Påskfunderingar

Gumman gör ingenting.  Nu är påsken nästan över för denna gång, långfredagen gick bra. Men jag återkommer till detta faktum, att den var lång när jag var barn.

Inga program på TV, av hänsyn till en man som dog för tvåtusen år sedan, så valde Sveriges Television att inte ha några utsändningar denna dag. Sveriges Radio var inte bättre de heller, bort med allt prat och musik i den enda radiokanalen och fram med sorgemusik.

Men nu är det ju inte så längre, tur är väl det.

Kan inte säga att gubben och jag sprudlat av arbetsglädje. Långfredagen lyckades vi göra ingenting mer än att värma redan lagad mat. Påskaftonen gick vi runt byn i 5,3 kilometersslingan som utgör byvägen, insåg att stormen Ivar lämnat kvar massa rotvältor, kvistar och annat skräp i skogarna runt stugan.

Mitt ordningssinne störs, det ser allmänt oordnat ut i skogen, inser att med tiden kommer det att suddas ut och bli till ett minne, naturen ser efter sitt och jag ser efter mitt.

På påskdagen insåg vi att vi kanske skulle göra någon nytta, så vi började anlägga en uteplats, på gräsmattan bredvid den stora pilen.

Gubben körde flåhacka och jag plockade grästuvor, lite annat fann vi också. En riktig kökkenmödding vår tomt. En bit av en glasflaska, en benbit av djur modell större, ett gammalt fisknät.

Jag muttrade något om att folk var ju inte riktigt kloka förr, de verkade ha använt tomten som sopnedkast. Gubben påminde mig om att sophämtningen började först på sjuttiotalet någon gång, innan dess så slängde de sopor lite hur som helst.

Vi kanske bor på toppen av ett gigantiskt sopberg.

När vi hade hästar så släppte vi ut dem i skogen bakom stugan, där plockade vi gamla burkar och flaskor i all oändlighet.

Hästarnas hovar var i fara, varje dag kom något nytt upp till ytan.

Men hur de kunnat komma på idén att slänga skäp nere på gräsmattan framför stugan, det går över min förmåga att tänka. Plupp, där slängde jag en glasflaska, låt den ligga, naturen tar hand om den om en så där miljon år.

I alla fall, så flåhackade gubben så svetten lackade, jag plockade. Men vi höll bara på en liten stund, den riktiga arbetslusten ville inte riktigt infinna sig. Vi lade ner och insåg att det blåste nog lite kallt, jag muttrade något om att det finns ju jordfräsar att köpa i handeln. Gubben kontrade med att det är för mycket sten i jorden, ingen fräs tål stenar.

Vi gick in och städade istället. Åt uppvärmd mat till middag.

Idag ska jag åka iväg till bästa ayruvedadoktorn och få mitt blodtryck mätt, antar att det inte ska vara något alarmerande med detta. Glad över att ha honom, så slipper jag kastas omkring bland staffetläkare på hälsocentralen.

Det blir ingen ordning på saker och ting, om man ska träffa nya förmågor hela tiden.

Gubben har råkat ut för detta, sjukhuset i stan har ingen ordning på sin hjärtklinik. En säger si och en säger så.

En gång var det datafel när han var där och det skrevs ut någon ny medicin som han skulle ta.

Nu har han gått och ätit den hjärtmedicinen i månader, tydligen skulle han äta den efter den där elkonverteringen han går och väntar på. Datafelet hade utplånat all information om detta. Den nya läkaren han träffade sa att den skulle han skippa och ta dubbel dos av den andra istället.

Jag blir inte riktigt klok på detta, det är människors kroppar och liv de dribblar med.

Annars så mår han bra gubben, lite kall om händer och fötter av ovanstående medicin. Den saktar ned både hjärta och cirkulation. Väntan på kallelse från sjukhuset dröjer och dröjer, den ena säger si och den andra säger så.

Idag är det fastedag här i stugan, katterna struntar helt i det och mumsar torrfoder som vanligt. Vi ska äta under 500 kalorier, det brukar bli två ägg.

En del tycker att det låter svårt att fasta, men det är ju bara att låta bli att äta, hur lätt som helst. Det gäller bara att vara bestämd i huvudet och inte låta hungern ge sig till känna i sinnet, lite magkurr fixar man med ett glas vatten.

Min mage undrar nog vad jag håller på med, ena dagen ostbågar och hallonskallar i godispåse, nästa två ägg och vatten.

Snöhögen på gräsmattan håller på att ta sin sista suck, den överlever nog inte 1 maj i år, det gjorde den förra året och året dessförinnan och året före det också.

Vinterdäcken är redan undanställda, förra året fick jag skotta mig in för att hämta sommardäcken när det var dags. En envis snöhög låg kvar utanför uthusets dörr.

Har också suttit och petat bort småsten från dem, små rackarns stenar som kilat sig in alla möjliga och omöjliga ställen i gummit. 

Nu behövs det ju inte mer än en tur med bilen till hösten för att få in nya stenar, det skulle väl vara överkurs att jämnt pilla bort dem, när bilen ska stå över natten. Men när däcken ska ligga över sommaren, då är det en annan femma.Sen fick de en tvätt också, ifall det var gammalt  salt på som gör fälgarna rostiga, det vet alla människor.

Kollegan tycker det är något fel på mig när hon fick höra det, hon hade aldrig hört talas om någon som pillade bort sten från däcken vid förvaring.

Jag hörde någon däckförståsigpåare säga det för några år sedan, antar att jag inte är den enda människan på jordklotet som gör detta.

I så fall skulle jag vara rätt unik, men det är jag ju i alla fall, det finns bara en gumma av min sort och det är jag.

Sen har för övrigt kuckerellan kommit till stugan också, såg just en på fönsterblecket. För er utanför Hälsingland, kan jag tala om att det betyder sädesärla.

Pippistrello har också börjat flyga kring på kvällarna, för er som inte vet så är det italienska för fladdermus.

Anitas backe

Gumman lyssnar på koltrasten. Nu är det en härlig tid utanför stugan, duvorna kuttrar i skogen och koltrasten sjunger nästan huvudet av sig, i den tidiga morgonen.

Jag har köpt mörkläggningsrullgardiner, gillar inte att bli väckt tidigt på morgonen med solens skarpa strålar i ansiktet. En del tycks det inte bekomma, men jag vill ha mörkt om jag ska sova.

Nu visar det sig att precis där jag ligger så är det en glipa mellan fönstret och den inhandlade mörkläggningsgardinen, där lyckas de första solstrålarna ge sig in och direkt ned i mitt ansikte. Är det inte solen som väcker mig i arla morgonstund, så är det Dudde. Han känner också av solen och tycker det är dags att börja leka vid halv sex.

Han skuttar och far omkring i sängen, anfaller mina ben och tår, hoppar från sängen till den nybetsade byrån och där leker han jaga svans.

En del undrar varför jag går och lägger mig senast tio, där är svaret. Jag får aldrig sova längre än till högst sex på morgonen.

En qigonglärare sa en gång, att vi tvåbenta ska lägga oss vid tio varje kväll och sova, sen ska vi ligga där till sex på morgonen. Det är åtta timmars sömn och bra för oss.

De flesta jag känner verkar vara nattsuddare. Blir de inte trötta, undrar jag?

Sedan jag började härja i Wordfeudträsket så kan jag kartlägga andras kvälls och morgonvanor. Nu är det väl inte sagt att de spelar Wordfeud varje vaken stund, men de verkar nattaktiva, de andra.

Senast vid halv tio lägger jag mitt sista ord, hjärnan orkar inte klura ut mer. Någon undrade en gång vad jag gjorde upp så sent, när jag hade en enstaka nattsuddarkväll och lade ett ord vid halv elva.

När jag lägger mig lämnar jag telefonen på bänken i vårt lilla kontorsrum, jag har inte den med i sovrummet. Det räcker med att ligga i den trådlösa strålningen från modemet. Den går ju i hela stugan, runt, runt, som en osynlig fara.

Men jag hör telefonen sätta igång att plinga varje gång någon lägger ett ord, pling, pling. De nattaktiva har satt igång, deras hjärnor tycks fungera i den sena timmen.

Sedan är jag uppe och pigg som en mört i den dimmiga morgonen, lägger en radda ord som mina vänner åstadkommit kvällen före. Sedan är det dött på Wordfeudhimlen, de är trötta de där nattsuddarna.

Sömn verkar inte vara alla förunnat, min kusin i Norge, hon sover bara några timmar per natt, jag vet inte hur hon orkar hålla sig vaken på dagarna.

Sen är det ju alla konstiga drömmar som poppar upp, det är det ena tokiga efter den andra.

Har hört att det är det undermedvetna som vill göra sig till tals, lätta på trycket där nere i min egen avgrund, där det är fullt av sånt som jag inte har en aning om.

Drömde att gubben rakade av sitt skägg, döm om min förvåning, när han hade gjort sig av med det nästa dag när jag kom hem från jobbet. Sanndröm var det i alla fall.

Inte för att han sagt det precis, han har ju gått med det i evigheter. Det var mitt undermedvetna, som var ett steg längre.

I nästa vecka ska jag träffa en kvinna, som vill dra med mig att hålla kurser med henne. Hon vill ha en bundis säger hon, vet inte ännu varför hon vill ha just mig. Men det är väl bra, jag hakar på kursandet.

Problemet är väl att jag inte har någonting direkt jag kan hålla kurs om. Fast rotar jag ordentligt i mitt inre, så kan jag nog få fram något.Det låter väl seriöst eller hur?

Hon bor på en gård som är som gjord för kurser av allehanda slag. Nu pratar jag inte om sykurser, språkkurser eller några som helst av de vanliga kurserna folk går på.

Lite mer udda kurser, prata med djur och sådant.

Vi får spåna på det, kursa ska vi i alla fall göra på deras vackra gård i hjärtat av Hälsingland.

En granne har gått bort i veckan, hon efterlämnade en katt, syster, samt en bror.

Det var vår närmaste granne, fast vi ser inte hennes hus, det ligger bakom skogen till öster.

Hon hade förresten arbetat i byns affär hela sitt yrkesverksamma liv, de första tjugo åren vi bodde här, så satt hon alltid i kassan vid fönstret. Hon var en del av affären och när hon gick i pension för några år sedan, så blev det först lite tomt efter henne. Höll alltid reda på en, glömde jag att dra mitt bonuskort så påminde hon mig om det. Råkade man köpa en vara och det var två till extrapris så påpekade hon det. Höll stenkoll på allt.

Trevlig var hon också, mer än vad jag kan säga om hennes efterträdare. Får man ett hej så får man vara glad. Tror jag ska prata med affärsföreståndaren, hennes personal måste charma till sig lite, bli mer kundorienterade. Nu är det inte avsaknaden av hej som stör mig, det är bemötandet när jag frågar om saker och ting.

Hon fick något år av lugn efter pensionen, hon skaffade en lite katt och såg fram emot ett lyckligt liv. Men ödet ville annorlunda, hon fick cancer och de senaste åren har hon åkt in och ut på sjukhus, ända tills läkarna gav upp med behandlingarna för någon månad sedan. Ingen idé tyckte de. Så nu är hon plötsligt borta, som om hon aldrig hade funnits där i affären i fönsterkassan. Livet går vidare, människor glöms bort. Den enda som säkert inte fattar någonting är hennes lilla katt, den såg jag på fältet häromdagen. Jag funderar vad som nu ska hända med den, kanske hennes bror tar hem henne, eller så beslutar de sig för att hon ska följa efter matte.

Det vore synd på en ganska ung katt.

En människa dör, då sätter jag igång och tänker på vad som ska hända med katten!

Lite konstig är jag i alla fall, men hon är borta, det är ett faktum. Katten är kvar bland oss levande och den behöver någon som tar hand om den.

Livet går vidare i byn, men Anitas backe är kvar. Den som är så tung att gå uppför, den börjar på vägen vid hennes hus och slutar vid vår brevlåda. En vacker dag så kommer den inte längre heta Anitas backe, då är vi borta allihop, vi som kommer ihåg henne när hon satt i kassan vid fönstret och höll reda på oss vimsiga kunder.

Heder åt dig Anita. Hoppas du har det bra där du är nu.  

Småfåglarna sjunger, de väntar på en partner att bygga bo med. Sedan kommer luften att vara fylld av pipet från småungarna. Vi föds och vi dör i en alltid evig rörelse.

Mitt ego och jag

Gumman funderar igen. Det är en massa funderande på saker och ting i det här livet. Jag som tror på att vi lever många liv, jag vet att det varit en del funderande förut också, i andra liv.

Jag spelar på med mitt Wordfeud, det tycks jag inte tröttna på i första taget. Tycker ibland att jag blivit ordklurigare, ibland inte. Det beror helt på, vem jag spelar med.

Nu är det inte Wordfeud som jag ägnar alla mina funderingar kring, jag spelar med en kvinna som ingår i vår filosofiska grupp. Hon är full av filosofi, annars satt hon väl inte i en sådan grupp.

Vi är alla ett, finns det något som heter. Det är separationstanken som gör, att vi är ständigt i bråk med andra. Du är du och jag är jag, så har jag väl tänkt. Men går man bortom vårt kött och blod, våra personligheter och tyck och tänk, då ska vi vara en och densamma. Vi har liksom kommit från samma källa.

Så när jag eller hon förlorar en match så säger hon alltid, grattis vi vann.

Om vi tänkte så, vore allt vad tävling heter inte något kul. Tänker på hur idrottsmannen som tränat i åratal i någon sport, slitit och svettats, äntligen får ställa upp i OS.

Där förlorar han eller hon guldet med några hundradelar eller centimeter.

Skulle vi då lägga fram att vi är ju alla ett, då skulle vi nog få en smäll på käften.

Annars har det varit mycket filosoferande i veckan, jag och gubben åkte på en afton i torsdags, med en kvinna som kom ända från Skåne för att prata klokheter.

Vi var sjutton kvinnor och så gubben. Vart de andras gubbar var, det vet jag inte, men de var inte där i alla fall. Det är alltid mest kvinnor som är mest intresserade av att gräva, så där lite djupare in i vårt undermedvetna.

Gubbar är nog mer intresserade av att livet går sin gilla gång, att de får mat i magen och pengar i plånboken. Långt ifrån alla, men som det ser ut just nu, så är det kvinnan som vill ha svaren på livets gåtor.

Där blev vi presenterade för en lite äldre kvinna, hon hade mjuka fotriktiga skor, lång kjol och vid skjorta. Håret var grått och långt, uppsatt i en krumeluck där bak i nacken. Hon följde mallen, av en klok filosoferande andlig kvinna, i Sverige av idag.

Så där ser de inte ut i andra länder. I England är de oftast ganska tjocka, strikt klädda för sina pratuppdrag inom allt vad klokhet gäller. De har små lackskor och för det mesta är de klädda i dräkt, med en liten blommig blus inunder.

Såg en från USA häromveckan, hon hade röda byxor, grön tröja och någon slags lila basker uppe på huvudet, lite käckt på sned. En färgklick till människa.

Men som sagt, här är det långt hår, ganska vida kläder och bra skor som gäller, i färger som för det mesta inte sticker ut. Grått, brunt och beige. En del svävar ut i lila här också, men då tillhör de inte det äldre gardet.

Men denna kvinna pratade om vilka vi egentligen är. Vi tror att vi är vår kropp och våra tankar om oss själva. Men det är bara toppen av isberget, sa hon. Hon var förresten psykolog också, så hon har väl grävt tillräckligt djupt i folk för att veta vad hon pratade om.

Nej vi är jaget (den delen som tänker och går omkring), självet (den delen vi är i grunden, en del som skymtar fram bakom jaget ibland), egot (den som gillar att tänka rädda tankar, tankar som inte gagnar oss nämnvärt). Nu har jag läst och hört, att vi har överjaget och det undermedvetna också, men det komplicerar snarare än förklarat det hela. Då blir det plötsligt en hemskt massa folk att hålla reda på inne i en själv.

För att inte tala om att tidigare liv är där och spökar i oss, då blir det så svårt att man har lust att ge upp och kasta in handduken och strunta i allt. Gå omkring och bara vara i huvudet och tro på att det bara finns det. Men har man en gång börjat nysta så går det inte att gå tillbaka.

 

Så vilka vi egentligen är det vet vi inte. Det kallar jag filosofi på hög nivå!

Förresten så har egot bara en bra egenskap, att hålla oss från faror. Annars vet jag inte riktigt varför vi går och släpar på det. Nästan som en slags eget väsen, ett väsen som gillar att ha kontroll och ständigt påminner oss om våra tillkortakommanden. Bäst gillar egot att ge oss dödsångest. Då är det i sitt esse.

Det finns bara två känslor. Rädsla och kärlek.

Tänk på den ni, jag har försökt tänka på känslor som innehåller något annat, men efter åratal av funderande så har jag också kommit fram till denna slutsats.

Efter all klokhet så fick vi fruktsallad och lavendelskorpor. Efter att inte ha ätit sedan lunchen för vi hade vår fastedag gubben och jag, så var det gott med lite sött.

Tänker också på vad egot ställer till med, som när någon katt varit försvunnen ett tag.

I går kväll så fick inte gubben in Gizmo, det var bara lilla Dudde som kom och slängde snöloppor omkring sig i sängen.

Så här års är det alltid dags, för kliande loppbett på armar och ben, i alla fall om man har katt och den ligger i sängen.

Snöloppor är en slags loppor som lever i tinande snöhögar på våren, vi har fortfarande en snöhög kvar på gräsmattan. Där hoppar de upp på katterna, springer omkring i deras päls och hoppar på mig om natten. Därför får jag massor av kliande röda bett, lite som myggbett.

Gizmo valde att stanna ute i natt, han brukar komma in, men igår kväll tyckte han väl att det var kul att vara ute och jaga möss istället.

I morse gick jag ut och tittade om han ville komma in, inte tillstymmelse till någon Gizmo.

Som på beställning satte egot igång, det tjatade i mitt huvud att det hänt honom något under natten, skogen är full av faror. Försökte tysta egot, med att Gizmo minsann var gammal nog och klok nog att veta om detta.

Egot kontrade med att det kanske, kanske, hade smugit sig hit ett lodjur. Nu tillhör de ett ganska sällsynt djur som vi aldrig sett kring stugan. Men egot hävdade envist, att nog skulle det kunna komma någon sådan och äta upp Gizmo.

Jag satte på mig stövlarna och gick ut och ropade, ingen Gizmo, egot var då i extas, hurra, nog hade det väl hänt honom något. Jag var då riktigt orolig, paniken började ge sig lite tillkänna.  

Så efter någon timme av olustiga tankar så kom Gizmo släntrande från skogsbrynet.

Då kände jag hur egot kröp ihop som Gollum som mist sin ring, glädjen och kärleken segrade i mig.

Tänk att vardagsmirakel kan vara att en liten katt kommer från skogen.