Vilda västern

Gumman ändras. Jag ändras, allting ändras, det står aldrig stilla. Ett faktum är att vi blir äldre, inte över en natt förhoppningsvis utan att åren sätter sina spår, lite i taget.

Ett bevis för detta fann jag igår när gubben och jag åkte till en westerdag ett par mil bort för att slå ihjäl (konstigt uttryck), ett par timmar bort från stugan och all målning.

En westerndag, för er som bor i storstan och inte har varit på någon sådan, är en dag med folk som på något sätt har hamnat i det amerikanska.

Detta är också mer ett landsortsfenomen än ett i storstaden. Innan jag flyttade hit upp så hade jag inte kommit i kontakt vare sig med amerikanska bilar, eller med vuxna människor springer omkring med pistolhölster och cowboyboots och stora hattar.

När jag var barn så lekte vi cowboys och indianer. Antar att det också är en utdöd sport när det kommer till dagens barn. De matas inte med westernserier på TV, det är länge sedan bröderna Cartwright red in i våra vardagsrum mitt i den brinnande kartan.

Idag görs inte heller westernfilmer, en och annan dyker upp då och då, men de gyllene åren är över för den genren. Kanske kommer de tillbaka ett varv till, men inte i samma omfattning.

Vi lekte det som vi var matade med, vi var cowboys, en del stackare fick vara indianer och vi sköt ned dem på fläcken. Så visste vi att det hade varit, mer insatta än så var vi inte.

För ca femton år sedan så fastnade både gubben och jag i det amerikanska, vi romantiserade en tidsperiod som varade omkring 1880 till 1890. Tio år som det sedan gjorts miljoner böcker och filmer om. Perioden där cowboys drev boskap upp till slakterierna i de norra delarna av landet. Miltals av kor och massor av unga män till häst, traskade i regn och snö i oändliga levande tåg. Säkert inte ett uns av romantik i det hårda arbetet.

Men vi blev för några år helt uppslukade av hästar, westernkläder och annat kring detta. Så långt som till linedance kom vi inte, där gick en osynlig gräns för oss.

Det var westerndagar varje sommar, ett evenemang här i närheten lockade flera tusen personer. Det var pangpang och salooner, alla som hade en gammal hatt hemma hade den på huvudet. Om man inte hade så fanns det en uppsjö av knallar som sålde allt från knallpulverpistoler, hölster, kläder och hästprylar.

Vi lärde känna några av dem som var frontfigurer i Peacemakers, särskilt fredliga var de inte, de hade uppvisning till häst och ni som har varit på High Chaparall ni vet hur en sådan uppvisning går till. Det ramlas från tak och skjuts bakom diligenser.

Vi åkte och tältade när det var något som andades cowboyromantik, vi red och vi skaffade utrustning, som skulle få vilken cowboy som helt att dra efter andan.

Sedan miste vi så småningom intresset i både hästar och hattar. Gänget som höll ihop skingrades, westernridningen fortsatte men med riktiga quarterhästar för dyra pengar och seriösa tävlingar. Vi hade skruttat kring på allt som hade fyra ben och liknade en häst. Raserna lämpade sig väl inte för att bli duktiga, men det struntade vi i. En gammal uttjänt travare fick duga, det finns många av dem och de säljs för en billig penning.

Så allvaret bredde ut sig och vi lade av. Gick väl någon gång och tittade på tävlingar, men mer än så var det inte.

I sluttampen av westerdagarna så hann vi i alla fall gifta oss, det var i dagarna sexton år sedan. Gubben och jag tittar på varandra och undrar vart åren tagit vägen, lika snopna bägge två.

Kvar finns ett minne i alla som var med och en film som visar att det har hänt.

I garderoben hänger gubbens rockar och i hattboxar finns hans hattar, igår var det dags att damma av dem och åka på en westerdag igen.

Jag har inte kvar ett uns av någon utstyrsel, skulle jag ha det så skulle jag garanterat inte komma i kläderna. Med åren har kroppen blivit inbäddad i ett skyddande späcklager. Bra att ta av om jag skulle blir sjuk och inte kunna äta. Jag kan leva länge på det.

Gubben satte på sig bootsen, hatten och fransjackan. Hatten kunde han inte ha i bilen, taket var i vägen. När vi var framme på den blåsiga ängen och hade parkerat bilen, så blåste den av det första den gjorde, så han fick ha den i handen.

Nu var detta en bondgård som för första året vill utmärka sig med sina westerdagar, så värst mycket folk var där inte. Vi var där ganska tidigt, antar att först på kvällen skulle det dra igång med bluegrass och countrymusik. Vi som inte är speciellt roade av den musikstilen ville bara gå omkring och uppleva gamla minnen.

Det fanns ett par knallar med knallpulverpistoler, läderarbeten och det sedvanliga grilltältet med hamburgare. Ett kafé som sålde smörgåsar och kaffebröd och en scen var uppställd på ängen nedanför. Gubben var ganska ensam om att vara uppklädd som en cowboy, de flesta andra hade inte brytt sig om klädkoden för en westerndag.

Några tjejer red omkring och folk flockades i klungor och pratade med eventuella bekanta.

Det som slog mig var att jag inte kände igen någon, när det begav sig så kände vi igen de flesta. Ett generationsskifte har ägt rum, kanske håller folk på att glömma cowboys och indianer, det var ju ett tag sedan det verkligen ägde rum.

Jag satt där i solen och tittade på folk, såg på några män som verkligen ansträngt sig att klä upp sig. Undrade lite stilla i mitt inre vad som gör att somliga bara älskar detta.

Fick de inte agera som barn? Har de fastnat i en romantisk dröm som inte finns?

Jag är ingen psykolog, men något konstigt är det med alla som klär ut sig. Må vara medeltiden eller fantasygubbar, något konstigt är det med dem.

Trappern var en av dem som alltid var med, han hade långt hår i svans, pälsmössa med svans på den också a la Davy Crockett, skinnkläder och gevär.

På den tiden var han en riktigt stilig man.

Igår kom där en gubbe, lite rundnätt kring magen, pälsmössa, skinnkläder, ett gevär i handen. Jag såg honom, men tänkte inte mer på det.  

-          Där är Trappern, sa gubben och pekade.

-          Vart då, svarade jag, ivrigt spejande efter den stiliga mannen i skinnkläder.

Det enda jag kände igen var skinnmössan! Jag kunde inte placera denna gubbe som Trappern. Då insåg jag plötsligt att åren har gått och vi med dem.

Trappern kände i alla fall igen gubben, han gick fram till honom och petade till honom med änden på geväret. Så gör alltid en äkta trapper.

De samtalade en bra stund och då kom det en journalist fram och tog lite bilder på lite äkta uppklädda gubbar på en westerndag.

Så nu blev gubben och Trappern förevigade tillsammans.

Jag tyckte väl att jag inte skulle vara sämre än att jag också skulle hälsa på en gammal bekant. Han var ju med på vårt bröllop.  Så jag steg upp från min stol och hälsade, väl medveten om att han kanske också tyckte att åren givit mig patina.

Gänget från den tiden har decimerats betydligt. Många har väl kastat in handduken och slutat klä upp sig, andra har trillat av pinn. Snart kommer väl de flesta ha hamnat på hemmet, medelåldern stiger.

Det kommer in lite ungt blod, men som jag sa i början. Det finns inga bra westernserier på TV längre.