Dudde

Gumman sitter fint. Ja, inte fint för mig precis. Har fått en liten bit av kontorsstolen framför datorn att sitta på. Den bakre delen är ockuperad av en kattunge.

Som det låter, gubben och jag har fått smått i stugan igen.

Fem katter har vi haft sedan vi flyttade in för över tjugo år sedan. Katter lever länge, de har blivit över femton år alla. En slog rekordet med nitton.

Kvar var endast fyraåringen Gizmo, när den sista av de gamla gick iväg till sälla jaktmarker, där det aldrig är musbrist. Gizmo har aldrig varit ensam och började sjunka in i en depression. Han sov och jamade om vartannat, försökte kela och prata med honom men vi såg att det gamla glada jaget var som bortblåst. Något fattades, vi som är tänkande, vi behövde inte fundera särskilt länge. Vi skulle skaffa honom en lillebror.

Igår såg jag hur han gjorde glädjesprång på gräsmattan, hans livsandar börjar göra sig hörda igen.

Det beror till stor del på kattungen, den är väldigt intressant tycker han. Sitter förundrat på köksgolvet och tittar på den lilla som far omkring och bollar med en leksaksråtta. En lek och en förberedelse för de levande, som bor lite överallt i stugans väggar och tak.

Första dagen så hade Gizmo ett fasligt sjå, han var ute högst någon minut och sedan skulle han in igen och kolla om den där saken var kvar och det var den. I fullt fläng runt några stolsben och sedan ett tjurrus ut i hallen och tvärt tillbaka in i köket igen.

Nu har vi haft ungen några dagar, det är inte lika intressant längre. Han vet att den är kvar när han kommer in.

Men han har inte tid att sörja, inget jamande mer, inte sova bort dagarna i en sorts ändlös uppgivenhet. Lugnet är åter i stugan, alla är nöjda och glada.

Ja, gubben han är inte lika nöjd och glad alla gånger. Inte för att han klagar, han tycks ha ett oändligt tålamod med den lilla.

Katter tycks ha ett intresse för datorer, de ska för det mesta kliva runt i ens synfält så att man får ducka eller ställa sig upp när man ska se vad som händer på skärmen.

Visst går det att ta bort dem, men ungar ska undersöka och vilka är vi, som då kan ta ifrån dem deras nyfikenhet.

Gubbens dator blev ett salsgolv, över vilket den lilla travade fram och tillbaka och som datorer oftast gör, är att blir lite konfunderade över alla tangenttryckningar som sker på en och samma gång, den fick snurren.

Hela verktygsfält försvann, gubben försökte googla på liknande problem, men hittade inget bra svar.

Då kom lillen en gång till och sprang över tangentbordet, gubben bad honom att rätta till problemet och vips var det ordnat. Verktygsfältet var tillbaka. Ungen är datatekniker, eller datanörd, han fixar det mesta med datorer. Nästa fadäs var att han låg på den när den var avstängd, han lyckades sätta på den. Fast det var väl inte lika skickligt. Så nu ser gubben till att han stänger sin dator, flyttar bort stolen långt från skrivbordet. Det lär dröja någon månad innan ungen är så hoppskicklig att han kan komma upp ändå.  

Ungen har ett namn också han får heta Dudde. Jag är väl mer för lite snitsigare namn, men denna gång var det gubbens tur att klura ut det namn katten ska bära resten av sitt liv. Då blev det Dudde!

Nog om katterna för denna gång.

Sommaren tuffar på i allt snabbare takt. Vi har gjort en liten bråkdel av vad som stod på attgöralistan inför sommaren.

Vi målar hela världen grå istället. Konstigt nog har vi fått pippi på att måla saker och ting på logen. Den loge som vi sitter i för det mesta på sommaren. När jag säger loge så tänker ni väl på en jättebyggnad med högt i tak, men det är mer som en hall in till vår dörr. Ett gammalt garage kan det ha varit, eller ett ställe där de tog in hästen förr och selade utav.

Folk häruppe säger logen om den, så då gör vi det också. Fast jag tycker inte det passar.

Där målar vi grått, allt som går att måla får sig en strykning.

Annars är det gräsklippning och blomvattning som gäller. Här har det inte regnat något på ett bra tag så gräsmattan håller på att bli lite brun. De små gula kantarellerna i backen upp mot vägen de torkar också ut. En rejäl rotblöta är vad som behövs.

Snart kommer bärplockarna igen. Alltid lika surrealistisk att få syn på ett gäng thailändare eller annat asiatiskt folk i blåbärsskogen. Undrar alltid hur i hela friden de hittar runt varje blåbärsställe i vårt avlånga land. Men det gör de, står där hela dagarna och plockar rent, ett ryggkrökande för en slant att ta hem.

Vi svenskar orkar inte bry oss, de flesta köper färdig sylt.

Förr gav sig tanterna ut och plockade hinkvis med blåbär och lingon. De tog tillvara det naturen hade att ge.

Jag kommer ihåg i min barndom, jag fick alltid en liten kopp att plocka i, den stora hinken såg oöverstiglig ut att fylla. Men en liten kopp i taget, det gick bättre.

Finns en liten risk att bli utbränd av bärplockandet innan man ens börjat, det är när man ser den stora hinken med några små skramlande bär i botten.

Och utbrända det vill vi ju inte bli.

Förr blev de aldrig utbrända, ordet fanns i alla fall inte. Det som jag tycker är etter värre är uttrycket, gått in i väggen. Ingen är väl så dum att den går in i en vägg som finns där framme. Den måste vara osynlig i så fall.

Men som jag har sagt förr. Allt sitter i huvudknoppen, både bra och dåliga saker. Man ska då inte tro på allt man tänker. Det är det som ställer till det för oss.