Pasta i stora lass

Gumman är tillbaka igen. Nu har det varit en tid då det inte varit läge att skriva. Vi har nämligen varit i Italien.

Jag som råkar ha släkt där var på min tredje resa dit. Mitt kusinbarn och hennes man och deras fem hundar välkomnade oss till deras hem. 

Vi konstaterade att det inte finns många tjocka italienare. Tror jag såg en eller två, som jag kan kalla rejält överviktiga.Fattar inte det, de verkar ju äta massor av kolhydrater, det är pasta och vitt bröd i massor. De vill ha något sött när dagen börjar, de äter en söt kaka eller en söt bulle det första de gör, samt häller massor av socker i sitt stark kaffe.

Det beror nog på att de pratar så mycket, de äter många rätter men de äter lite av varje. Mesta delen av måltiden gestikulerar de och pratar med högt tonläge. Vi som levt här i kalla nord är uppfostrade att sitta ned, låta maten tysta munnen och äta upp på våra tallrikar.

Kvinnorna är som störar, smala med sylvassa klackar och rapp tunga. Karlarna lite mer nedtonade men väl medvetna om sitt utseende. Nu talar jag för norra delen av landet, vi var i storstaden Milano, modets mecka.

Nu råkar varken gubben eller jag vara intresserade av mode. Gubben hade sina 199 kronors jeans från lågprisbutiken Albert och Herbert i Hudiksvall på sig, samt en grön fiskejacka. Jag var lite exlusivare, jag hade en vårkappa från Fanny som kostade 1 100 när det begav sig för ett par år sedan. Ett par gamla svarta jeans och nyinköpta Eccoskor.

Jag antar att de vill visa oss Milano, det var ju snällt tänkt. De bor där sedan 25 år tillbaka, men åker in till centrum enbart när det är finfrämmande från Sverige.

Vi åkte in till katedralen, den är tydligen ett måste när man ska turista. Nu råkar varken gubben eller jag vara intresserad av gamla katolska katedraler. Den var ju ståtlig och utsmyckat, men jag har svårt för den patriarkaliska kyrkan och dess gubbar som låg där i sina kistor med sina svarta välputsade skor och mumifierade händer med ringen kvar på.

Om vi vore intresserade av arkitektur så hade den varit svår att slå. Men vårt intresse ligger i små pittoreska byar och små krokiga hus.

Så vi gick lydigt igenom hela schabraket och läste på alla små lappar tillsammans med de japanska turisterna, eller var de kineser? Ser ingen skillnad, jag är ju från Harmånger.

Sedan skulle vi gå på de fina gatorna, en annan turistfälla. Gatorna var väl inte särskilt fina, men affärerna var desto mer exklusiva.

Tänker inte räkna upp dem alla, men alla fina modenamn och smycken och klockor ni kan tänka på hade sina affärer där, i en enda stor exklusive klick.

Inte speciellt stora såg de ut från utsidan. Inte som varuhus där kreti och pleti kan gå in och göra sig ett fynd. Ett par små skyltfönster, där stod det ett par väskor och i bästa fall ett par skor. Inte en prislapp så långt ögat nådde, endast Gucci hade bemödat sig att sätta ut en lapp på en väska.

En gräsligt ful liten sak, den kostade endast 20 000 omvandlat i svenska kronor.

Gata upp och gata ned knatade jeansen från Albert och Herbert och min lite finare Fannyjacka. Skyltfönstren snöpte ihop sina munnar, kom inte nära oss skrek de. Ni är inte fina nog.

Det var ingen fara att vi ens skulle tänka tanken att gå in. Först skulle man förbi en kostymklädd biffig vakt av något slag, de stod antingen i dörrhålet ute, eller precis innanför. Innanför honom stod det ett par välklädda försäljare och plockade i något eller så stod de bara rakt upp och ned.  Hörde av gamla faster som var där för en massa år sedan, att hon gått in för att titta. Kvinnan bakom disken hade försökt dölja sin avsmak, hon hade inte lyckats speciellt bra.

Det var sådana affärer där du ska känna dig utvald att ens få gå in i, sedan ska du mötas av vänlig personal och få all service du har rätt till med de priserna.

Sådan tur att man inte lever i den världen, den verkar krånglig.

Antar att de inte behöver ha fullt med kunder dagarna i ända, det räcker med en penningstinn ryss per dag. Det är ryssar och kineser som har överdåd med pengar idag. Så säger i alla fall de som vet.

Jag kände det som om jag gick omkring i en teatervärld, en värld i världen. Det finns människor där ute som gått på det. Låter sina pengar rulla och få sig själv och sitt ego att må lite bättre, få känna sig lite för mer än andra dödliga. Statusen är viktig, vet själv knappast vad det är, status vill säga. Vem sätter den?

Jag tittade på ett smycke i Cartierfönstret, det stod inget pris, men det kostade nog lika mycket som min lilla bil.

Om jag skulle köpa det och gå upp till ICA hallen i byn, då skulle ingen ha en aning om vad det var. För det är väl hela vitsen med att köpa smycken från Cartier, att så många som möjligt ska bli avundsjuka att just du har ett miljonhalsband kring din hals. Annars är det ju ingen vits eller?

Gubben och jag som gillar det genuina och lite mer äkta, fick oss dock några höjdpunkter. Min släkting och hennes man som vi bodde hos, de snodde ut och in på sig själva för att få oss att uppleva så mycket som möjligt.

Vi åkte upp till en by 10 mil från staden, Milano ligger som i en gryta med bergen kring, frågvis som jag är ville jag veta åt vilket håll vi åkte, men det hade de ingen aning om, de åkte som de brukar åka. Vi svenskar är väl lite mer orienterande, vi vill veta i vilket väderstreck vi färdas. De bara åker på vägen, om den bär nordväst eller sydväst verkar inte så stor betydelse.

I alla fall så hittade vi en riktig italiensk by med en piazza, piazzor är italienskt så det förslår. Låter bättre än ett torg.

Där skulle det ligga en riktigt genuin restaurang. Vi hittade den och klev in, där fanns det inte rutiga borddukar men väl vita och rosa. En storväxt man visade oss till vårt bord, det var ägaren, hans dotter var också servitris och frun i köket som sig bör.

Det var söndagslunch på gång, vid de flesta bord satt antingen hela familjer med hunden liggande på golvet vid stolen. Eller hela sällskap av vad som såg ut som kompisar.

De som satt där från början när vi kom in, de satt kvar när vi gick två timmar senare. De har inte bråttom när de går på restaurang. Senare i veckan gick vi ut en kväll, då åt vi och drack i tre timmar. 

På tal om hundar så skulle det absolut inte få förekomma i detta fyrkantiga land som heter Sverige. Här får hundar inte en gå in i en galleria.

Nu råkar det väl vara så att de flesta har något husdjur hemma och där lagar vi också mat. Så om en vovve ligger snällt på golvet och inte går in i restaurangköket och slickar i sig av såser i kastruller, så ser jag knappast någon som helst fara med det.

Men då ska alltid den allvarliga svensken säga, att det kanske finns någon som är allergisk. Kanske det, men då får de väl gå till någon annat ställe då. Det fanns inte hundar överallt, sedan är allergi inte lika utbredd där som här.

Den andra restaurangen vi var till senare, där bodde en katt. Han gick omkring borden med en liten halsduk där restaurangens namn stod. Han var maskot och mycket älskad.

Italienarna lever farlig, det är kul tycker de.

När vi väl satt oss så ville vi som är svenska och vill ha det som vi brukar, vi ville se en meny. Men det kom ingen, allt togs muntligt av värden och gästen. De pladdrade på i en stund och de tittade lite underligt på oss när vi ville veta vad vi skulle äta. Köket hade olika mat beroende på vilket som köpts in, idag hade de lite av varje och vi som envisas med vegetarisk mat vi skulle få pasta.

Vi började med grissini, ett slags brödfingrar och vanligt vitt bröd, det skulle man dränka i olivolja. Något smör finns inte, inte en enda autentisk italienare har det på sitt bröd. Sedan kom det in några slags pastaknyten med färskost och sparris, sedan kom pastan som var tunn och naturligtvis hemgjord, till den en tomatsås.

Jag tittade hur de snurrade pastan med gaffeln och sög in i munnen i bästa Lady och Lufsen stil. Gjorde likadant och lyckades bra, gubben som är svensk använde kniven som han brukar. Italienarna använder bara kniv ibland, de slevar för det mesta in med gaffeln om maten går att få isär med den enbart vill säga. Pizza skär de i bitar och sedan äter de med handen.

Då var vi mätta och belåtna, då kom nästa rätt in, den hade vi inte räknat med. Det var mer pasta och fantastiskt goda kokta grönsaker.

Proppfull ville jag ha något sött, fick en perfekt tillagad chokladfondant, så där krämig och rinnig som den ska vara inuti.

Sedan ville gubben ha kaffe, han fick en espresso! Här dricker vi kaffe i baljor, där dricker det en fingerborg urstark espresso. Mer behövs inte tycker de. Gubben fick nöja sig med den i alla fall.

Till kaffet kom värden med Grappa i två olika sorters flaskor, Grappa för er som inte vet, är ett väldigt äckligt brännvin gjord på druvor. Sedan kom han med en flaska Limoncello vilket är en citronlikör.

Det är tydligen brukligt att gästerna blir bjudna på detta efter varje måltid. Såg framför mig hur detta skulle gå till i det här landet, de skulle bli ruinerade, för gästerna skulle nog dricka hela flaskan tom när det bjöds. Nu såg jag att de andra tog små munnar i sina glas så vi gjorde likadant.

När vi skulle betala notan fick vi en flaska fint vin till skänks. Det är generositet det. Värden hade kommit ihåg att våra vänner varit där för ett par år sedan och prisat vinet. Han måste ha bra minne.

Så lite autentiskt var det och våren hade kommit fast den var försenad precis där som här. Inte sedan trettiotalet hade de haft en sådan kall vår. Om man nu tycker att 14-15 grader plus är kallt.

Gubben vill för övrigt inte se pasta på en månad har han deklarerat.

Snön håller på att sjunka ihop vid stugan, den ligger fortfarande tjock där ingen sol hittar fram. Men vi har ju redan upplevt en vår, så vad gör det.