Frida och Bäsen

Gumman ser tillbaka. Jag sitter och tänker på när vi hade gården full av djur av allehanda slag. Nu är det endast två katter, varar en är på gravens rand och den andra är ute och fångar sorkar dygnet runt.

Annat var det när vi hade tre hästar, två kaniner, fyra katter och två getter. Då var det djurskötsel på schemat från morgon till kväll.

Med åren har vi blivit mer bekväma, det räcker med katterna, släppa in och ut dem och pytsa upp kattmat och tömma lite kattlådor.

De djur som jag kan sakna ibland är getterna. För er som inte kommit i bekantskap med getter, vill jag säga att de är oerhört personliga och väldigt smarta.

Det hela började med att vi var hos en granne på besök, det var en sådan gård där det fanns djur överallt. En get stod bunden i en kätting på gräsmattan. Hon var svart och grå och hade inga horn. Hennes mage var stor och skvallrade om att där låg det något nytt i getväg.

Vi ställde oss och tittade på henne, då kom kvinnan i huset ut och sa

-          Vill ni ha henne?

-          Javisst sa jag utan att egentligen tänka efter. Vi hade ju plats.

Sagt och gjort, vi eller rättare sagt gubben byggde en fålla i ett av uthusen. Under tiden han höll på med det så fick vi budskapet om att hon fött en liten bockkilling. Vi skulle få frakta hem två stycken. Bägge utan horn, den kulliga sorten.

Backluckan på en kombibil är perfekt när man ska frakta getter. Vi åkte dit, baxade upp geten och den lilla gråvita killingen. En bedårande söt liten sak.

Väl hemma så gjorde hon sig hemmastadd och blev döpt till Frida. Frida och hennes son, som i mitt tycke fick det fyndiga namnet Bäsen var nu vår sak att sköta och ta hand om. Det skulle bli långvarigt, närmare bestämt i tolv år.

Bäsen som inte åt allt han såg, fick vara lös i trädgården.  Medan Frida stod bunden och betade kring så höll Bäsen på med sin favoritlek, hoppa i Baden Baden. Han tog fart och skuttade ända upp i ryggstödet och så ned igen i en rasande fart.

När vi råkade sätta oss i dem så gjorde han sig hemmastadd i våra knän, rullade ihop sig som en katt och somnade tvärt.

Bäsen blev större och större. Till slut så var han riktigt tung där han låg i knät och sov som vilken knähund som helst. Den tiden hade också ett slut, han började visa intresse för rabatterna.

Undrar hur många blommor som blivit uppätna av getterna under åren? Även små träd och buskar jag ömsint planterat, har blivit skövlade och renskrapade. Ett par getter kan på några minuter skövla en hel trädgård. Ibland hände det att de kröp ur hagen de hade. Kommer speciellt ihåg en gång då jag mötte dem på gårdsplanen i en av deras krypa under el-tråden rymningar.

Innan jag hunnit hämta mig så hade de rusat fram till mina fina blomlådor jag hade på staketet och med blixtens hastighet hade de mumsat i sig alla blommor, de lämnade endast några sorgsna stumpar av stammen.

Det tog ungefär en halv minut och jag tjoade och skrek på gubben, klappade i händerna och jagade de roade getterna runt i trädgården.

Frida tyckte om att bli jagad. Hon uppmuntrade ofta till det. När vi gick ut i hagen så kom hon sättandes i full fart, stannade några meter bort och tittade uppfordrande på oss, sedan skulle vi jaga henne en bra bit och hon låtsades se skärrad ut där hon sprang för brinnande livet. När vi stannade och vände om så kom hon skuttande igen, stannade några meter bort och ville att proceduren skulle upprepas. Så kunde hon hålla på i evigheter. Vi satte för det mesta dottern på den leken.

Bäsen växte som sagt och fick lära sig den hårda skolan med att gå på el-tråd ett par gånger innan han lärde sig att det gjorde ont. De fick ha sin lilla hage på baksidan av huset och där rensade de varenda buske från jordens yta.

Getter gillar sly, de äter inte gärna från marken. Vi knipsade högar av det och de mumsade och åt. Förr i tiden gick folk och samlade slybuskar och torkade inför vintern och gav till getterna. Vi var inte lika noggranna, utan köpte hö. Det gick ned det också, i brist på annat.

Bäsen skulle kastreras. Det gick inte an att vi hade en bock och mammaget tillsammans. Dels skulle Bäsen bli väldigt illaluktande och dels skulle mamma bli med killing igen och det osade inavel.

Vi fick tag i en veterinär här i närheten, det var på den tiden vi ständigt hade ont om pengar så att ta hem en till gården det skulle bli för dyrt.

Så in med en protesterande Bäsen i bilen och ut på E4, undrar vad de andra bilisterna tänkte när de såg en get i bakfönstret på bilen. Kanske gnuggade de sig i ögonen och tänkte att det var en märklig hund.

Han blev inte mindre skärrad över att hamna inne hos veterinären. Hon tillhör inte de skickligaste, har varit där med en hankatt en gång och jag fick blåhålla honom när hon skulle skära bort hans kulor, bedövningen hade inte tagit.

Det blev inte bättre denna gång.

Hon uppskattade hans vikt och skulle ge honom lugnande. Efter den sprutan blev han spralligare och hoppade ut genom det öppna fönstret, som tur var så var det på bottenplanet så han skadade sig inte. Sedan gav hon honom mer, men det blev inte mycket bättre. Han slutade i alla fall springa runt.

Sedan kommer jag inte ihåg om hon bedövade hans bak, men fram med en jättetång och satte kring hans sädesledare ovanför bollarna. Då började hon knipsa allt vad hon kunde. Det gick tydligen inte bra.

Där stod vi hela familjen kring vår stackars Bäsen som låg på marken och skrek. Veterinären hon kämpade med tången som inte ville gå ihop. Hon bad oss hålla i honom och sedan steg hon upp och sprang och hämtade sin man som hade en bilverkstad intill och han var väl bra på tänger.

Han kom och tog i för kung och fosterland och lyckades. Bäsen sprattlade och vi var i någon slags chock, för vi stod bara där och glodde.

In med stackaren i bilen och E4 hem. Efter den traumatiska händelsen så blev Bäsen inte sig lik igen. Det tog månader innan vi kunde komma nära, han tappade helt enkelt förtroendet han hade haft för oss och jag kände mig som en stor skit.

Tänker för det första,aldrig gå till den veterinären mer. Hon får komma hit när det är dags att ge den slutgiltiga sprutan till katterna. Det kan hon i alla fall.

Hörde av en granne att de åkt dit för att kastrera en katt. Hon hade givit den uppvakningsspruta istället för lugnande så de fick åka hem igen med oförrättat ärende, för att den skulle gå ur kroppen innan det gick att ge ny lugnande. Hade tydligen läst fel på etiketterna till ampullen.

När de kom hem försvann katten och har aldrig setts igen.

Frida älskade hästar. Hon trodde att hon var älskad tillbaka.

Hästhagen hade vi i anslutning till gethagen. Endast några el-trådar skilde dem åt, det utnyttjade Frida. Hon ställde sig så att en av hästarna hon fattat mest tycke till, han hette för övrigt Benson, kunde böja sitt huvud över tråden. Då gick hennes lilla svans och hon bräkte lyckligt när hon kunde smeka sitt huvud mot hans.

Ibland var Benson på bushumör och tog tag i hennes päls med tänderna lyfte henne en bra bit från marken och slängde ner henne igen. Hon var lika lycklig då, svansen gick och hon älskade det.

Ett tag så tog hon sig in i hästhagen nästan dagligen, tills vi satte mer tråd. Där sprang hon efter Benson och aktade sig för hans sparkar. Stoet i hagen blev sur på den efterhängsna getan och lade öronen bakåt och jagade Frida. Frida sprang undan en bit, men sedan var hon hack i häl på Benson igen. Han brydde väl sig inte så mycket om hennes uppvaktningar,  men han fortsatte med att ta henne i pälsen och lyfta henne. Allt detta medan Bäsen stod i sin hage och ropade på mamman, som gillade hästar mer än honom.

Dottern fick låna hem en ponny som hette Röskva, Röskva var en röd liten sak och såg mest ut som en islänning. Där hittade Frida en ny kärlek.

Frida lämnade Benson och tog sig ut i hagen till Röskva istället. Sprang där hack i häl med henne och undvek skickligt sparkarna. Hennes kärlek var inte direkt besvarad, men hon höll den levande ändå konstigt nog.

En dag när vi skulle ta in hästarna i boxarna, fick vi inte tag i Frida utan hon klistrade sig intill hästen och följde med in i hennes box. Bäsen som var kvar i sin hage på baksidan, kom till fönstret i stallet och kände sig bortskuffad från allt och alla. Han sparkade i sin förtvivlan sönder fönstret innan vi hade en chans att stoppa det. Frida brydde sig inte om hans bräkande, hon stod där i Röskvas box och var så nöjd med det.

Vi fick baxa ut henne därifrån, hon ville ju inte. Sedan fick mor och son återförenas i sin fålla.

Jag har ofta undrat vad det var som gjorde att hon älskade hästar. Kanske hade hon i sin ungdom vuxit upp med dem. Frågade förra ägaren, de visste inte heller.

Vi gjorde oss sedan av med hästarna, getterna fortsatte att gå där i sin hage tills Frida blev ungefär 16 år gammal. En dag  blev hon sjuk, låg på sidan i boxen och bräkte ynkligt.  Jag fick kalla på den värdelösa veterinären för att hon skulle titta på henne, det fanns inget att göra, så hon fick ge Frida en sista spruta och hon somnade in. 

Bäsen hämtade sig aldrig från förlusten av sin mor, ett par månader senare segnade han ned av sorg och dog i våra armar.

Men jag saknar dem, fast jag får ju ha mina blommor ifred nu för tiden.