala med sylvassa klackar och rapp tunga. Karlarna lite mer nedtonade men väl medvetna om sitt utseende. Nu talar jag för norra delen av landet, vi var i storstaden Milano, modets mecka.

Nu råkar varken gubben eller jag vara intresserade av mode. Gubben hade sina 199 kronors jeans från lågprisbutiken Albert och Herbert i Hudiksvall på sig, samt en grön fiskejacka. Jag var lite exlusivare, jag hade en vårkappa från Fanny som kostade 1 100 när det begav sig för ett par år sedan. Ett par gamla svarta jeans och nyinköpta Eccoskor.

Jag antar att de vill visa oss Milano, det var ju snällt tänkt. De bor där sedan 25 år tillbaka, men åker in till centrum enbart när det är finfrämmande från Sverige.

Vi åkte in till katedralen, den är tydligen ett måste när man ska turista. Nu råkar varken gubben eller jag vara intresserad av gamla katolska katedraler. Den var ju ståtlig och utsmyckat, men jag har svårt för den patriarkaliska kyrkan och dess gubbar som låg där i sina kistor med sina svarta välputsade skor och mumifierade händer med ringen kvar på.

Om vi vore intresserade av arkitektur så hade den varit svår att slå. Men vårt intresse ligger i små pittoreska byar och små krokiga hus.

Så vi gick lydigt igenom hela schabraket och läste på alla små lappar tillsammans med de japanska turisterna, eller var de kineser? Ser ingen skillnad, jag är ju från Harmånger.

Sedan skulle vi gå på de fina gatorna, en annan turistfälla. Gatorna var väl inte särskilt fina, men affärerna var desto mer exklusiva.

Tänker inte räkna upp dem alla, men alla fina modenamn och smycken och klockor ni kan tänka på hade sina affärer där, i en enda stor exklusive klick.

Inte speciellt stora såg de ut från utsidan. Inte som varuhus där kreti och pleti kan gå in och göra sig ett fynd. Ett par små skyltfönster, där stod det ett par väskor och i bästa fall ett par skor. Inte en prislapp så långt ögat nådde, endast Gucci hade bemödat sig att sätta ut en lapp på en väska.

En gräsligt ful liten sak, den kostade endast 20 000 omvandlat i svenska kronor.

Gata upp och gata ned knatade jeansen från Albert och Herbert och min lite finare Fannyjacka. Skyltfönstren snöpte ihop sina munnar, kom inte nära oss skrek de. Ni är inte fina nog.

Det var ingen fara att vi ens skulle tänka tanken att gå in. Först skulle man förbi en kostymklädd biffig vakt av något slag, de stod antingen i dörrhålet ute, eller precis innanför. Innanför honom stod det ett par välklädda försäljare och plockade i något eller så stod de bara rakt upp och ned.  Hörde av gamla faster som var där för en massa år sedan, att hon gått in för att titta. Kvinnan bakom disken hade försökt dölja sin avsmak, hon hade inte lyckats speciellt bra.

Det var sådana affärer där du ska känna dig utvald att ens få gå in i, sedan ska du mötas av vänlig personal och få all service du har rätt till med de priserna.

Sådan tur att man inte lever i den världen, den verkar krånglig.

Antar att de inte behöver ha fullt med kunder dagarna i ända, det räcker med en penningstinn ryss per dag. Det är ryssar och kineser som har överdåd med pengar idag. Så säger i alla fall de som vet.

Jag kände det som om jag gick omkring i en teatervärld, en värld i världen. Det finns människor där ute som gått på det. Låter sina pengar rulla och få sig själv och sitt ego att må lite bättre, få känna sig lite för mer än andra dödliga. Statusen är viktig, vet själv knappast vad det är, status vill säga. Vem sätter den?

Jag tittade på ett smycke i Cartierfönstret, det stod inget pris, men det kostade nog lika mycket som min lilla bil.

Om jag skulle köpa det och gå upp till ICA hallen i byn, då skulle ingen ha en aning om vad det var. För det är väl hela vitsen med att köpa smycken från Cartier, att så många som möjligt ska bli avundsjuka att just du har ett miljonhalsband kring din hals. Annars är det ju ingen vits eller?

Gubben och jag som gillar det genuina och lite mer äkta, fick oss dock några höjdpunkter. Min släkting och hennes man som vi bodde hos, de snodde ut och in på sig själva för att få oss att uppleva så mycket som möjligt.

Vi åkte upp till en by 10 mil från staden, Milano ligger som i en gryta med bergen kring, frågvis som jag är ville jag veta åt vilket håll vi åkte, men det hade de ingen aning om, de åkte som de brukar åka. Vi svenskar är väl lite mer orienterande, vi vill veta i vilket väderstreck vi färdas. De bara åker på vägen, om den bär nordväst eller sydväst verkar inte så stor betydelse.

I alla fall så hittade vi en riktig italiensk by med en piazza, piazzor är italienskt så det förslår. Låter bättre än ett torg.

Där skulle det ligga en riktigt genuin restaurang. Vi hittade den och klev in, där fanns det inte rutiga borddukar men väl vita och rosa. En storväxt man visade oss till vårt bord, det var ägaren, hans dotter var också servitris och frun i köket som sig bör.

Det var söndagslunch på gång, vid de flesta bord satt antingen hela familjer med hunden liggande på golvet vid stolen. Eller hela sällskap av vad som såg ut som kompisar.

De som satt där från början när vi kom in, de satt kvar när vi gick två timmar senare. De har inte bråttom när de går på restaurang. Senare i veckan gick vi ut en kväll, då åt vi och drack i tre timmar. 

På tal om hundar så skulle det absolut inte få förekomma i detta fyrkantiga land som heter Sverige. Här får hundar inte en gå in i en galleria.

Nu råkar det väl vara så att de flesta har något husdjur hemma och där lagar vi också mat. Så om en vovve ligger snällt på golvet och inte går in i restaurangköket och slickar i sig av såser i kastruller, så ser jag knappast någon som helst fara med det.

Men då ska alltid den allvarliga svensken säga, att det kanske finns någon som är allergisk. Kanske det, men då får de väl gå till någon annat ställe då. Det fanns inte hundar överallt, sedan är allergi inte lika utbredd där som här.

Den andra restaurangen vi var till senare, där bodde en katt. Han gick omkring borden med en liten halsduk där restaurangens namn stod. Han var maskot och mycket älskad.

Italienarna lever farlig, det är kul tycker de.

När vi väl satt oss så ville vi som är svenska och vill ha det som vi brukar, vi ville se en meny. Men det kom ingen, allt togs muntligt av värden och gästen. De pladdrade på i en stund och de tittade lite underligt på oss när vi ville veta vad vi skulle äta. Köket hade olika mat beroende på vilket som köpts in, idag hade de lite av varje och vi som envisas med vegetarisk mat vi skulle få pasta.

Vi började med grissini, ett slags brödfingrar och vanligt vitt bröd, det skulle man dränka i olivolja. Något smör finns inte, inte en enda autentisk italienare har det på sitt bröd. Sedan kom det in några slags pastaknyten med färskost och sparris, sedan kom pastan som var tunn och naturligtvis hemgjord, till den en tomatsås.

Jag tittade hur de snurrade pastan med gaffeln och sög in i munnen i bästa Lady och Lufsen stil. Gjorde likadant och lyckades bra, gubben som är svensk använde kniven som han brukar. Italienarna använder bara kniv ibland, de slevar för det mesta in med gaffeln om maten går att få isär med den enbart vill säga. Pizza skär de i bitar och sedan äter de med handen.

Då var vi mätta och belåtna, då kom nästa rätt in, den hade vi inte räknat med. Det var mer pasta och fantastiskt goda kokta grönsaker.

Proppfull ville jag ha något sött, fick en perfekt tillagad chokladfondant, så där krämig och rinnig som den ska vara inuti.

Sedan ville gubben ha kaffe, han fick en espresso! Här dricker vi kaffe i baljor, där dricker det en fingerborg urstark espresso. Mer behövs inte tycker de. Gubben fick nöja sig med den i alla fall.

Till kaffet kom värden med Grappa i två olika sorters flaskor, Grappa för er som inte vet, är ett väldigt äckligt brännvin gjord på druvor. Sedan kom han med en flaska Limoncello vilket är en citronlikör.

Det är tydligen brukligt att gästerna blir bjudna på detta efter varje måltid. Såg framför mig hur detta skulle gå till i det här landet, de skulle bli ruinerade, för gästerna skulle nog dricka hela flaskan tom när det bjöds. Nu såg jag att de andra tog små munnar i sina glas så vi gjorde likadant.

När vi skulle betala notan fick vi en flaska fint vin till skänks. Det är generositet det. Värden hade kommit ihåg att våra vänner varit där för ett par år sedan och prisat vinet. Han måste ha bra minne.

Så lite autentiskt var det och våren hade kommit fast den var försenad precis där som här. Inte sedan trettiotalet hade de haft en sådan kall vår. Om man nu tycker att 14-15 grader plus är kallt.

Gubben vill för övrigt inte se pasta på en månad har han deklarerat.

Snön håller på att sjunka ihop vid stugan, den ligger fortfarande tjock där ingen sol hittar fram. Men vi har ju redan upplevt en vår, så vad gör det.