Kodoft och Beatles

Gumman dricker kaffe. Jag har min morgonritual, först en kopp Lady Grey te och sedan en kopp kaffe.

Tror att alla har sina små ritualer. Pappa han steg alltid upp tidigt och åt en halv smörgås, han lämnade alltid en bit. Sedan gjorde han i ordning en halv till mamma. Kunde väl ha givit henne sin avlagda halva, men han gillade korv på sin och hon ville ha sylt på sin.

Gick in i sovrummet och ställde kaffekoppen och den halva smörgåsen på nattduksbordet bredvid henne.

Hon var en sjusovare min mamma. Kunde ligga där och slumra fram till när pappa och jag läste kvällstidningarna, på den tiden då kvällstidningar var kvällstidningar. Inte som nu när de kommer ut på morgonen, utom här uppe i obygden. Här kommer de fram på eftermiddagen.

När hon skulle till att dö, så sa hon att hon inte hade något emot det. För hon älskade att sova.

Nu tror jag att i efterlivet, så ägnar vi inte så mycket tid åt sömn. Det finns annat att pyssla med när vi svävar kring i alltet och mår bra.

Nu har jag inte direkta bevis för detta, men en tro är en tro. Skulle väl vara lite futtigt att släpa sig kring här ett helt liv och sedan var det inget mer.

Såg en filmsnutt häromdagen som var intressant. En neurolog har sett vad han kallar himmelriket eller andra sidan. Det smäller alltid lite högre när en hjärnkirurg uttalar sig, han har förstått att allt inte sitter i hjärnan. Sedan sa han också att det han upplevde där var mycket verkligare, än det här vi håller på med nu.

För er som är intresserade av vad han upplevde, här kommer ett klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=3AGNnOk6dhA

Så morgonritualerna pågår runt vårt jordklot. Alla har vi våra egna. Utom de som inte har några. Rusa upp ur sängen och kliva i kläderna, borsta till håret och tänderna och sedan springa iväg till någon buss eller tunnelbana med andan i halsen, är väl också en ritual, fast i mina ögon en dålig sådan.

Väninnan i Turkiet hon måste upp och ha flera baljor kaffe i sig innan hon ens kan börja prata, en del säger att lägga ett Wordfeud ord det första de gör får dem att komma igång inför dagen.

Nu sätter jag inte igång så där snabbt, utan tekoppen ska åtminstone bli tom innan jag blickar mot ordkriget i mobilen.

Jag tillbringade en del somrar på en bondgård när jag var liten. Där var ritualen åtminstone på somrarna, att vid femtiden på morgonen, dra på sig lagårdskläderna som låg där som en liten kodoftande hög på stolen och gå ut och ta in korna.

Driva dem längst vägen, hem till ladugården för mjölkning. Det var på den tiden då gårdarna hade runt tjugo kossor och levde gott på det.

Kossor är också vanedjur och var det så att bonden av någon underlig anledning inte mjölkade dem, så blev det rena kalabaliken. De hoppade och studsade vägen fram, de kände inte bondmoran lika väl som husbonden. Vi viftade och jagade kor, hon och jag. På den tiden var jag inte rädd för kor som jag är nu, man vet aldrig vad man har dem. 

I ladugården hittade de inte sina platser som de brukade, istället sprang de och ställde sig på grannens. Sedan kutade de kring så koblafforna flög innan vi utmattade fick dem att stå stilla och bli mjölkade. Det gick inte heller som det brukade, de sparkade och hade sig, missnöjda med förändringen att husbonden inte var där.

Jag gillade bondelivet, stadjänta som jag var så klarade jag det galant. Har alltid tyckt om djur och att sköta hönsen blev min lott under somrarna. Höns dör lite hur som helst, så jag plockade upp döda höns utan en min och kastade dem till räven på dyngstacken. Tittade ut dagen efter och såg bara en hög med vita fjädrar, Mickel hade fått sig ett skrovmål.

Jag lärde mig mjölka, köra häst och Massey Fergusontraktor. Hjälpa nyfödda kalvar, pussa grisarna på deras trynen, hässja hö och sitta i skuggan av en hässja och vifta efter bromsar och mumsa goda bullar och saft.

Nu kom jag ifrån morgonritualen. När alla kor var mjölkade och utsläppta, mjölkkannan uppställd vid vägen på sin plats för mjölkbilen, då var det dags att äta.

Inte så mycket som en droppe vatten eller en munsbit åt de före mjölkningen. Då var det dags att gå in i det kodoftande köket och äta frukost. Det luktade alltid ko där, det var inte så noga med hygienen, bonden han gick in i sina lagårdskläder och satte sig, likadant gjorde jag.

Jag tycker om kolukt, hästlukt också för den delen. Tycker att det inte stör med lite djurdoft när man kliver in i ett bondgårdskök. Det gör att man känner att man är på landet.

Frukosten var gigantisk. Jag åt som en gigant också och när somrarna var slut, så grät alltid mamma och sa att jag blivit så tjock. Hon gillade inte när folk blev tjocka, kommer ihåg en gång när hon svepte förbi mig när jag satt och proppade i mig en chokladkartong, inte kartongen men väl bitarna däri. Hon snappade åt sig den i högsta hugg och sa att jag skulle bli så tjock om jag åt fler bitar.

Men det fanns ingen mamma i mitt kodoftande sommarland, som kunde stå där med pekpinnen och säga att jag inte fick äta för mycket. Jag åt och åt.  Känner fortfarande doften av vaniljbullarna som serverades varje eftermiddag till fikat.

Så det var frukost, förmiddagsfika med bullar, lunch med lagad mat, eftermiddagsfika med bullar, middag med lagad mat, kvällsfika med smörgåsar och bullar.

Och så skyllde mamma på den feta mjölken! Det var den som gjort mig rund trodde hon.

Tror inte att bönder vräker i sig så mycket idag, de är väl inte kroppsarbetare i samma utsträckning som förr.

Beatles flög över mitt huvud en sommar när jag var där.

Året var 1964 och Beatles skulle komma till Sverige. Jag fullkomligt dyrkade Beatles, jag kommer ihåg att jag hade hela mitt flickrum tapetserat med idolerna. Kommer också ihåg att jag tänkte att skulle det hända dem något så skulle jag inte överleva. De var själva luften jag andades.

Nu har jag varken förr eller senare upplevt någon sådan idoldyrkan. Lite grann med Tages och Ola and The Janglers, men inte på långa vägar som med Beatles.

Jag tycker lite synd om folk, som inte var unga då och fick uppleva den hysterin som drog världen över. Jag har upplevt den och jag kommer alltid att komma ihåg den.

De skulle komma en sommardag till Arlanda, eftersom gården låg i Gottröra så var jag behändigt placerad där planen gick in för inflygning. Kommer ihåg att de kom någon gång under eftermiddagen och vid varje plan sprang den lilla tjocka elvaåringen ut och stirrade drömmande mot det. Kanske var det just det planet mina övergudar satt i?

Nu fick jag aldrig reda på exakt vilket av alla plan som jag drömskt stirrade på, innehöll John, George, Paul och Ringo. Men något av dem var det.

Samma kväll visades en snutt på Aktuellt med de fyra stora. Jag tjöt av lycka och bönderna hyssade, jag kunde väcka deras lilla son.

Efter ett par år så slutade jag tjuta, Beatles gick skilda vägar, några av dem är också numera på andra sidan. Men jag överlevde det också.

Men kul var den, så länge den varade, den där Beatlemanian.