Mitt ego och jag

Gumman funderar igen. Det är en massa funderande på saker och ting i det här livet. Jag som tror på att vi lever många liv, jag vet att det varit en del funderande förut också, i andra liv.

Jag spelar på med mitt Wordfeud, det tycks jag inte tröttna på i första taget. Tycker ibland att jag blivit ordklurigare, ibland inte. Det beror helt på, vem jag spelar med.

Nu är det inte Wordfeud som jag ägnar alla mina funderingar kring, jag spelar med en kvinna som ingår i vår filosofiska grupp. Hon är full av filosofi, annars satt hon väl inte i en sådan grupp.

Vi är alla ett, finns det något som heter. Det är separationstanken som gör, att vi är ständigt i bråk med andra. Du är du och jag är jag, så har jag väl tänkt. Men går man bortom vårt kött och blod, våra personligheter och tyck och tänk, då ska vi vara en och densamma. Vi har liksom kommit från samma källa.

Så när jag eller hon förlorar en match så säger hon alltid, grattis vi vann.

Om vi tänkte så, vore allt vad tävling heter inte något kul. Tänker på hur idrottsmannen som tränat i åratal i någon sport, slitit och svettats, äntligen får ställa upp i OS.

Där förlorar han eller hon guldet med några hundradelar eller centimeter.

Skulle vi då lägga fram att vi är ju alla ett, då skulle vi nog få en smäll på käften.

Annars har det varit mycket filosoferande i veckan, jag och gubben åkte på en afton i torsdags, med en kvinna som kom ända från Skåne för att prata klokheter.

Vi var sjutton kvinnor och så gubben. Vart de andras gubbar var, det vet jag inte, men de var inte där i alla fall. Det är alltid mest kvinnor som är mest intresserade av att gräva, så där lite djupare in i vårt undermedvetna.

Gubbar är nog mer intresserade av att livet går sin gilla gång, att de får mat i magen och pengar i plånboken. Långt ifrån alla, men som det ser ut just nu, så är det kvinnan som vill ha svaren på livets gåtor.

Där blev vi presenterade för en lite äldre kvinna, hon hade mjuka fotriktiga skor, lång kjol och vid skjorta. Håret var grått och långt, uppsatt i en krumeluck där bak i nacken. Hon följde mallen, av en klok filosoferande andlig kvinna, i Sverige av idag.

Så där ser de inte ut i andra länder. I England är de oftast ganska tjocka, strikt klädda för sina pratuppdrag inom allt vad klokhet gäller. De har små lackskor och för det mesta är de klädda i dräkt, med en liten blommig blus inunder.

Såg en från USA häromveckan, hon hade röda byxor, grön tröja och någon slags lila basker uppe på huvudet, lite käckt på sned. En färgklick till människa.

Men som sagt, här är det långt hår, ganska vida kläder och bra skor som gäller, i färger som för det mesta inte sticker ut. Grått, brunt och beige. En del svävar ut i lila här också, men då tillhör de inte det äldre gardet.

Men denna kvinna pratade om vilka vi egentligen är. Vi tror att vi är vår kropp och våra tankar om oss själva. Men det är bara toppen av isberget, sa hon. Hon var förresten psykolog också, så hon har väl grävt tillräckligt djupt i folk för att veta vad hon pratade om.

Nej vi är jaget (den delen som tänker och går omkring), självet (den delen vi är i grunden, en del som skymtar fram bakom jaget ibland), egot (den som gillar att tänka rädda tankar, tankar som inte gagnar oss nämnvärt). Nu har jag läst och hört, att vi har överjaget och det undermedvetna också, men det komplicerar snarare än förklarat det hela. Då blir det plötsligt en hemskt massa folk att hålla reda på inne i en själv.

För att inte tala om att tidigare liv är där och spökar i oss, då blir det så svårt att man har lust att ge upp och kasta in handduken och strunta i allt. Gå omkring och bara vara i huvudet och tro på att det bara finns det. Men har man en gång börjat nysta så går det inte att gå tillbaka.

 

Så vilka vi egentligen är det vet vi inte. Det kallar jag filosofi på hög nivå!

Förresten så har egot bara en bra egenskap, att hålla oss från faror. Annars vet jag inte riktigt varför vi går och släpar på det. Nästan som en slags eget väsen, ett väsen som gillar att ha kontroll och ständigt påminner oss om våra tillkortakommanden. Bäst gillar egot att ge oss dödsångest. Då är det i sitt esse.

Det finns bara två känslor. Rädsla och kärlek.

Tänk på den ni, jag har försökt tänka på känslor som innehåller något annat, men efter åratal av funderande så har jag också kommit fram till denna slutsats.

Efter all klokhet så fick vi fruktsallad och lavendelskorpor. Efter att inte ha ätit sedan lunchen för vi hade vår fastedag gubben och jag, så var det gott med lite sött.

Tänker också på vad egot ställer till med, som när någon katt varit försvunnen ett tag.

I går kväll så fick inte gubben in Gizmo, det var bara lilla Dudde som kom och slängde snöloppor omkring sig i sängen.

Så här års är det alltid dags, för kliande loppbett på armar och ben, i alla fall om man har katt och den ligger i sängen.

Snöloppor är en slags loppor som lever i tinande snöhögar på våren, vi har fortfarande en snöhög kvar på gräsmattan. Där hoppar de upp på katterna, springer omkring i deras päls och hoppar på mig om natten. Därför får jag massor av kliande röda bett, lite som myggbett.

Gizmo valde att stanna ute i natt, han brukar komma in, men igår kväll tyckte han väl att det var kul att vara ute och jaga möss istället.

I morse gick jag ut och tittade om han ville komma in, inte tillstymmelse till någon Gizmo.

Som på beställning satte egot igång, det tjatade i mitt huvud att det hänt honom något under natten, skogen är full av faror. Försökte tysta egot, med att Gizmo minsann var gammal nog och klok nog att veta om detta.

Egot kontrade med att det kanske, kanske, hade smugit sig hit ett lodjur. Nu tillhör de ett ganska sällsynt djur som vi aldrig sett kring stugan. Men egot hävdade envist, att nog skulle det kunna komma någon sådan och äta upp Gizmo.

Jag satte på mig stövlarna och gick ut och ropade, ingen Gizmo, egot var då i extas, hurra, nog hade det väl hänt honom något. Jag var då riktigt orolig, paniken började ge sig lite tillkänna.  

Så efter någon timme av olustiga tankar så kom Gizmo släntrande från skogsbrynet.

Då kände jag hur egot kröp ihop som Gollum som mist sin ring, glädjen och kärleken segrade i mig.

Tänk att vardagsmirakel kan vara att en liten katt kommer från skogen.