En ganska lång blogg med massor av whisky

Gumman har rest klart för denna gång. Har nog med mig en förkylning också, känner mig inte riktigt kry. Folket där borta var förkylda hela tiden när jag var där och hostade och nös så det stod härliga till. Det vore ett under om jag skulle slippa den.

Tycker alltid att det är lite tråkigt att komma till Sverige efter en tid utomlands. Inte så mycket när jag varit i Italien, men från Storbritannien känns det en saknad.

På något underligt sätt så känner jag mig hemma där, älskar allt från konstiga skorstenar till deras mjuka fluffiga vita stora brödskivor som man ploppar ned i rosten. På med smör och tjocka skivor röd cheddar, sen är det klart att mumsa.

Inte så nyttigt kanske, men vem tänker på nyttigheter på semestern. Väl hemma igen så blir det barkbröd och vattensoppa, kanske ett par ärtor och en morot i den för att höja upp smaken.

Väninnan har öppnat en kristallaffär i en närliggande stad. Det är vad det låter, en affär där folk kan gå in och köpa kristaller och stenar som ska vara bra för allt mellan himmel och jord.

Den håller hon öppen mellan halv tio och fem varje dag. Även lördagar, jag trodde att det var som här, småaffärer stänger tidigare på lördagar, men det hade de aldrig hört talas om. Däremot stänger många tidigare på onsdagar. Låter lite udda i våra svenska öron, men så är det. Om allt vore lika som här, så skulle charmen försvinna.

Mycket har ändrats där på de snart femtio år jag rest dit. De har dubbla glas i fönstren, centralvärme i husen, duschar som håller varmvattnet för en hel tvagning.

Samma program på TV, mobilabonnemang med rubbet som ingår, osv.

Jordens befolkning håller sakta på att smälta ihop till ett. Fast det är nog inte genom Internet, surfplattor, kabel TV och mobiltelefoner som menas, när några förståsigpåare säger att vi alla är sammankopplade med varandra. Vi är ett!

Kvantfysik på hög nivå!

Jag fick i alla fall nys på några köpahusprogram som jag inte sett förut, fast det mesta hade jag i sanningens namn sett. Det var repriser där som här.

Väninnan var såld på kriminalserier, de dussinproduktioner som USA kastar ur sig vareviga dag. Dottern hennes gillade sitcoms så vi hade det lite svårt att med en TV tillfredsställa våra tittarbehov.

Tack gode gud för Wordfeud! Jag kunde koppla upp min lilla smartphone till deras trådlösa och spela Wordfeud med mina tre vänner i Sverige. Jag sög riktigt länge på varje ord som skulle läggas, provade alla tänkbara varianter. Kanske just därför så vann jag alla mina matcher!

Men så skulle vi till ön i två nätter, ön det är Arran, sagoön i Irländska sjön.

För ett år sedan fick jag smak på den. Ett Skottland i miniatyr, tre och en halv mil lång och en mil bred. Inte stor, men till norr finns bergen, floderna och vattenfallen, söderut det skotska låglandet.

I år hade vi bestämt att vi skulle suga ut det gottaste av den norra sidan och tillbringa två hela nätter i byn Lochranza. Jag som är bra på att planera var ute i god tid i somras och kollade in hotellpriser, det var inte billigt. Hittade ett vandrarhem som hade dubbelrum, tanken på att sova i sovsal tilltalar mig inte.

Där kallas vandrarhem för Youth Hostel. Varför de slängt in ordet ung vet jag inte, men det var nog för väninnan att höra ordet, för att säga att vi var nog för gamla för sådant boende. Jag kontrade med att det är säkert äldre där också, ville att hon skulle boka oss för två nätter.

Fick veta att hon ringt dit och frågat om det var någon övre åldersgräns, mannen i andra änden blev väldigt tyst.

Sagt och gjort, vi packade två små väskor och gav oss iväg med färjan. Den tar endast femtio minuter och har både affär och restaurang.

Bussen till Lochrana kostade tre pund var och skulle ta fyrtio minuter och kön till den gick spikrak, det finns inget folk som vet hur man ska köa som de från de brittiska öarna. Även om de står i lite oordning är de medvetna om vem som står före.

Ingen tränger sig för som här, vi är egentligen ganska dåliga på köandets etik, vi svenskar. För att inte tala om indierna, de kastar undan folk för att komma först.

Bussresan dit är ganska skumpig, bussarnas fjädringar får ta en del stryk på de smala asfalterade vägarna. Vid möten fick bussen sakta in och snirkla sig åt sidan, de har inte vägrenar i Storbritannien. Måste vara ett litet helvete att få motorstopp där.

Lochranza är en liten by vid foten av bergen och med havet vid ytterdörren. En samling vita hus längs en slingrande väg, en gammal borg från vikingatiden, en pub, ett färjeläger som tar folk till andra öar, en pytteliten servicebutik med lite burkar vita bönor och bröd och lite annat smått och gott, sedan är den slut byn. Tar ungefär tjugofem minuter att gå från en ände till den andra, jag mätte. Höll på att glömma att i andra änden ligger ett whiskydestilleri, med vad jag tror är whiskyälskarnas Mecka.

Vandrarhemmet visade sig vara ett stort, vitt naturligtvis, hus med tre våningar. Det låg vid en å som brusade sig ned till havet. Vi kämpade oss upp med våra väskor, noterade att de hade en handikapptoalett på våning två, men vi såg ingen hiss. Kanske hade de en som bara användes för att baxa upp rullstolsbundna med. Annars förstår jag inte vitsen.

Väl inne i rummet insåg vi att det inte höll någon som helst vandrarhemsstandard, nu har väninnan aldrig satt sin fot på ett vandrarhem, det var därför hon trodde att det var åldersgräns. Men jag har sett en del i mina yngre dagar och insåg att detta var mer som ett fint hotell än något sunkigt vandrarhem.

Gubben sa till mig innan jag reste att man måste ta med sig egna lakan dit, så är det i Sverige. Väninnan ringde dagen innan och frågade om detta, mannen måste tro hon var vrickad för han försäkrade henne att priset var med lakan. Ingen behövde ta med några. När hon glömde att fråga om de kostade extra att hyra, så fick hennes dotter ringa, hon ville inte att han skulle tro att hon var helt bakom flötet med alla dessa frågor.

Sängarna var bäddade och en stor handduk låg prydligt vikt på var och en av dem. Ett takfönster släppte in ljus och en fantastisk vy av berget bakom. Badrummet var stort och hade en jättelik dusch. Det var rent och fint, troligen helt renoverat sedan en tid tillbaka.

Så vandrarhemmet blev ett fyrstjärnigt hotell utan hiss.

De allmänna utrymmena var smakfullt inredda och köket jättestort det med. Med kylar och frysar och stora spisar med sex gaslågor.

Vi som inte hade en smula mat med oss, förutom ett paket ostkrokar, några kex och en chokladkaka, vi måste få i oss lite mat. Det fanns ett ställe i byn som var öppet på kvällen och det var det hotellet med pub i bottenvåningen. Vi snirklade oss iväg utmed vägen och utanför församlingshuset gick det hjortar och betade på gräsmattan. De fanns överallt, vi räknade till tjugo stycken utspridda lite här och där.

Inte var de speciellt rädda heller, de tittade upp på oss och fortsatte sedan att beta.

Får fanns det också, både i byn och i bergen, som små vita fluffar spred de sig bland hjortarna och bergssidorna.

Väninnan fick nästan hicka när hon hörde att vi stängslade in dem här. I Skottland springer de kring överallt och betar. Ingen stängslar några får förutom vid motorvägarna.

Hon verkade tycka lite synd om de stackars svenska fåren som inte får springa omkring lite som de vill.

Byborna i Lochranza tycktes inte bekymrade, de hade istället stängslat in sina trädgårdar med ganska höga stängsel så att hjortarna inte skulle komma in och äta upp allt i deras trädgård. Lite omvända världen, människor bakom galler, djuren i frihet.

Puben var väl lite sisådär, ganska dyr eftersom de inte hade någon konkurrens, men vi klämde in oss där mellan alla lördagsfirare och fick ett mål mat och en pint.

Värre var det när vi skulle gå hem, jag noterade att det var kolsvart ute och regn, väninnan sade att de hade nog gatlyktor. Men se det hade de inte på ön, hon som bor i en stad tog för givet att hela världen har gatlyktor. Då skulle hon komma till stugan här i skogen. Svart som i en kolsäck ute hela vintern lång.

Men livet som insats skred vi ut på vägen och försökte hålla för ansiktet eftersom regnet kom från sidan, det blåste från havet. Som tur var så mötte vi ingen bil på vår sida. Vägen slingrade, så en bil hade inte en chans att se oss, dessutom hade hon en ficklampa i en jacka på vandrarhemmet och där gjorde den inte direkt nytta. Vi var genomblöta när vi lyckades pusta oss upp, tre våningar till vårt rum.

Vi var dödströtta, blöta och mätta. Då började hon känna sig dålig. Hennes näsa var röd som en stopplykta när hon snöt sig.

Den natten fick hon inte mycket sömn, stackaren. När hon inte snöt sig så fick hon lyssna på när jag snarkade. Jag brukar ha eget rum vart än jag reser, men det gick inte att ordna denna gång. Hon snarkar också så vi trodde vi kunde snarka ikapp, men eftersom hon inte sov så stördes jag inte av henne ett enda litet dugg. Jag snarkade mig glatt igenom natten.

På morgonen var hon helt död av förkylning och sömnbrist. Bad att få sova ett par timmar så jag traskade iväg ut på en morgonpromenad. Jag gick från en ände i byn till den andra, för att riktigt se till att hon fick sova så gjorde jag promenaden långsamt en gång till.

Det verkade som om de andra gästerna på vandrarhemmet antingen cyklade eller vandrade. Jag mötte morgontidiga cyklister som ropade god morgon, varenda en jag mötte önskade mig en bra dag.

Promenaden var härlig, fick syn på en brusande flod och följde den en bit upp mot bergen, inte en människa inom synhåll, bara den brusande ån och några hjortar längre upp som tittade på mig.

Satt sedan i TV rummet och läste turistbroschyrer, en bok om 44 vandringsleder på ön Arran och annat smått och gott. Hon fick i alla fall ett par timmars sömn och sedan var det dags att äta lunch.

Vi frågade det trevliga polska paret som hade vandrarhemmet om det fanns lunch på något annat ställe än den trista puben. De rekommenderade oss att gå iväg till destilleriet, där fanns det mat att få.

Vi följde ån i motsatt riktning mot kvällen innan. En tio minuters promenad tog oss till Arran Whiskey Destileries. Ett ganska modernt sådant hade jag läst tidigare när jag satt och plöjde turistbroschyrer, byggt 1995 och där fanns kafé, affär och rundturer för folk som gillar att se hur drycken tillverkas.

Vi var väl mer intresserade av att få något i magen så vi gick upp en trappa där det låg ett fint matställe mitt bland alla ektunnor och vatten som porlade. Känslan av att sitta i ett museum var ganska stark.

Vi fick våra mackor och efter ett tag så började söndagsgästerna komma för att äta lunch. Alla var i ganska god stämning i den tidiga söndagseftermiddagens början, vi insåg ganska snart varför.

Sitter du här hemma vid ettiden en söndag och dricker vin så skulle nog många höja sina moraliska ögonbryn, men på destilleriet var det ingen som brydde sig ett dugg.

De drack vin och whisky! En salig blandning till maten kan tänkas, men brickor med fyra glas whisky och en karaff vatten bars in till de flesta utom barnen.

Vi tittade på menyn igen och såg att de hade olika varianter på fyra whisky och vatten. Folk var där för att prova! En hundring och fyra rätt stora glas med den gyllne drycken var mumma till lunchen.

Väninnan blev nog lite sugen men den svenska sidan i mig slog bakut och jag deklarerade att jag inte ville ha något sådant mitt på blanka eftermiddagen. Hon insåg att hon inte kunde dricka fyra själv så vi avstod.

Vi var väl de enda som var nyktra på hela stället, förutom barnen och de anställda.

Så jag är väl en av de få nu levande människor, förutom barn och anställda, som varit på ett livs levande destilleri i Skottland och inte druckit en droppe av den noggrant tillverkade drycken.

En hel vetenskap verkar det som.

Måste också berätta att jag är också en av de få levande människor som sett ett ryskt whiskysällskap i aktion. Det visste nog varken jag eller ni att det finns ett sådant.

Nyrika ryssar har skippat vodkan och tagit till whisky istället. Lite finare men lika berusande.

Vid vår sista måltid den kvällen, den bestod för övrigt av pommes frites med cheddarost på. Bara de på de brittiska öarna kan hitta på en sådan kombination.

De vill ha sin pommes frites eller chips som de kallas, även när de beställer in en curry på en indisk restaurang så väljer en del bort riset och tar pommes frites istället.

Nu kom jag ur kurs. Jo, när vi satt där så kom det en drös män med resväskor från en taxi. I en grisblink hade de lämnat sina väskor och började beställa in flaskor och glas av whisky. De snurrade och luktade innan de drack stora klunkar. De jämförde och smakade av varandra, tog in en flaska från 1960 och suckade av välbehag när den rann ned i deras strupar. Plötsligt hade puben blivit rysk!

De pratade sitt obegripliga språk med yviga gester och klunkade lite mer. När vi ätit klart så började de beställa in mat och öl och lite mer whisky. På deras tröjor stod ”The Russian whiskey society”.

Vi lämnade puben och de glada ryssarna, undrade lite stilla om de skulle ha huvudvärk nästa morgon. Tror också att destilleriet fick se deras glada sällskap och antar att de gjorde affären där lycklig.

Väninnan försökte få tag på öronproppar så att hon inte skulle höra mina timmerstockar nästa natt. Då upptäckte jag att jag hade två uppsättningar i min väska, det hade jag ingen aning om. Lycklig ploppade hon i dem och uthärdade natten mellan nysningarna och sov i alla fall några timmar.

Nästa morgon var jag uppe med tuppen, slängde en tanke på ryssarna, undrade om de hade snarkat natten igenom och hur de mådde.

Vi tog våra väskor, travade ned tre trappor, gick den slingrande vägen fram och snart stånkade den lilla bussen iväg med oss och vi sade adjö till Lochranza.

På återseende lilla ö!