Gumman har haft besök.
Kusinen har kommit och
farit. Det är alltid så tomt och lite sorgset när någon man håller av, åker
härifrån. Hon är min storasyster min kusin, hon är systern jag aldrig haft. Jag
är hennes lillasyster, en lillasyster hon aldrig haft.
Vi är bägge två enbarn,
lustigt namn för barn utan syskon. Det heter ju inte tvåbarn och trebarn.
När vi växte upp så tog hon
hand om mig och tog mig på upptåg. Släpade på mig genom Stockholm, vi gick på matiné
och såg Nils Poppe i någon gammal barntillåten film. Eller så såg vi på Fridolf
Rudin i filmen ”Vaxholm Ettan”. Den var redan då gammal, men känslan av att
sitta på bion och prassla med godispapper var hela grejen.
Reklamen missade vi aldrig, den
var också spännande. Idag orkar vi inte med den, tiderna förändras.
För det mesta gick vi inte
direkt hem, fast mina föräldrar förmanat henne att vi skulle vara försiktiga
och komma hem med detsamma. Stockholms gator var farliga, vi kunde råka ut för
allt möjligt, som tokiga bilförare, till fula gubbar.
Kusinen var påhittig, vi stannade på diverse platser och ett hål i en
port kunde bli till en hemvist för spöken. Vi kikade in genom hålet en och en,
jag rös när hon berättade att där inne bodde en gammal dam som var säkert över
hundra år och hon visade sig då och då. Ingen visste om hon var ett spöke eller
om hon verkligen levde. Sedan skrattade hon alltid när hon såg hur rädd jag
blev. Jag var ett bra byte att lura i både det ena och det andra. Fast riktig elak var hon aldrig, gränsen gick vid några små påhitt till ett mindre barn. Det råkade vara jag och jag gick på det mesta som hon sa.
När vi sedan släntrade
hemåt, hon med min lilla hand i ett fast grepp, den släppte hon inte. Då möttes
vi alltid av min pappa som var ute på gatan och spanade oroligt efter oss. Han
var vid det laget högröd i ansiktet och skällde på kusinen. Tänk om något hade
hänt med hans lilla flicka, hon skulle skämmas som inte tog mig direkt hem.
Ibland var hon borta långa
stunder, då bodde hon en sväng i Norge, sedan kom hon tillbaka och jag var
glad. Så gick åren och vi gled isär, hon
var fyra år äldre och fick andra intressen än att släpa runt på sin lilla
ängsliga och säkert gnälliga kusin.
Livet har tagit oss på
skilda stigar, jag med mitt liv och hon med sitt.
Men nu har vi återförenats
igen, visserligen bor hon 73 mil bort, men Skype har gjort det möjligt för oss
att ha en liten daglig pratstund över morgonkaffet.
Hon fick uppleva sommaren här,
fem dagar av riktig sommar. Jag känner mig lite glad att vår sommar här på
östkusten har bjudit oss på bra och varmt väder. Inte som den förra och den
förrförra, kallt och blåsigt och tre dagar varmt, på sin höjd.
Hon verkar bo på ett ställe
där det blåser och är kallt för det mesta. Det ligger precis i höjd med oss
fast mer åt den norska västkusten. Ett kall och blåshål enligt henne, tycker
det inte låter som ett särskilt lockande ställe att bosätta sig på. Men nu
råkar hennes man ha en gård, och man flyttar inte så lätt med massor av kor i
släptåg, man bor kvar och uthärdar.
Dagarna har varit
fullproppade med diverse utflykter och massor av loppisbesök. Jag som inte är
särskilt förtjust i att gå runt och titta på massa gamla grejor, tycker att vi
har tillräckligt med det här hemma i alla fall, jag bjöd på mig själv lite
grann.
Hon njöt av värmen och loppisarna, jag njöt över att hon njöt.
Sedan tog vi henne runt den
sedvanliga turistrundan, ett måste om man ska visa upp Hälsingland från sin
bästa sida. Den tog sju timmar att avverka, loppisarna låg tätt i byarna. Jag
suckade i värmen, jag vill inte se en loppis på mycket länge.
Tydligen så har Norge inte
lika många sommarloppisar som vi har här. Vi svenskar vi drar fram alla gamla
avlagda grejor som vi kan hitta och sätter upp en skylt vid vägen och vips har
vi en loppis. Alltid är det väl någon som ser värdet i det vi inte vill ha.
Dottern kallade de
skrotmarknader när hon var liten. Hon såg ingen skillnad, jag gör det inte
heller.
Vi åkte upp på Avholmsberget
och såg ut över de blånande bergen och Dellens glitter, där åt vi jättegod
vegetarisk lasagne, kul att de anstränger sig lite för oss stackars
vegetarianer. Förr blev vi förpassade till några vissna salladsblad och en
ledsen tomat. Fast vi inte är kaniner.
Satt i trädgården till ett
café, under ett parasoll, för vi höll på att smälta bort i värmen. Rundturen ägde rum på sommarens kanske varmaste dag, eller årets kanske varmaste dag. Det var tjugoåtta varma grader i skuggan, en hetta som vi stackare inte är vana vid om vi inte åker ofta till Thailand. Glassen som jag skulle äta den smälte i värmen, men god var den i alla fall.
Kusinen vill gärna gå ut och
gå, hon som har benskörhet, det kanske jag också har utan att veta om det, hon
ska gå minst tjugo minuter, morgon och kväll.
Sagt och gjort, vi travade
runt på vägarna här. Sommaren är skön och varm, men den förstörs av bromsar och
annat oknytt. En av våra promenader slutade nästan i panik, när vi var
fullklistrade med de avskyvärda odjuren som svärmade kring oss och de rackarna
satte sig överallt på kroppen och försökte bita igenom kläderna.
Försöker finna något bra med
dem, de måste finnas till för något. Kanske är de föda åt något annat djur,
annars så tycker jag att de inte har existensberättigande.
Nu är hon då på väg hem
igen, ringde nyss och hade femtio mil kvar, stackaren. Det regnade och var
fjorton grader i Sveg, men vem vill bo där i alla fall. Bara namnet låter som världens ände. Det
är för mig enbart en plats för en mordhistoria i en Henning Mankelldeckare.
Då hände
det saker i Sveg, fast det var fiction. Antar de är väl glada de som bor och lever i där, att det inte
händer så många mord i det verkliga livet.
Tomt och tyst i stugan utan
hennes glada norska stämma, de sjunger fram orden, jag blir glad av norska.
Undrar om alla norrmän är lustigkurrar, de låter i alla fall så.
Men hon lovade att komma
nästa år igen, under tiden får vi hålla tillgodo med Skype, inte fy skam det
heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar