tisdag 9 juli 2013

Loppissommar



Gumman har haft besök. 

Kusinen har kommit och farit. Det är alltid så tomt och lite sorgset när någon man håller av, åker härifrån. Hon är min storasyster min kusin, hon är systern jag aldrig haft. Jag är hennes lillasyster, en lillasyster hon aldrig haft.

Vi är bägge två enbarn, lustigt namn för barn utan syskon. Det heter ju inte tvåbarn och trebarn.

När vi växte upp så tog hon hand om mig och tog mig på upptåg. Släpade på mig genom Stockholm, vi gick på matiné och såg Nils Poppe i någon gammal barntillåten film. Eller så såg vi på Fridolf Rudin i filmen ”Vaxholm Ettan”. Den var redan då gammal, men känslan av att sitta på bion och prassla med godispapper var hela grejen.

Reklamen missade vi aldrig, den var också spännande. Idag orkar vi inte med den, tiderna förändras.  

För det mesta gick vi inte direkt hem, fast mina föräldrar förmanat henne att vi skulle vara försiktiga och komma hem med detsamma. Stockholms gator var farliga, vi kunde råka ut för allt möjligt, som tokiga bilförare, till fula gubbar.

Kusinen var påhittig, vi stannade på diverse platser och ett hål i en port kunde bli till en hemvist för spöken. Vi kikade in genom hålet en och en, jag rös när hon berättade att där inne bodde en gammal dam som var säkert över hundra år och hon visade sig då och då. Ingen visste om hon var ett spöke eller om hon verkligen levde. Sedan skrattade hon alltid när hon såg hur rädd jag blev. Jag var ett bra byte att lura i både det ena och det andra. Fast riktig elak var hon aldrig, gränsen gick vid några små påhitt till ett mindre barn. Det råkade vara jag och jag gick på det mesta som hon sa.

När vi sedan släntrade hemåt, hon med min lilla hand i ett fast grepp, den släppte hon inte. Då möttes vi alltid av min pappa som var ute på gatan och spanade oroligt efter oss. Han var vid det laget högröd i ansiktet och skällde på kusinen. Tänk om något hade hänt med hans lilla flicka, hon skulle skämmas som inte tog mig direkt hem.

Ibland var hon borta långa stunder, då bodde hon en sväng i Norge, sedan kom hon tillbaka och jag var glad.  Så gick åren och vi gled isär, hon var fyra år äldre och fick andra intressen än att släpa runt på sin lilla ängsliga och säkert gnälliga kusin.

Livet har tagit oss på skilda stigar, jag med mitt liv och hon med sitt.

Men nu har vi återförenats igen, visserligen bor hon 73 mil bort, men Skype har gjort det möjligt för oss att ha en liten daglig pratstund över morgonkaffet.

Hon fick uppleva sommaren här, fem dagar av riktig sommar. Jag känner mig lite glad att vår sommar här på östkusten har bjudit oss på bra och varmt väder. Inte som den förra och den förrförra, kallt och blåsigt och tre dagar varmt, på sin höjd.

Hon verkar bo på ett ställe där det blåser och är kallt för det mesta. Det ligger precis i höjd med oss fast mer åt den norska västkusten. Ett kall och blåshål enligt henne, tycker det inte låter som ett särskilt lockande ställe att bosätta sig på. Men nu råkar hennes man ha en gård, och man flyttar inte så lätt med massor av kor i släptåg, man bor kvar och uthärdar.

Dagarna har varit fullproppade med diverse utflykter och massor av loppisbesök. Jag som inte är särskilt förtjust i att gå runt och titta på massa gamla grejor, tycker att vi har tillräckligt med det här hemma i alla fall, jag bjöd på mig själv lite grann.

Hon njöt av värmen och loppisarna, jag njöt över att hon njöt.

Sedan tog vi henne runt den sedvanliga turistrundan, ett måste om man ska visa upp Hälsingland från sin bästa sida. Den tog sju timmar att avverka, loppisarna låg tätt i byarna. Jag suckade i värmen, jag vill inte se en loppis på mycket länge.

Tydligen så har Norge inte lika många sommarloppisar som vi har här. Vi svenskar vi drar fram alla gamla avlagda grejor som vi kan hitta och sätter upp en skylt vid vägen och vips har vi en loppis. Alltid är det väl någon som ser värdet i det vi inte vill ha.
Dottern kallade de skrotmarknader när hon var liten. Hon såg ingen skillnad, jag gör det inte heller.

Vi åkte upp på Avholmsberget och såg ut över de blånande bergen och Dellens glitter, där åt vi jättegod vegetarisk lasagne, kul att de anstränger sig lite för oss stackars vegetarianer. Förr blev vi förpassade till några vissna salladsblad och en ledsen tomat. Fast vi inte är kaniner.

Satt i trädgården till ett café, under ett parasoll, för vi höll på att smälta bort i värmen. Rundturen ägde rum på sommarens kanske varmaste dag, eller årets kanske varmaste dag. Det var tjugoåtta varma grader i skuggan, en hetta som vi stackare inte är vana vid om vi inte åker ofta till Thailand.  Glassen som jag skulle äta den smälte i värmen, men god var den i alla fall.

Kusinen vill gärna gå ut och gå, hon som har benskörhet, det kanske jag också har utan att veta om det, hon ska gå minst tjugo minuter, morgon och kväll.

Sagt och gjort, vi travade runt på vägarna här. Sommaren är skön och varm, men den förstörs av bromsar och annat oknytt. En av våra promenader slutade nästan i panik, när vi var fullklistrade med de avskyvärda odjuren som svärmade kring oss och de rackarna satte sig överallt på kroppen och försökte bita igenom kläderna.

Försöker finna något bra med dem, de måste finnas till för något. Kanske är de föda åt något annat djur, annars så tycker jag att de inte har existensberättigande.

Nu är hon då på väg hem igen, ringde nyss och hade femtio mil kvar, stackaren. Det regnade och var fjorton grader i Sveg, men vem vill bo där i alla fall. Bara namnet låter som världens ände. Det är för mig enbart en plats för en mordhistoria i en Henning Mankelldeckare. 
Då hände det saker i Sveg, fast det var fiction. Antar de är väl glada de som bor och lever i där, att det inte händer så många mord i det verkliga livet.

Tomt och tyst i stugan utan hennes glada norska stämma, de sjunger fram orden, jag blir glad av norska. Undrar om alla norrmän är lustigkurrar, de låter i alla fall så.

Men hon lovade att komma nästa år igen, under tiden får vi hålla tillgodo med Skype, inte fy skam det heller.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar