Anitas backe

Gumman lyssnar på koltrasten. Nu är det en härlig tid utanför stugan, duvorna kuttrar i skogen och koltrasten sjunger nästan huvudet av sig, i den tidiga morgonen.

Jag har köpt mörkläggningsrullgardiner, gillar inte att bli väckt tidigt på morgonen med solens skarpa strålar i ansiktet. En del tycks det inte bekomma, men jag vill ha mörkt om jag ska sova.

Nu visar det sig att precis där jag ligger så är det en glipa mellan fönstret och den inhandlade mörkläggningsgardinen, där lyckas de första solstrålarna ge sig in och direkt ned i mitt ansikte. Är det inte solen som väcker mig i arla morgonstund, så är det Dudde. Han känner också av solen och tycker det är dags att börja leka vid halv sex.

Han skuttar och far omkring i sängen, anfaller mina ben och tår, hoppar från sängen till den nybetsade byrån och där leker han jaga svans.

En del undrar varför jag går och lägger mig senast tio, där är svaret. Jag får aldrig sova längre än till högst sex på morgonen.

En qigonglärare sa en gång, att vi tvåbenta ska lägga oss vid tio varje kväll och sova, sen ska vi ligga där till sex på morgonen. Det är åtta timmars sömn och bra för oss.

De flesta jag känner verkar vara nattsuddare. Blir de inte trötta, undrar jag?

Sedan jag började härja i Wordfeudträsket så kan jag kartlägga andras kvälls och morgonvanor. Nu är det väl inte sagt att de spelar Wordfeud varje vaken stund, men de verkar nattaktiva, de andra.

Senast vid halv tio lägger jag mitt sista ord, hjärnan orkar inte klura ut mer. Någon undrade en gång vad jag gjorde upp så sent, när jag hade en enstaka nattsuddarkväll och lade ett ord vid halv elva.

När jag lägger mig lämnar jag telefonen på bänken i vårt lilla kontorsrum, jag har inte den med i sovrummet. Det räcker med att ligga i den trådlösa strålningen från modemet. Den går ju i hela stugan, runt, runt, som en osynlig fara.

Men jag hör telefonen sätta igång att plinga varje gång någon lägger ett ord, pling, pling. De nattaktiva har satt igång, deras hjärnor tycks fungera i den sena timmen.

Sedan är jag uppe och pigg som en mört i den dimmiga morgonen, lägger en radda ord som mina vänner åstadkommit kvällen före. Sedan är det dött på Wordfeudhimlen, de är trötta de där nattsuddarna.

Sömn verkar inte vara alla förunnat, min kusin i Norge, hon sover bara några timmar per natt, jag vet inte hur hon orkar hålla sig vaken på dagarna.

Sen är det ju alla konstiga drömmar som poppar upp, det är det ena tokiga efter den andra.

Har hört att det är det undermedvetna som vill göra sig till tals, lätta på trycket där nere i min egen avgrund, där det är fullt av sånt som jag inte har en aning om.

Drömde att gubben rakade av sitt skägg, döm om min förvåning, när han hade gjort sig av med det nästa dag när jag kom hem från jobbet. Sanndröm var det i alla fall.

Inte för att han sagt det precis, han har ju gått med det i evigheter. Det var mitt undermedvetna, som var ett steg längre.

I nästa vecka ska jag träffa en kvinna, som vill dra med mig att hålla kurser med henne. Hon vill ha en bundis säger hon, vet inte ännu varför hon vill ha just mig. Men det är väl bra, jag hakar på kursandet.

Problemet är väl att jag inte har någonting direkt jag kan hålla kurs om. Fast rotar jag ordentligt i mitt inre, så kan jag nog få fram något.Det låter väl seriöst eller hur?

Hon bor på en gård som är som gjord för kurser av allehanda slag. Nu pratar jag inte om sykurser, språkkurser eller några som helst av de vanliga kurserna folk går på.

Lite mer udda kurser, prata med djur och sådant.

Vi får spåna på det, kursa ska vi i alla fall göra på deras vackra gård i hjärtat av Hälsingland.

En granne har gått bort i veckan, hon efterlämnade en katt, syster, samt en bror.

Det var vår närmaste granne, fast vi ser inte hennes hus, det ligger bakom skogen till öster.

Hon hade förresten arbetat i byns affär hela sitt yrkesverksamma liv, de första tjugo åren vi bodde här, så satt hon alltid i kassan vid fönstret. Hon var en del av affären och när hon gick i pension för några år sedan, så blev det först lite tomt efter henne. Höll alltid reda på en, glömde jag att dra mitt bonuskort så påminde hon mig om det. Råkade man köpa en vara och det var två till extrapris så påpekade hon det. Höll stenkoll på allt.

Trevlig var hon också, mer än vad jag kan säga om hennes efterträdare. Får man ett hej så får man vara glad. Tror jag ska prata med affärsföreståndaren, hennes personal måste charma till sig lite, bli mer kundorienterade. Nu är det inte avsaknaden av hej som stör mig, det är bemötandet när jag frågar om saker och ting.

Hon fick något år av lugn efter pensionen, hon skaffade en lite katt och såg fram emot ett lyckligt liv. Men ödet ville annorlunda, hon fick cancer och de senaste åren har hon åkt in och ut på sjukhus, ända tills läkarna gav upp med behandlingarna för någon månad sedan. Ingen idé tyckte de. Så nu är hon plötsligt borta, som om hon aldrig hade funnits där i affären i fönsterkassan. Livet går vidare, människor glöms bort. Den enda som säkert inte fattar någonting är hennes lilla katt, den såg jag på fältet häromdagen. Jag funderar vad som nu ska hända med den, kanske hennes bror tar hem henne, eller så beslutar de sig för att hon ska följa efter matte.

Det vore synd på en ganska ung katt.

En människa dör, då sätter jag igång och tänker på vad som ska hända med katten!

Lite konstig är jag i alla fall, men hon är borta, det är ett faktum. Katten är kvar bland oss levande och den behöver någon som tar hand om den.

Livet går vidare i byn, men Anitas backe är kvar. Den som är så tung att gå uppför, den börjar på vägen vid hennes hus och slutar vid vår brevlåda. En vacker dag så kommer den inte längre heta Anitas backe, då är vi borta allihop, vi som kommer ihåg henne när hon satt i kassan vid fönstret och höll reda på oss vimsiga kunder.

Heder åt dig Anita. Hoppas du har det bra där du är nu.  

Småfåglarna sjunger, de väntar på en partner att bygga bo med. Sedan kommer luften att vara fylld av pipet från småungarna. Vi föds och vi dör i en alltid evig rörelse.