De letar efter hon

Gumman fikar. Det är gott med kaffe ibland, jag dricker en liten skvätt på morgonen, en liten skvätt på jobbet, bara för att de ska vara så. Jag kan nog lika gärna vara utan.

Vi är ju en av världens mest kaffedrickande folk, efter finnarna förstås, det ska vara de som dricker mest av den varan, ju mer melankoliska, ju mer kaffe. Tror också att ju mer norröver, ju mer kaffe, kokat sådant.

Undrar varför det blivit så? Antagligen skulle vi gå och ta livet av oss, om vi inte hade kaffets uppiggande och värmande egenskaper under det långa och kalla vinterhalvåret.

Ordet gofika har dykt upp så senare tid, ett ord som jag inte hört förut. Trodde det var ett norrländskt ord, men tydligen är det spritt över hela landet, att gofika.

Så jag har gofikat nu på morgonen, med en hårdbrödsmacka, vi har uteslutit vitt bröd här i stugan, under vår kamp att gå ned i vikt. Bullar är inte att tänka på, fast det sliter i mig när jag ser på bakprogram och jag vill så gärna gå ned i köket och ställa mig och baka gofikabullar. 

Såg på ett program som heter ”Spårlöst”. Förut så gick det på TV4 gratiskanalen, men har nu flyttats till betalkanalen TV7. De är smarta, flyttar massor av program från gratiskanalen till betalvarianten. Så jag får se det på datorskärmen, som så mycket annat.

För er som inte sett det, så handlar det om att spåra upp personer i främmande länder. Främst så är det adopterade barn som söker sina rötter, en och annan pappa som flytt fältet söks också, men bara utomlands.

Igår var det en ung man som kom från Ryssland, han kom hit när han var två och nu hade han blivit tjugo och sökte sin syster. Hon var lite äldre och hade tagit hand om lillen i flera år när mamman supit, eller varit försvunnen.

En gång blev de inlåsta flera dagar utan mat, pojken hade gråtit så mycket att grannarna hade slagit larm till polisen.  

Hon hade blivit rädd när de kom och sprungit och gömt sig, de upptäckte pojken och tog honom med sig, han sattes på barnhem som så många andra ryska barn.

Flickan hade stannat hos mamman som dog kort därefter, hon fick sedan leva på gatan och tigga mat, låter som ett fruktansvärt liv för en liten flicka. Till slut blev hon upptäckt av myndigheterna och satt på barnhem, allt detta vid bara nio års ålder.

Han kom som adoptivbarn till en familj i Piteå, där hade han blivit en perfekt norrlänning. Tystlåten och lite hemlighetsfull med sina känslor, han hade bytt bort ordet henne mot hon. Nu vet jag varför kollegan också gjort det, hon är ju norrlänning fast hon kommer från mitten av Sverige.

Tills han var femton hade han ingen aning om att han hade en syster, han och föräldrarna hade åkt till Ryssland och barnhemmet han kom ifrån, av vilken anledning vet jag inte. Där upplyste de honom att han haft en syster också, som kommit dit efter honom, de gav honom hennes namn och födelsedata. Allt de visste var, att hon blivit bortadopterad till USA.

Han grunnade på detta i fem år och kontaktade sedan "Spårlöst". 

 

Sagt och gjort, de åkte för att leta reda på hon! Killen och programledaren, samt hela filmgänget.

USA är inte som det här landet. I Sverige går det till så, att har du bara ett namn och ett födelsedatum, så går det att få en adress i ett nafs. Här värnas det inte ett dugg om några medborgares integritet, här föds vi med personnummer kring halsen och får bära det i alla sammanhang resten av livet. Allt för att hålla reda på oss, det går inte att handla en enda pinal på Internet längre utan att behöva lämna sitt personnummer. Jag undrar vart det är på väg.

Väl där i New York, så visste i alla fall jag att det inte skulle bli en "piece of cake" att få fram upplysningar. Men de gjorde som de brukar, de gick till skattemyndigheten på det där svenska godtrogna, lite naiva sättet och lämnade fram hennes namn och födelsedatum. 

Konstigt att programledaren, han som borde vara luttrad av andra länders tystnadsplikt gentemot sina medborgare, han ser lika förvånad ut varje gång de säger att vi lämnar inte ut några uppgifter.

Killen från Piteå muttrade lite om att det var ju hans syster, så de borde väl se mellan fingrarna där i alla fall. Att det skulle vara så svårt att hitta hon här i det stora landet i väster.

Men det var nobben, de fick anlita en privatdetektiv, det var första gången i det här programmet de anlitat en sådan. De träffade honom i en park, lite neutralt och lite hemlighetsfullt. Privatdeckare vill väl inte bli sedda med sina klienter på tu man hand. Detektiven fick pappren och lovade att återkomma. Det dröjde inte länge förrän han dök upp igen utanför hotellet och lämnade upplysningar, hennes nuvarande efternamn och adress. Undrar lite hur mycket det hade kostat produktionen, men de har väl pengar antar jag.

Sagt och gjort, de åkte ned till Virginia och där var hon, en amerikansk flicka med ett tråkigt ryskt förflutet. Hon trodde inte sina ögon när lillebror klev över tröskel och hela programmet förbyttes till tårar, det brukar bli så på slutet.

Hon hade haft turen att få bo hos en amerikansk familj som verkade ha det gott ställt, om man såg till omgivningarna och husets storlek. Känner tacksamhet när jag ser paret som adopterat henne, tänker att det finns folk som är redo att ge en nioårig rysk flicka ett bra hem och en bra uppväxt. 

Har också hört att det inte går att adoptera ryska barn längre, Putin litar inte på oss här i väst. Kanske barnen växer upp och blir homosexuella! Eller ännu värre, får växa upp hos två samkönade som har massor av kärlek att ge.

Ja, de här hade i alla fall det bra, fick komma iväg långt innan homofobin bredde ut sig där borta i öst.

Men slutet gott, allting gott. Han hittade hon!