Min lilla bil

Gumman har fått en säng. Nu är sängen färdigmålad av gubben, borta är all fulfuru och den är ljusgrå och fin.

Vilsam miljö att sova i, Buddha vakar över det hela också på den gråbetsade före detta furubyrån, han kollar så att jag får sova tryggt.

Annars så pågår målarprojektet så sakteliga i det gamla sovrummet, tapet ska rivas och det är inte lätt.

 Ner till spånplattan och på med färg, katten Gizmo river på tapeter så det är inget alternativ. Han är ju inte så bussig att han hjälper oss att få ned rubbet. 

Dudde han är inte sådan, tänk att katter är så olika. Dudde han är min väckarklocka med fyra tassar och klor istället. Varje morgon vid sexsnåret så sätter han igång med alarmerandet, eller i alla fall försöker. Då leker han och anfaller fötter och ben under täcket. En skarp klo i stortån får den mest inbitne sjusovare att vakna, jag rullar in mig som en kåldolme i täcket, då går han ner till gubben och biter lite i honom istället.

Om det är för att vi ska gå upp, eller om det är för att han är på lekhumör vid sextiden på morgonen, det vet jag inte. Katter är kluriga.

På tal om slöande i sängen och fritid, så finns det folk som inte ligger och latar sig, de verkar få massor gjort och det tär på ens eget samvete. Gubben och jag är av naturen lite lata.

Snö har det kommit igen som ni ser på bilden här nedan, ringde snöröjaren och bad honom komma idag. Då var han i skogen klockan åtta en lördagsmorgon och samlade ved.

Jag kom då på, att det är kanske bästa årstiden att få ihop lite ved innan påsk, då den ska kapas och klyvas. Sedan ska den ligga och torka till midsommar och sedan in i vedförrådet. Det är i den bästa av världar, vi lyckades med att kapa ved ända fram till september när vi höll på. Men det var på den gamla goda tiden, nu puttrar pelletspannan. Eller Putte som han heter här i stugan.

I måndags fick min lilla bil känna på, att den var just en bil. Jag är ju extremt rädd om den, skulle behöva ligga på en soffa hos en psykolog under ganska lång tid, för att komma underfund varför jag är så rädd om mina bilar. Nu är det ju så att jag är väl inte ensam om detta fenomen, men de flesta verkar ha dem som fortskaffningsmedel och kör flitigt omkring. Jag hade halv tank kvar i måndags då kollegan och jag skulle till Mora. Då hade jag tankat sista gången den 18 december. Kommer ihåg att det var just den dagen då gubben gjorde sin el-konvertering av hjärtat, som för övrigt inte lyckades så bra. Han ska nu göra om den, får väl påminna honom att ta ut snusen den här gången. Han kan ju få den i halsen när han är sövd.

Så jag har kört upp en halv tank och 32 mil på två månader. Bilen har gått en mil per dag, fyra dagar i veckan. Med uppehåll för jul och nyårshelgerna.

Sedan har den inte gått på någon saltväg, då jag inte kör ut på E4, som alltid är saltat.

Men i måndags så var det dags för den, att få känna på både stötdämpare, fart och saltvägar.

Kollegan körde, jag gillar inte att köra bil, kanske därför min går så lite. Vi brukar ta genvägen över de stora skogarna, mil efter mil av slingriga vägar och samhällen som Loos och Hamra. Vi gjorde så även denna gång, men då var vägen nästan okörbar.

Den var isig och spårig, där uppe på höjderna ligger storskogen på och hindrar vägarna från att bli isfria. Hon höll bilen i spåren och den skakade fram, ibland kom en timmerbil och hon fick gå ur spåren, vägen är inte bred precis. Då hängde jag i stroppen på passagerarsidan och semlan som jag ätit i Färila låg som en stor klump i magen. Rädd att vi skulle åka i diket, rädd om bilen när grus smattrade likt kulsprutor på lacken.

Vi tog oss fram till Mora efter tre timmar, den vägen brukar gå på under två och en halv på sommaren. Bilen var då som en saltstod och jag undrade hur många stenskott som tagit den fina lacken. Grejen är väl att åka i en gammal skruttbil istället, en bil som är full av gamla stenskott och repor. I alla fall över skogarna i Dalarna.

Hem tog vi den betydligt jämnare och isfria vägen över Skattungsbyn, Furudal, Edsbyn, Bollnäs och Söderhamn. Ni som har sett "Fäbodjäntan" har då fått se en del av Skattungsbyn. Fast det har ni väl inte, sånt tittar ni nog inte på, eller så vill ni inte erkänna det.

Jag har sett den för många år sedan, kollegan visste inte ens vad jag pratade om när jag nämnde falukorv och trallande fäbodjäntor. Ni som inte har sett den får använda er fantasi, då jag nämner att det är en inte helt rumsren film.

Den satte i alla fall Skattungsbyn på kartan världen över.

Den vägen tog också tre timmar att köra hem, men då fick istället lillbilen känna på fartvinden. Kollegan körde på i nästan 120, så fort har jag aldrig kört bilen. Min mätare stannar vid 90-100, då det drar mycket bensin att köra fortare.

Men den lilla saltstoden stod pall för det också, han körde om både kreti och pleti på motorvägen. Kollegan lade i lägre växel och han morrade upp i varv och tog sig om. Jag såg litervis med bensin försvinna i ett nafs. Nu höll jag bara i stroppen och sa ingenting till henne, ville inte det, då hon var så snäll som körde. Vill heller inte verka som en gnällspik, gnällspiken är lite ogin, fast den sitter där inne i mig och pratar på. En del av mig som jag får jobba på att få bort, men den sitter hårt den lilla gnällspiken och poppar upp lite då och då. Speciellt när det kommer till bilen.

Vi kom hem bilen och jag. Nästa dag var det några plusgrader ute och jag drog fram högtryckstvätt och ”Prick bort”. Det är ett avfettningsmedel som är bra, tar bort asfaltsprickar och annat smuts i ett nafs. Stod där ute i snön och gnuggade på bilen i en och en halv timme. Fick spola hjulhusen och underredet, körde med tandborste i hjulhusen. Ja, ni hör, visst är det vrickat.

Gnällspiken i mig höll tyst, stod och beundrade den rena fina bilen en liten stund och gick sedan nöjt in i stugan igen.

Nu har bilen gått tillräckligt för flera månader framöver. Eller som gubben sa, den mår bra över att få luftas då och då. Får väl tro det då.

Bilar är väl till för att köras antar jag.