Flygfadäsen

Gumman känner att det äntligen är vår.  Jag är väl inte den enda i detta land som känner att våren är här. Vi alla gläds väl åt att foppatofflorna är inom räckhåll och grillkolen redo att tändas på.

Tranorna är på gång till byn. Har vi tur så kommer de i helgen, om de inte förolyckats under vintern. Jag förmodar att det är samma tranpar som kommer hit och trumpetar sig igenom sommaren varje år. De är så hjärtligt välkomna.

För ett par dagar sedan såg jag rådjuren, de var inte i närheten av någon havrekross, de har fjolårsgräs att mumsa på nu. De var ute på åkern och då såg jag ett beteende jag inte sett dem ha under hela vintern. De studsade upp och ned på samma plats med styva ben. Likt helikoptrar såg de ut att vilja lämna marken.

Sedan sprang de omkring i rent glädjefnatt.

Så våren har kommit till allas vår glädje, det finns väl inte fler än den mest vinterälskande snötokiga som suckar av vemod just nu.

Men vinterfolk har fått sin beskärda del, nu ska vi sommarfolk ha vår, fast den är ju så mycket kortare. Lite orättvist det där med årstider i detta land.

Måste bara få gnälla lite först innan jag tar itu med den riktiga veckobloggen.

Läste i vår lokala blaska att en elev på en skola varit inne på en toalett och i färd med att förstöra den. En lärare kom på eleven och hade tagit ungen i armen i ett fast tag och gått iväg med den till rektorn. En ganska naturlig reaktion av en vuxen, när någon har förstörelselusta och frustration, som de tar ut på saker som de inte bör.

Nu har eleven polisanmält läraren för övergrepp!!!

Mer behöver inte sägas om detta. Ni får göra vad ni vill med det, jag fick er till att läsa det i alla fall.

Ska väl inte plåga er med den ganska normala veckan som jag haft. Normal i det hänseendet att den varit som de flesta veckor som året har att bjuda på.

Ganska skönt att vara hemma igen, dagarna bjuder inte på några direkta överraskningar mer än blomblad som sticker upp ur rabatten.

Gubben vill att jag skulle berätta om när jag tappade huvudet på flyget. Så nu gör jag det och bjuder på mig själv och mina knasigheter.

Jag hade lagt min mobil, en knappmobil som jag är ganska ensam och unik över att ha idag. Vill ju vara lite annorlunda, vips blev jag det genom att vägra snurra och blippa med fingret på någon omöjlig skärm.

Skulle ringa till kollegans föräldrar igår medan hon körde sin Spitfire junior till Storvik. Spitfire junior är en småbil men som hennes riktiga Spitfirebil så kan den varva också. Hej vad det gick.  Tror att medtrafikanterna endast såg ett litet rött streck när vi passerade. De undrade nog vad det var.

Nog om det, jag blev ombedd att ringa och hon gav mig sin mobil. Talade om för mig vilka siffror jag skulle blippa på. Blippa är ett bra ord när det gäller dessa mobiler. Jag höll nog en nanosekund för länge så det blev en hel radda av samma siffror.

Efter tre försök så lyckades jag få ihop det och hon bad mig trycka på grön lur. Jag blippade på den och räckte över mobilen till henne. Inte ett ljud hade den sagt. Jag hade tryckt lite för lite på den gröna luren. Man måste ha en kirurgs fingertoppskänsla. Tacka vet jag knappar som man kan trycka på lite hur som helst.

Nu kom jag av mig. Jag hade stoppat min kära knappmobil i jackfickan och stuvat undan den i facket ovanför stolarna. Tycker för övrigt att det är dåligt att de inte har någon annan plats att stuva jackorna på i flygplan. Mina jackor lyckas alltid bli så skrynkliga när de ska vikas ihop och alltid kommer den någon eftersläntrare in i planet och placerar sin väska ovanpå min jacka. Sedan ska jag gå ut ur planet och se ut som en enda skrynklig ovårdad människa. Alla andra verkar ha skrynkelfria jackor och kappor.

Planet var redo för att åka iväg, det dånade om motorerna, så där som det gör när de är redo att pröva sina vingar. Lampan med säkerhetsbältet var tänt och det plingade och plongade som det också gör innan start. Tror att det är piloten som pratar med kabinpersonalen, att de ska börja sätta sig de också. Är inte riktigt säker men det är min teori.

Sedan kom en ganska otydlig röst som sa att alla måste stänga av sina mobiler, annars kunde de störa planets elektroniska utrustning och de vill vi ju inte.

Vi vill komma fram dit vi ska, i en hel bit.

Då kom jag på att jag inte stängt av min mobil. Jag blev för en sekund stel av skräck. Såg framför mig hur någon telefonförsäljare skulle ringa när planet skulle till att lyfta, de kunde sedan läsa i tidningarna hur ett plan som var redo för att lyfta från Arlanda störtade efter någon minut i luften av någon okänd anledning. De skulle förgäves leta i den svarta lådan och inte hitta någonting. De skulle aldrig hitta min lilla knappmobil i min jackficka.

Nu är jag inte medveten om vad jag riktigt gjorde, jag var lite i panikstämning. Jag får förlita mig på gubbens berättelse.

Jag hade störtat upp ur sätet, ropat lite försynt medan jag rafsat vilt i jackfickan med luckan öppen.

-          Vänta, vänta, hade jag sagt rakt ut i luften.

Nu hörde ingen mer än gubben och den som satt vid fönstret det. Men jag försökte säkert omedvetet, få stopp på flygkaptenen som satt där längst fram i planet och styrde sitt flygplan till startbanan. Han hade förmodligen inte gjort en tvärnit och konstaterat att de behövde någon minut av väntan, för en vimsig kvinna längre bak i planet skulle stänga av sin mobil först.

Snabbare än blixten stängde jag av den. Tur att det inte var en sådan där modern mobil för då hade jag säkert inte vetat hur jag stängde av den, utan hade nog blivit tvungen att slänga den på golvet och stampat på den istället.

Vi hade i alla fall roligt åt det senare på kvällen. Vi skrattade så vi tjöt. Tänk hur det kan gå för gummor som är ute i vida världen.